För att få tiden att gå och för att kolla in nya bostadsområdet i byn så tog jag och sonen en långpromenad idag på förmiddagen. I strålande solsken och en temperatur på nästan 28 grader i skuggan (som var bra mycket mer än jag trodde) så styrde vi kosan mot nybygget.

Nybygge och nybygge förresten, området har ju funnits en tid och det ploppar upp villor i olika prisklasser hela tiden. Från enorma kåkar med snygga pooler till mer modesta skokartonger.

Sonen gillar ju bussar och att prata om tidtabeller och hur fordonen går i Uppsala med dess omnejd. På måndag är det en högtidsstund för honom eftersom vi då går över till vintertid och några linjer försvinner och andra kommer till. Det engagerar honom oerhört och jag försöker hänga med så gott det går.

Så när vi är ute och går så blir det mycket bussprat, men idag kom vi in på detta med döden och vad som händer sedan. Han är helt säker på att Gud fiskar upp oss och sätter oss sedan på en annan planet. Det vet han säger han. Det lät så härligt när han utvecklade detta och jag som vuxen känner mig trygg med den vetskapen.

För våra barn ska lära oss en massa saker. Det är min övertygelse. De väljer oss med omsorg. Visst, jag tror att det finns en lärdom åt båda hållen, men för mig så är jag ganska säker på att han som mitt barn är skillnaden mellan liv och död just nu i mitt liv. Så oerhört mycket betyder han för mig just nu, givetvis tillsammans med mina andra barn, men de är ju ganska stora nu och finns med mig på ett litet annat sätt än tidigare. Nu när jag lever ensam så är barnen mina livlinor. Hur det blir när sonen är stor, det vet jag inte. Kanske fiskar Gud då upp mig och sätter mig på en annan planet? (;-)