Den 12 november 2007 så flyttade Anna ut ur vårt gemensamma hus. Det är idag 3 år sedan. Jag skrev då i bloggen bland annat:

Och idag är det för mig en dag av många känslor, Dagen D känns det nästan som. För idag flyttade Anna ut från huset, för gott. När hon dessutom har barnen den här veckan så är tystnaden total i huset.

När jag tänker tillbaka på den där dagen, så undrar jag egentligen hur mycket jag har utvecklats och hur ledsen jag faktiskt var innerst inne. Visst, jag bor i eget nu och jag har barnen varannan vecka. Det funkar bra när jag har dem, men när jag är själv så har jag fastnat. Helt klart.

I 3 år har jag nu bott ensam på halvtid. Haft mina älskade barn halva tiden. Det är inte klokt egentligen när jag tänker efter. Att det skulle bli på det här viset. Jag har bäddat för allt detta själv och det påminner jag mig om ofta. För att överleva och inte bli helt tokig.

När livet återgick till det mer normala för de flesta så ältade jag vidare. För jag klarade inte av vissa saker. Att leva i en relation igen verkar stört omöjligt. Jag är livrädd för sådant. Vill liksom inte känna detta igen, det som var för 3 år sedan. Kan inte vända blad.

För jag tror att jag aldrig kommer att återhämta mig helt. Det var en del av mig som dog den där hösten. Det känner jag nu när jag vågar tänka tillbaka på skilsmässan utan att ta en massa hänsyn till vad andra ska tycka. Att jag har fastnat, att jag är patetiskt osv osv… för det är sant. Så är det ju… att vältra sig i kaos och smärta är ju det jag känner igen. Att leva i harmoni och må bra är jag livrädd för. För då måste jag ju gå vidare.

Jag skrev också då, den där dagen för 3 år sedan:

Fast jag tror att på sikt så kommer jag att hitta min plats i livet och det jag brinner för. Men att vara ensamt är komplext, för jag kan känna en sorg över att inte ha någon att krama om nu när jag är singel på riktigt så att säga. Jag längtar efter närhet och ömhet.

Idag tvivlar jag på det. Jag har försökt men orkar inte längre försöka. Låter allt bara vara och inser att jag aldrig kommer att ta första steget mer. Förresten, när gjorde jag det, egentligen? Nu tar jag en dag i taget och lever upp när jag har barnen hos mig. Resten orkar jag inte styra upp överhuvudtaget.

Sen detta med min relation till äldsta grabben:

Sen är det ju min relation till styvsonen. Den förändras ju radikalt i och med dagens flytt. Vi får se om han vill ha kontakt med mig i fortsättningen. Jag vet faktiskt inte. Känns lite märkligt att han nu inte bor tillsammans med mig mera.

När det gäller detta så har det gått åt helt fel håll. Jag har inga bra svar på varför det har blivit som det har blivit, men vi träffas väldigt sällan. De är vid högtider och när jag lämnar barnen som vi kanske ses en stund. Men jag hoppas att han vet att jag finns här om han vill träffas. Jag vill inte tränga mig på och jag vill inte bli avvisad. Då låter jag hellre bli.

Det är absolut inget synd om mig. Jag har valt detta liv själv. Det är jag mycket medveten om. Jag sluter mig och blir hatiskt mot mig själv men även mot företeelser och vissa människors dumhet. Som egentligen är speglingar av mig själv och av mina egna fiaskon.

Ingenting blev som jag trodde. Det blev värre. Jag är inte lyckligare idag när jag har min så kallade frihet. Men det gör ingenting. Jag hänger i och försöker. Mer kan jag inte göra. För fortfarande så finns det en del i mig som vill leva.