Fram till nästan 35-års ålder så var jag inte ett dugg intresserad även om jag någonstans trodde på vissa saker. Under några år på 00-talet så var jag däremot väldigt intresserad och var till och med och startade föreningen Ananda Uppsala som fortfarande existerar.

Jag gillade att kolla på alla TV-program i ämnet och jag gick på allehanda möten och tillställningar. Men som vanligt med mig så blev det för mycket, jag ledsnade och idag känner jag ingenting när Det okända går på TV eller när någon pratar om något andligt som jag redan vet om. Jag byter kanal och kollar på något helt annat istället.

Visst, pendeln har kanske svängt över för mycket åt det andra hållet nu. Men idag bryr jag mig inte så mycket om hur det står till med reinkarnation, regressioner och meningen med allt detta. Det får vara som det vill med den saken. Idag så försöker jag benhårt att fokusera på HÄR och NU. Att inte spekulera och leva i någon falsk bubbla om att jag ändå får en ny chans i ett annat liv. Sådant intresserar mig inte längre.

Jag tror visst att det finns en mening med att vi lever och jag tror stenhårt på karmalagen, men jag har inget behov längre att berätta det för andra och försöka övertyga dem om att jag har rätt. För det spelar ingen roll för mig vad andra tycker. Jag vet vad jag tycker och jag vet vad jag känner inom mig. Andligheten uttryckt på det ytliga planet där jag måste berätta och göra en massa saker utåt, det känns inte viktigt för mig längre. Jag är där jag är och så får det vara bra med det. Mina så kallade bevis finns inom mig och de behöver ingen annan ge mig mera. Det är en andlig trygghet eller vad man ska kalla det.

Det enda önskan jag egentligen har med allt är att de stackare som tvingas till allt skit på jorden, någonstans ska få känna motsatsen så att det ändå någonstans finns en mening med allt helvete som de genomgår. Det är min förhoppning och på den tron så bygger jag hela mitt tänkande. För alternativet att se livet och det som drabbar oss som meningslöst, det är än värre för mig. Är det så, så vill inte jag vara med längre…