Jag har egentligen slutat med att recensera filmer som jag tittar på och jag har väl aldrig recenserat en dokumentär förut, men jag känner att jag nu måste göra ett undantag. För detta är något  alldeles extra.The Nomi Song är en dokumentär om den tyska artisten Klaus Nomi. Den är gjord av Andrew Horn och han berättar om en själ som inte lämnar någon oberörd.

Det var lilltjejen som drog in mig i Nomis värld. Frida hittade filmen i London och upptäckte honom för en tid sedan. Hon blev i eld och lågor och nu börjar jag faktiskt förstå varför.

Först så undrade jag vad detta var för kuf och jag måste erkänna att jag trodde att alla får inte stod där dom skulle. Men se, ju mer jag tittar och ju mer jag lyssnar på denna märkvärdiga Klaus Nomi, ju mer tycker jag om honom. Han har en känsla som är svår att sätta fingret på och hans röst liknar ingenting annat. Han blandar opera och pop på ett sätt som fungerar väldigt bra.

Han föddes som Klaus Sperber den 24 januari 1944. Han uppträdde i början på gayklubbar i Berlin och tog sig sedan i mitten på 70-talet till New York. Han arbetade som konditor och tog sånglektioner enligt Horn innan han uppmärksammades för sitt konstnärliga uttryck och speciella sätt att framföra musikstycken. Enligt Horn så var Nomi en viktig del av 1980-talets East Village-krets som var ett centrum för den tidens avantgarderörelser.

Hans röst är väldigt speciell och scenframträdandena märkliga med teatraliska inslag. Han gjorde covers på kända låtar såsom Donna Summers “I feel love”, Lesley Gores “You Don’t Own Me” och Chubby Checkers “The Twist”.

Ett stort ögonblick i hans alltför korta karriär måste ju vara när David Bowie anställde honom som bakgrundssångare under ett TV-framträdande i december 1979. Han släppte tre album under sin karriär och efter sin död så kom ytterligare två. Den sista baseras på den ofärdiga Za Bakdaz, eller ”Nomi Homeland” vilket är en opera som släpptes så sent som 2008.

Jag håller själv på att lyssna in mig på Nomi och måste säga att jag är imponerad av hans musik. Det är snyggt gjort och blandningen av opera och pop är så bra i Nomis tappning i flera av låtarna. Han har en verklig känsla i rösten och det är svårt att sluta att lyssna på honom. Det finns en sårbarhet, känslighet men även en styrka i hela hans väsen.

Klaus Nomi blev bara 39 år gammal. Han var en av de första som dog av sjukdomar som förvärras av AIDS. Han fick inga besök på sjukhuset och dog ensam och enligt dokumentären så handlade det om rädsla för AIDS. Ingen vågade komma och besöka honom på sjukhuset. Askan spreds sedan över New York.

Jag rekommenderar The Nomi Song. Den är annorlunda, fascinerande och riktigt livgivande. Klaus Nomi är värd att upptäckas om jag säger som så.

Trailer: