Hur kan vi vänta i dagar på en sällsynt fågel,
men vända bort blicken när vi möter en udda människa?
Hur kan vi värdera ett feltryckt frimärke till flera miljoner,
men en kantstött människa till ingenting?
Varför behandlar vi ömtåliga glas med silkesvantar,
men låter sköra människor hamna på gatan?
Okänd

Två halva hjärtan kan aldrig bli ett helt.
Du kan aldrig läka dig med en partner.
Du måste själv bli ett helt hjärta,
först då kan din kärlek bli hel.
Inga-Lill

Ge mej en plats på jorden
Inte nödvändigtvis i solen
Men ett eget fönster mot gatan
Jag kan öppna och stänga
som jag behagar

Det är det enda jag behöver
Det är det enda
som mitt hjärta kräver
Att jag hittar någonstans
där jag kan välja mellan
Lugn och ro
Eva Dahlgren

Låt sorgerna komma, låt tiden gå
Det finns ingen genväg att fly till ändå
Det som hänt, det har hänt
Vad som blir, det får bli
Så släpp denna tärande ångestmani

Jag vet, det är svårt, du var liten och rädd
Rädd för att glömmas, rädd att bli sedd
Men låt smärtan komma fast minnet dig flår
Låt barnet sörja, låt tiden gå
Tette Merio

Vore jag Gud
då skulle jag gråta
över människorna,
dem som jag har skapat
till min avbild.

Vad jag skulle gråta
över deras ondska
och gemenhet
och grymhet
och dumhet
och deras stackars godhet
och hjälplösa förtvivlan
och sorg.

Och vad jag skulle gråta
över deras hjärtas ångest
och eviga hunger,
deras oro
och dödsskräck
och ödsliga ensamhet
och över deras öden
och deras blinda famlande
efter någon… någon!
Kanske mig!

Och vad jag skulle gråta
över alla dödsskriken
och allt blod som flyter
så förgäves
så innerligt förgäves
och över hungern
och hopplösheten
och nöden
och alla vanvettiga plågor
och ensamma dödar
och över de torterade
som skriker och skriker
och över de torterande
ännu mer.

Och så alla barnen,
alla alla barnen,
dem skulle jag gråta över
allra mest.

Ja, vore jag Gud,
så skulle jag gråta
mycket över barnen,
för inte hade jag väl tänkt
att de skulle få det så här.

Floder, floder
skulle jag gråta,
så att de kunde drunkna
i mina tårars
väldiga vatten,
alla mina stackars människor,
och det äntligen
bleve ro.

Astrid Lindgren