Värktabletterna biter inte lika bra nu. Hälen bråkar med mig och att gå utan kryckor går inget vidare. Det värker och spänner så fort jag böjer på hälen. Att sitta still är det bästa just nu och att ens försöka sätta mig på en buss går inte.

Sömnen är oregelbunden och jag vaknar ofta känns det som. Vrider och vänder och försöker ligga så stilla som det bara går.

Jag måste ha hjälp för att klara vardagen. Den barmhärtiga samariten heter numera Tofflan och hon ska hjälpa mig idag med det mest basala som innebär förflyttningar. Jag är väldigt tacksam över att hon finns och att hon både kan och vill stödja mig just nu.

Att åka till jobbet är alltså inte att tänka på. Det gick bra så länge smärtan satt i stortån, men nu går det inte längre. Det enda som gäller är vila och låta gikten ha sin gång. Precis som förra gången. Denna smärta är inte lik någon annan, det gör så förbannat ont ibland att tårarna är nära. Tyvärr så bryts nu också min arbetsvit och mitt mål att jobba ett år utan sjukdag spricker. Hur gärna jag än vill så går det bara inte.

Fast det som gör mig mest ledsen är att jag inte kan gå på barnens skolavslutningar ikväll. Det gör ont. Ondare än den fysiska smärtan. När det dessutom är yngsta dotterns sista dag i sin klass så känns det bara skit just nu.

Att sitta still i båten har väl aldrig varit så obekvämt som nu.