Hon heter Gudrun Burwitz och är Heinrich Himmlers dotter. Läser om henne i en artikel och kan inte låta bli att fundera lite djupare på detta med nazismens barn och hur deras pappor har format deras uppfattning om livet.

Burwitz är kanske ett extremt exempel eftersom hon verkar ha anammat faders politiska uppfattning helt och fullt. Hon kallas för nazistprinsessan och har vigt sitt liv åt att skydda nazister.

Himmler tog sitt liv när hon var 15 år. 1951 så bildades organisationen Stille Hilfe som hade och har som syfte att hjälpa nazister som ställs inför rätta. Enligt uppgift så har Burwitz en central roll i organisationen. Aftonbladet skrev 2002 en djuplodad artikel om organisationen.

När jag läser om allt detta så blir jag så nyfiken på hur hon resonerar och hur tankarna går. Att hennes far påverkat henne och fått henne att inte se något annat är ju helt uppenbart. Men kan man stänga av så pass mycket av historien och det hemska som nazisterna och Himmler stod för?

Att man älskar sin pappa och tror på honom, det är väl en sak, men att man håller fast vid det ett helt liv och inte kan se något annat, det är skrämmande. Men det finns ju sådana människor som inte kan eller förmår ändra sin uppfattning om hur saker och ting är, oavsett.

Försöker tänka mig in i om jag hade en förälder som var så pass fanatiskt och inhuman i sin politiska tro. Hur skulle jag reagera och vara som människa?

Till en början så skulle jag tro på min pappa och ganska säkert dela hans uppfattningar. Men sen, när jag blir större och kan bilda mig en egen uppfattning, helt enkelt  tänka själv, skulle jag ändå stå fast vid detta? Om jag gång efter annan fick läsa om vilka grymheter som min pappa varit delaktig i? Jag har väldigt svårt att tro att jag då ändå skulle stå fast vid den politiska tro som min pappa hade. Fast riktigt säker är jag inte. Det är så lätt att sätta upp murar och vägra att se det som inte passar in. Jag vill tro att det finns en gräns, oavsett om det gäller min pappa eller inte. Det går liksom inte att blunda för allt i ett helt liv. Hur är man då som människa och hur mår man då egentligen innerst inne?

Historien om Gudrun Burwitz visar ju att det är möjligt.