Barn, föräldraskap & umgänge

En annan Anna är förtvivlad idag. Hennes barn är bortrövade av en desperat pappa. Ett drama som är omöjligt att ha en uppfattning om. Det enda jag undrar är hur mår barnen? De är ju så små och så oskyldiga till de vuxnas ovilja att komma överens. Stackars barn! Pappan har en egen blogg och skriver här!

“Min” Anna och jag har alltid kommit överens. Inte för att vi egentligen varit överens alla gånger i varje sakfråga utan just för att skona barnen. Barnen behöver lugn och ro, trygghet och då måste man oavsett sin egen vilja lägga vissa saker åt sidan, just för sina barns skull. Vi har liksom inte kunnat agera på annat sätt och jag är så tacksam för att det fungerar så bra emellan oss. Visst, det var turbulent i början av vår skilsmässa, men ändå så försökte vi hålla barnen utanför det så gott det gick.

Ibland tänker jag tanken om jag hade haft ett ex som förvägrade mig att träffa mina barn, eller om hon försökte villkora umgänget utifrån hennes subjektiva uppfattningar om mig som pappa. Hur skulle jag reagera då?

Jag har alltid imploderat och tagit på mig det mesta. Gått undan och inte följt mitt hjärta fullt ut. Det kan gälla allt från vilka jag verkligen vill umgås med till att stå upp för det jag verkligen tror på. Jag har gått undan i mitt liv. För att inte riskera att bli utstött och oönskad. Illa sedd och impopulär. Jag vet, vissa av er som läser min blogg kanske inte tror att det är så med mig, men sådan är jag. Bloggen har till viss del fått mig att våga ta ställning lite mer, men längst inne så finns den rädda pojken där som är livrädd att inte bli omtyckt. Det räcker om EN säger något ofördelaktigt och inte gillar mig. Det kan jag gå och ha ångest för i flera dagar. Så var det i varje fall tidigare och kanske är jag på väg bort från det tänkandet. För några dagar sedan så fick jag en kommentar på bloggen som tidigare skulle ha gjort mig ledsen och nedstämd, nu blev jag bara arg och svarade tillbaka med argument. Så kanske håller det på att hända någonting med mig.

Skulle jag förvägras mina barn på skäl som enbart skulle bygga på subjektiva bedömningar utifrån ett hat och hämndmotiv, då skulle jag strida och verkligen slåss för dem. Om min alkoholism blommade ut och jag inte kunde hejda mig, så skulle det givetvis vara en annan sak, men så kommer det aldrig att bli. Så mycket alkoholist är jag. I den kampen tog jag hjälp och var öppen. Det lönade sig. Fast skulle det otroliga ske, så skulle jag givetvis släppa taget om mina barn. Ja, inte bara om dem förresten utan jag skulle släppa taget om hela livet. Men dit kommer jag aldrig att komma, det vet jag. Just för att JAG vill något annat med mitt liv.

Ett liv utan mina barn skulle sänka mig. Nu vet inte jag hela historien om de barn som nu är bortrövade, men att ens gå så långt och göra något sådant, då måste man vara kaotiskt och känslomässigt förvirrad och så desperat. Som jag känner nu och idag så skulle jag nog istället släppa taget om mina barn och vänta på dem tills de blev vuxna och kunde ta egna beslut. För barnens skull. Att strida och slåss i år och inte komma någonstans är ett trauma för många barn som tvingas sitta emellan. Jag skulle backa. Visste jag dessutom innerst inne skälen till varför jag har hamnat i den situation jag är i, så skulle jag tvinga mig själv att gå åt sidan ett tag. För barnens skull.

Nu ska jag vara ensam igen utan mina barn i en vecka. Jag och Anna har ju delat på vårdnaden så att vi har barnen varannan vecka. Jag vet att det inte är det ultimata för någon och att det ibland är jobbigt för dem att flytta fram och tillbaka hela tiden, men situationen gör att detta är den bästa lösningen för oss alla. Varken jag eller Anna är heller omöjliga om barnen vill göra lite annorlunda någon vecka. Oftast så går det att lösa så att alla blir nöjda.

Sen är det ju också så att vi bara lånar våra barn i några år. Barnen är inga ägodelar. Det är en lärdom i att kunna släppa taget utan att hänga upp hela ens liv kring dem. Speciellt när man lever såsom jag gör. Jag kommer ALLTID att finnas där för dem, men det måste vara på deras villkor. Jag förtjänar deras kärlek och omtanke. Jag kan inte tvinga mig till den. Men det är inte lätt alla gånger. Ingen är perfekt och att vara förälder är att testas. Jag har sagt det tidigare att barnen är våra lärare i livet. De är av barnen vi utvecklas och kommer vidare i vår egen utveckling. Kan man vara ödmjuk inför detta och se dem på det viset, då tycker jag att man har kommit en bit på vägen.

5 svar till “Barn, föräldraskap & umgänge”

  1. Osama: Vilka som gillar mig förutom mina barn är för mig ointressant. Om du läst något mer av min blogg så kanske du där kan få en uppfattning om vad jag tycker om feminister.

    Jag vet ingenting mer om detta än vad tidningarna har skrivit och jag har läst lite av dina ord på din blogg. Oavsett så är en mamma väl orolig för sina barn? Jag tänker på barnen och hoppas att de får träffa både sin mamma och pappa i framtiden.

  2. Era barn är verkligen lyckligt lottade!

    Och det du skriver om dålig självkänsla (för det är nog det som det handlar om) känner jag allt för väl igen. Du har gjort ett jättejobb genom att bryta ett familjemönster, för Annas och dina barn verkar bli sedda och bekräftade och det är väl bl.a. det vi inte blev, vi som alltid vänder ut och in på oss själva för att vara omgivningen till lags.

  3. Det är alltid, alltid det viktigaste att sätta barnen främst i en separation. Jag tycker att ni båda två gör det bästa av en situation som inte är lätt eller särskilt önskvärd av alla. I början kanske man inte alltid var ”så snäll”. Tack och lov är ni utvecklingsbara föräldrar! För det är viktigt att barn har både sin mamma och sin pappa! Alltid. Och att mamma och pappa kommer ihåg att de faktiskt också är mamma och pappa även när barnen är fysiskt hos den andra föräldern.

    När det gäller ofördelaktiga kommentarer och den rädda pojken känner jag igen det både hos dig och hos mig själv (flicka, dårå!). Det är nåt vi får bli bättre på att hantera! Och vissa dagar hanterar man det bättre, andra sämre. Vi är bara människor…
    Kram!

Kommentarsfunktionen är stängd.