På egna ben

Jag ser ett mönster i mitt liv. Det har egentligen pågått ända sen jag var liten och det är att jag alltid gömt mig i andra människor. På ett eller annat sätt. För att slippa känna och ta tag i mig själv.

Detta pågick under många år och var väl som värst på 80- och 90-talet. Men även de senaste åren så har jag nu när jag tänker tillbaka ofta tagit skydd av andra när det börjar bränna till lite och jag måste visa vem jag är.

Jag glömmer aldrig den själen som under några år för mig var något som en mentor. Jag lyssnade på allt och trodde på det mesta. Han var så andligt verbal och kunde säga så kloka ord. Det var liksom så skönt att själv slippa ha huvudrollen i mitt eget liv. Sån har jag alltid varit. Velat bli omhändertagen och spela en underordnad roll på något vis. Men i alla fall, när jag tillslut började ifrågasätta det han sade, då blev det ett helt annat ljud i skällan. Då var det jag som hade problem med mitt ego och då var det helt plötsligt så att allt snurrade runt mig. Det var en märklig upplevelse speciellt som jag idag vet att denna själ själv inte haft det så lätt i livet.

jerkbuz

Gemensamt för många som jag gömt mig bakom är att jag liksom på något sätt blivit deras alibi för att själva slippa se inåt i sig själva. Kan låta paradoxalt men det mönstret är också tydligt tycker jag. Det finns flera som varit i min närhet som under åren naggat på mig och försökt varit hjälpsamma och stöttande, men sen när jag i min tur kommit dem lite för nära eller ifrågasatt saker, då är det liksom någonting annat som gäller. Det är ett dubbelverkande i detta som blir tydligare, ju mer jag tänker på det. Jag gömmer mig och när jag vågar titta fram, så gömmer de sig… och vill liksom ha mig på det sätt som gör att de kan fortsätta att vara den barmhärtiga samariten.

Det är just detta som jag i framtiden måste vara vaksam på och som gör att jag nu befinner mig i något slags ingenmansland när det handlar om relationer. Dels är jag rädd själv att fastna så i någon annan att jag själv upphör att tänka och agera på det sätt som är bra för mig och som jag nu tvingas att göra när jag är singel och ensam och dels är jag rädd att återigen stöta på någon som visserligen vill vara en vän och hjälpa mig men som då helt blundar för sina egna inre svårigheter.

Det är inte alls lätt detta och jag måste säga att jag är livrädd för att fastna i destruktiva relationer igen. Det må handla om vänskap, partner eller vad som helst. Det finns undantag, det gör det och det finns människor som jag själv stött bort genom att jag har agerat som jag har gjort. Men tänker jag efter så är de personerna ganska få och dem saknar jag. De andra är det nästan en befrielse att ha brutit kontakten med. Relationer där allt står stilla i år, de är inte bra för någon.

Jag har tvingats att stå på egna ben. Eller kanske inte ändå, kanske är det någonting djupt inom mig som vill vidare, även om jag många gånger försöker att förneka honom. Att titta inåt och på sig själv med alla de plus och minus man har är vägen framåt. Inte bara för mig, utan för alla människor.

Jag har problematiserat min sexuella läggning länge. Har varit så rädd för vad människor ska tycka om mig. Jag har ju inte ens tyckt om mig själv och den jag är, hur ska jag då kunna stå utåt för detta? Jag förstår mycket väl Peter Jöback och nu senast Ricky Martin varför det tagit sådan tid för dem att vara ärliga mot sig själva. En del har inga problem alls med detta, medans andra får kämpa hela liv. Idag struntar jag i vad människor tycker om mig när det handlar om just detta. Kanske handlar det om att jag själv inom mig accepterar den jag är och på så sätt så blir det liksom inte intressant vad andra säger och tycker. Visst, det är inte roligt att veta hur vissa resonerar, men det känner jag idag är mer att detta är deras inre problem och kamper, än något som jag ska ta åt mig av.

Den som läser min blogg måste ju tro att jag är värsta psykot, med alla de problem jag har skrivit om genom åren. Men jag tror faktiskt att jag är på rätt väg och mycket av förklaringen är att jag är öppen och vågar prata om de sidor som inte alltid är så vackra att titta på. Jag har liksom inte haft så mycket annat än mina ord och min blogg för att få ur mig det som finns inom mig. Jag tror inte på slutenhet och att människor ska hålla saker och ting för sig själva. Det ska ut och för mig är det en styrka och inte en svaghet. Jag känner mig inte svag idag, trots att jag har vänt ut och in på mig själv på min blogg. Jag är starkare än någonsin just för att jag varit öppen och inte har några hemligheter som kan vändas emot mig. Ryggen är fri så att säga och det är så jävla skönt.

Fast de allra flesta dagarna så är jag som vilken kille som helst. När jag har barnen så är jag pappa fullt ut och när jag är ensam så försöker jag hitta mig själv utan alkohol. Den tröstaren gör mig svag och jag vill ersätta detta med någonting annat. Kanske en lugn, trygg och fin kille? (;-) Oj, nu blev det ju nästan en liten kontaktannons av det hela så här på slutet av allt mitt babblande…(;-)

Jag behövde skriva av mig idag. Det finns så mycket ord inom mig…

3 svar till “På egna ben”

  1. Som Inna skriver, att blogga är bra terapi – och gratis! Jag använder själv bloggen på det sättet. Vissa dar bubblar det av ord inuti, andra dar är jag stum.

    Var rädd om dig!

  2. Inna: Jag är så glad om jag på något vis kan hjälpa dig i positiv riktning. Blogga på, det är bra terapi. Jag tror på öppenhet istället för att hålla saker och ting för sig själv. Det är för mig styrka och inte en svaghet.
    Är övertygad om att vi hade träffats ofta om vi hade bott nära varandra.
    Varm kram och kraft till ytterligare en dag.

  3. Tack för att du delar med dig.
    Din omsorg har hjälpt mig att hålla mig över ytan denna hemska vecka. Tack vare dig har jag hållit mig ifrån alkohol för att döva smärtan.

    Jag har skrikit ut smärtan i bloggen i stället.
    Bloggandet är bra terapi.
    Genom att dela det svåra överlever man.
    Jag önskar verkligen att vi bodde närmare varandra.

    KRAM

Kommentarsfunktionen är stängd.