Skrek för livet

Livet är ibland fulla av skitsvåra beslut och vägval. Så svåra att man inte ser någon framtid och bara tror att tunneln tar stopp och det är svart hela tiden. Att våga hoppa och vända blad är bland det svåraste man kan göra. Jag vet.

Jag har fortfarande flera blad att vända. Men jag är så trygghetstörstande fortfarande att jag sitter still, även om jag påverkas alltmer negativt för varje år som går. Men jag vet vad jag har och inte vad jag får. Det är tufft, inte bara för mig att verkligen våga ta det där steget och hoppa. Men ibland så finns det liksom inget val.

Hösten 2007. När Anna väl hade bestämt sig. Då var det fullständigt kaos inom mig. Rent teoretiskt så visste jag vad jag ville, men sen när det blev praktiskt, då blev jag livrädd. Jag glömmer aldrig känslan jag hade i sovrummet en dag, då jag bara grät, grät och grät. Det var en känsla av att jag tvingades att hoppa och att det behövde gå så långt, det önskar jag ingen. Det var bland de värsta känslorna jag hade och livet kändes slut. Jag såg ingenting framåt överhuvudtaget förutom barnen.

Det höll i sig i ett par månader och tillslut mådde jag så dåligt att det mesta var jobbigt. Alkohol kunde jag inte alls dricka och det var en märklig känsla. Men jag såg liksom ingen glädje i någonting och jag var nästan apatisk. Mitt sista vapen blev den urkraft som jag tror alla människor har inom sig. Jag tog mig ut i skogen och sprang och skrek om vartannat. Skrek för livet och det hjälpte mig. Jag hade liksom ingen annat kvar och jag kände så att jag behövde få ut en massa känslor. Sakta men säkert så fick jag ur mig denna skräck för att vända blad och hoppa. Visst, det var jobbigt i månader men det var liksom inte livsakut längre om jag säger som så. Jag tog mig till skogen flera gånger och upprepade samma procedur.

Livet är att våga gå vidare. Våga vända blad helt. Ibland så vill man inte, men ibland så är det en del i ens livsplan och då har man inget val. Det kan gå smidigare om man accepterar och följer det man har inom sig och någonstans långt borta känner är rätt. För långt inne så visste jag att detta var den väg jag skulle gå, men jag var paniskt livrädd för den under lång tid som fick till följd en massa fysiska och psykiska åkommor.

Jag vet inte om jag någonsin kommer att må helt bra. Det finns ju ett stråk i mig av ängslan och oro, men den är ingenting mot de månaderna 2007-2008. För att jag accepterade tillslut min väg och nu står jag i och för sig för andra utmaningar och det går trögt. Som vanligt höll jag på att säga. Men det går ändå framåt och kanske är min lärdom nu att lära mig att leva ensam och även uppskatta det. Jag är på väg i det kapitlet av min livsbok och kanske kan jag snart gå till nästa kapitel? Fast livet har lärt mig att det får ta den tid det tar… jag har inte bråttom.

Det var tankar många gånger på att strunta i alltihopa. Slå igen boken och dra vidare. Men då blir det bara återupprepningar och en nyare bok startas, men samma kapitel som tidigare. För man ska igenom det man flyr. Någon gång. Kan människor inse detta så går saker och ting så mycket lättare. Fast jag är inget bra exempel egentligen eftersom jag slogs många år mot vissa kapitel i min egen bok. Men jag tror att jag ändå har en del bra erfarenhet som kanske kan vara andra till gagn i deras egen vandring.

2 svar till “Skrek för livet”

  1. Vi delar så många tankar Jerry.
    Och du har rætt nær du skriver att det ibland måste få ta tid.
    Sen ær det himla skønt att ha vænner som puffar oss i rætt riktning och inte grottar ner oss i elændet. Som får oss att vakna och gå vidare.

    Nær exmaken och jag gifte oss gav præsten oss ordet: bær varandras børdor.
    Før mig ær det lika viktigt i vænskap.

    Tack før att du ær min væn!

    Kram

Kommentarsfunktionen är stängd.