För ett par år sedan så upptäckte jag det för första gången. Jag hade svårt att se vad det stod på matförpackningen och fick ta hjälp. Jag ville inte inse att åldern höll på att ta ifrån mig klarsynen och jag ignorerade detta tecken…

Sen så gick det fort. Tvingades att skaffa terminalglasögon och synen försämrades alltmer. Idag när jag skulle slänga in lite kläder i tvättmaskinen så var det helt kört att se på plagget vilket temperatur som passade. Det gick bara inte utan mina glasögon. Jag sprang runt och letade och till min fasa så var det problem även med glasögonen på. Är det dags att gå till optikern igen för att få starkare brillor?

Att läsa en dagstidning utan glasögon frestar på numera. Jag får anstränga mig en hel del. En bok vid sängen går knappt utan glasögon och för att överhuvudtaget se så måste jag hålla boken långt långt ifrån mig. Jag vet att detta är helt naturligt för de flesta och något man får acceptera om man vill vara kvar. Men det känns för mig som tidigare aldrig behövt tänka på detta med glasögon ledsamt att synen blir sämre och sämre. Spelreglerna på jorden är stenhårda.

Jag har tappat mina ögon. De som alltid varit knivskarpa och som jag alltid såg så bra med. Jag minns på alla tester att jag alltid såg nedersta raden. Detta är liksom ytterligare ett tecken på att allt är på väg åt helvete eller hur jag ska säga. Den självklara synen är inte alls lika självklar för mig längre. Det tröstar mig inte ett dugg att andra har det likadant och att en del burit glasögon sedan ung ålder. Jag vet att vi har olika förutsättningar, men just för mig att tappa mina starka och alltid knivskarpa ögon är ytterligare något som drar ner livsenergin.

Jag ser ganska mörkt på detta med att åldras överhuvudtaget. Det är liksom ingen nåd i det utan allt blir bara mer slitet och kroppen försämras sakta men säkert. Vad kommer härnäst? Livet är verkligen som en cirkel där man från början inget kan och får hjälp med allt för att sedan avslutas på precis samma sätt. Tanken att vara beroende av andra så småningom känns hemsk och är det någonting som står helt klart för mig så kommer jag aldrig låta det gå så långt.