Detta känns mer och mer som en kattblogg. Men det kanske beror på att katterna är en stor del av mitt liv då jag inte har barnen.

För mindre än en månad sedan så kämpade Felix för sitt liv. Han var så dålig och flera gånger så trodde jag att han skulle dö. Det är en gåva att han idag är pigg och precis som vanligt igen. Han har återfått sin fina päls och han är faktiskt mer social idag än han var tidigare. Fast det förstår jag på ett sätt eftersom vi verkligen kämpade för hans liv och kom honom riktigt nära. Jag, Tofflan, grannen och barnen räddade Felix liv och när jag får lön så ska jag gå över till grannen med en redig blomsterbukett för att tacka.

När jag ser honom idag så är det värt varenda krona som denna omfattande behandling kostade. Vi fick ha kvar vår fina katt och jag är så tacksam för detta. Just nu så ligger han och sover bredvid mig i soffan.

Maxi som är tvillingbror med Felix var till en början avvaktande och ville inte dofta på Felix alls. Katter är ju sådana att känner de doften av sjukdom så vill de inte vara i närheten. Jag kan inte säga att deras förhållande idag är som det var innan Felix blev sjuk, men det är mycket bättre än det var för ett par veckor sedan. Då gick Maxi omvägar när Felix kom spatserande. Så är det inte idag.

Jag älskar verkligen mina katter. De blir viktigare för mig ju äldre jag blir och när man är med om en sådan resa som vi hade med Felix, då uppskattar man dem ännu mer. För jag glömmer aldrig vissa händelser, som när vi kom in till sjukhuset och veterinären sa att Felix svävande mellan liv och död. Vi såg honom liggandes där med alla slangar och vi tittade på varandra, jag, yngsta dottern och Tofflan. Det var ett starkt ögonblick! Och han klarade det!!

Oavsett vad som händer med mänskliga vänner, så har jag dessa två vid min sida.