Tittade igår på en dokumentär om den fina Hasse Alfredson. Måste säga att det smärtade mig lite att se han idag och hur han mådde. På något vis så kändes det som om han tyckte att det var nog nu och att han liksom inte ville mer. Han sa själv i programmet att han inte hade någon fantasi kvar och att höra honom prata kring detta visar hur svårt det kan vara med att åldras och att liksom bli ensam kvar.

Det kändes lite sorgligt när de varvade med inslag om hans karriär, där han var livfull och hade mycket energi. Men det är ju så livet är, det vet jag ju fast det blev så tydligt när jag tittade på denna dokumentär. Han har haft sina sorger i livet och sådant påverkar ju också givetvis.

I slutet så frågade reportern hur han skulle fira sin 80-årsdag nästa år. Alfredson skruvade på sig och ville knappt svara på frågan. Med en kopp kaffe kanske fick han ur sig tillslut och det liksom visar att han inte tycker att det är något roligt längre. Det intrycket fick jag i alla fall.

Idag så fastnade jag framför Inside the Actors Studio på kanal 9 där programledaren James Lipton intervjuade Diana Ross. Det var ett fint program där både skratt och gråt gick hand i hand. Här kände jag också hur illa hon tyckte om tiden och att det gick så fort allting.

När hon pratade om sina barn och att det bara sa poff så var det stora, då kom tårarna… då fick jag också den här känslan av att hon inte trivdes så bra längre med livet och gärna hade velat skruva klockan tillbaka då hon stod på topp. Hon var nästan 63 år när programmet spelades in år 2007.

Ross är en lidelsefull person och hon berörde mig mer än jag trodde. Men just detta med att åldras, det är en svår bit för många som stått i centrum och som hade allt så att säga. Fast egentligen, vem vill åldras? Väldigt få klarar av det med en intakt livsglädje till slutet.

Jag gillar inte heller att åldras, det vet ni. Men det handlar inte så mycket om siffrorna utan mer om att jag inte tog chansen. Jag vet, jag hade inte verktygen, men det kan ibland smärta mig. Att jag inte har något driv till karriär och till att vilja något. Den biten kan ibland kännas jobbig för mig.

Att leva med åldrandet är ju liksom det enda alternativet. Svammel kanske, men målet att bli tillfreds med sig själv oavsett ålder och status på skalet driver mig vidare idag och givetvis att få se mina barn växa upp och må bra. Att kunna vara ett stöd där på de sätt som jag kan. Det driver mig nog mest.

Alfredson och Ross tycker jag satte fingret på hur svårt det är med åldrandet.