Det är en märklig känsla när jag står där och väntar på bussen. Den är knökafull och jag är varje gång osäker på om jag ska få plats. Hittills så har bussföraren varit barmhärtig och släppt på mig. Denna tur åker jag bara när jag har barnen och slutar tidigare från mitt jobb. När jag är ensam och slutar mycket senare så är det bra om plats på bussen och HON är inte där.

För nu vet jag att hon sitter på bussen. En skugga från mitt förflutna. En före detta vän som var så oförskämd en gång så att jag formligen kastade ut henne från mitt hem. Sen dess total tystnad och jag känner att det inte är jag som ska be om ursäkt. Men nu sitter HON på bussen varje dag. Det är mycket som far i huvudet och jag är inte en sådan person som bara känner hämnd och att jag minsann hade rätt och att allt är svart eller vitt. Så fungerar inte jag. Känslorna är många.

Jag vet att hon har sett mig, men hon ignorerar mig lika mycket som jag ignorerar henne. Det förvånar mig inte ett dugg för jag vet att hon är en långsint satkärring på ren svenska. Man ska kalla saker och ting för dess rätta namn. Det har jag lärt mig och jag lindar inte in i bomull längre och tar på mig skulden som jag brukar fast jag egentligen borde agera precis tvärtom. Satkärring är ett bra namn på henne. Hon har alltid rätt och alla andra fel.

Men jag tänker också tillbaka på när vi umgicks. På hur det var en gång. Det fanns också trevliga stunder och jag hade vänner som inte har med jobbet att göra. Att dricka vin och bli packade, gå ut ibland och dansa, det var många gånger roligt och så, resorna vi gjorde är fina minnen, även om de sista åren när vi umgicks oftast slutade med att hennes vän ingenting mindes och hon själv var bitter och elak och humöret svängde rejält. Och det var så det slutade allting. Med buller och bång. Höga ord och elakheter. Det blir aldrig som det en gång har varit. Jag vet att det krävs två för en tango och jag kunde jag med, men oftast så blev stämningen dålig för att det blev för mycket för henne med vinet och gammalt skit kom upp…

Dåtiden gör sig påmind när jag ser henne och ibland längtar jag tillbaka bara för att känna. Sen vad jag känner spelar mindre roll.