Funderade länge på om jag skulle skriva detta lösenordsskyddat, men eftersom jag känner mig mer positiv än negativ till det inträffade så låter jag de som vill läsa.

Det ringde. Det var min pappa och rent rutinmässigt så la jag på luren. Vill ju inte ha någon kontakt med honom efter allt som hänt. Det ringer igen.

Jag vet egentligen inte riktigt varför, men jag låter honom prata. Någonstans, trots allt som hänt, så saknar jag en pappa och detta är den jag har. Han är inte nykter men han är vänlig. Pratar om hur mycket han älskar mig och att han ångrar sig så. Han berättar lite om sitt liv och jag berättar lite om mitt, och han lyssnar!

Han kommer inte åt mig längre och jag kände att allting var och kommer att bli på mina villkor. Det gjorde att jag avslutade samtalet med att säga att ringer du nykter nästa gång så pratar jag med dig.

Konstigt nog så känner jag mig mer positiv än negativ nu efteråt. Kanske handlar det om så grundläggande saker att jag saknar en pappa. Ett hål finns ju där och tiden går ju. Snart så kanske vi inte kan prata med varandra mer?