Sitter och funderar på vänskap. Hur jag än tänker så fastnar jag och kanske är det svaret på varför man kan räkna mina RIKTIGA vänner på ena handen. Ja, det behövs inte ens en hand längre, en tummetott räcker gott. Vad det nu beror på försöker jag ärligt ta reda på och våga se. Det är ibland svårt att just i detta vara rak mot sig själv. Men så är det i alla fall.

Så jag hänvisar till Tofflan som skriver om detta. Svikare och sådant finns ju även i min värld och orden från en person som jag en kort tid hade något som kanske kallades vänskap med klingar inom mig. Tyvärr måste jag medge att h*n hade rätt om att ibland så växer man ifrån varandra och vänskapen är liksom övermogen och färdig. Då ville jag inte höra på det örat, men motvilligt så måste jag ge personen rätt idag. Då tyckte jag att h*n åt vänner, men det kanske handlar om mod, att våga gå vidare även om osunda lojaliteter vill hålla en kvar.

Kan man inte vara vän med sig själv ens utan hela tiden letar efter anledningar för att inte behöva ta i tag i sitt eget liv, då blir det svårt att bevara vänskapen med människor i sin omgivning. Man kan göra ett vänt och trovärdigt intryck under lång tid, men tillslut så spricker även den fasaden och förtroendekapitalet naggas sönder bit för bit. Detta är en process, men en dag så finns det liksom ingenting kvar. Det är tomt.

Vänskap kan aldrig villkoras. Från något håll.

Vänskap är svårt. Det är väl därför jag drar mig undan och liksom straffar ut mig ibland. Men jag vet också att man måste vara två för att dansa. Att en för hela tiden medans den andra vägrar att lära sig och utvecklas, då är det nog som min förra vän uttryckte det, dags att gå vidare.

Jo, jag har befunnit mig i båda situationerna och vet vad jag talar om.