Det var min yngsta dotter som fick mig att läsa Jag är Ozzy. För sanningen att säga, så var jag väl inte så nyfiken på Ozzy Osbourne. För mig så var han en ointressant galning som spelar hårdrock och som bet huvudet av en fladdermus samt känd som den sluddrande zombien i TV-serien The Osbournes.

Jag har ändrat uppfattning efter att ha läst boken. Det är inget litterärt mästerverk detta men det är en bok som får mig att skratta högt och länge. Det händer mycket sällan kan jag säga när jag läser en bok.

Det är också allvarliga episoder i boken som han med stort hjärta berättar om. Han skriver boken på ett väldigt underhållande sätt tillsammans med medförfattaren Chris Ayres.

Han berättar bland annat om när han slog igenom med Black Sabbath och ville spela upp resultatet för sin pappa och han inte förstod någonting:

Men jag blev skitledsen. Det har alltid känt som att jag svikit min pappa. Inte på grund av nåt han sagt. Utan för att jag var ett misslyckande i skolan, för att jag inte kunde läsa och skriva ordentligt, för att jag åkt i fängelse och för att jag fått sparken från alla dom där fabriksjobben.

Han var livrädd för nykterheten under långa perioder och tog det mesta som går att ta. Att han överlevde och idag sedan några år är helt ren, är inget annat än ett mirakel, för läser man den här boken så nämns ord som dyngrak väldigt många gånger och ändå så säger han i boken:

Det roliga är att jag inte ens gillar smaken av sprit. Bara om det är utblandat med fruktjuice eller något annat sockrigt. Det var alltid känslan jag var ute efter. Jag menar, då och då kunde jag njuta av en pint. Men jag gick inte till puben för att dricka, jag gick dit för att bli helt jävla väck.

Boken är full av dråpliga situationer där jag bara inte kan låta bli att skratta. Som när Ozzys första fru bjuder kyrkoherden på kaka…. tror hon…. vilket senare visar sig vara Ozzys egna haschkaka! Han är helt övertygad om att han tagit livet av kyrkoherden och jag kan inte sluta skratta. Prästen är borta i dagar och Ozzy är beredd att gå till polisen och erkänna… ja, det låter ju hemskt men det blir väldigt dråpligt när han berättar det med sina egna ord.

Hans livs kärlek och räddare, som han säger själv, är ju nuvarande frun Sharon. Om henne pratar han innerligt och det gäller även hans barn. Man kan ju tro att han är våldsam och galen på många sätt och vis, men i slutet av boken så skriver han bland annat:

Grejen är att jag aldrig trott på fejder. Missförstå mig rätt: jag har varit arg på folk. Väldigt arg – på folk som Patrick Meehan, eller den där advokaten som försökte fakturera mig för en öl, eller Bob Daisley. Men jag hatar dom inte. Och jag önskar dom inget illa. Jag tycker hat bara är ett jävla slöseri med tid och energi. Vad får man ut av det? Ingenting. Jag försöker inte låtsas som att jag är ärkeängeln Gabriel här. Jag tycker bara att om man är förbannad på nån, kalla honom eller henne för rövhål, släpp ut allting, och gå vidare. Det är inte som att livet är långt direkt.

Men boken har också som sagt allvarliga sidor, speciellt när han berättar om bandmedlemmen som dog i en flygolycka och Sharons kamp mot cancern.

Det var en intressant och rolig stund tillsammans med Ozzy Osbourne.

Bloggar i samma ämne
mejan – Jag är Ozzy
Malin Johansson – skriver mycket, läser mer – Jag är Ozzy, Ozzy Osbourne