Terapin var väldigt problematiserande och teoretisk idag. Det kanske är ett tecken på att en annan fas i min rehabilitering är inledd? Att diskutera arv, miljö och genetik gällande varför vissa blir alkoholister och andra inte är så otroligt komplext, men väldigt intressant. Att tala om svart eller vitt kring detta är omöjligt.

Mitt möte med den vindrickande busspassageraren häromdagen diskuterade vi och varför jag kände som jag gjorde. Lusten att dricka alkohol aktiverades då och det blev fart på min amygdala. Vet du vad amygdala är för något?

Många forskare säger att det är centrumet för känslomässiga minnen. Det sitter djupt inne i tinningloberna och är två små mandelformade strukturer som det heter så fint. Härifrån utgår minnessignalerna som ibland förknippas med lust och ibland med olust. För mig på bussen var det lusten som väcktes till liv när jag såg killen halsa ur vintetran.

Vi pratade mycket om belöningssystemet och vad denna amygdala säger till oss. Det blev väldigt teoretiskt för mig, men jag tror att det var en nyttig lektion. Jag kommer hela tiden tillbaka till VAD det är som gör att just denna amygdala reagerar såsom den gör. Vad som gör att vissa saker blir så positiva och vissa så obehagliga och hemska? Är det inte bara ord och olika sorters förklaringsmodeller vi diskuterar där det lika gärna skulle kunna vara någonting annat som forskarna hittar? Bara för att ha någonting att hänga upp allt på?

För hur mycket är ren vilja och hur mycket är vi offer för någonting genetiskt som påverkar oss att handla på vissa sätt? Vi har ju massor av olika substanser i hjärnan som heter en massa saker och som har egenskaper som forskare fått fram genom många år. Det kan jag inte problematisera eftersom jag inte har kompetensen, men jag undrar ju hur stor påverkan har det egentligen på oss? Det som forskarna hävdar?

Vad gör vad och kommer man någonsin att kunna bota vissa saker om inte medvetandet och den egna så kallade viljan finns med? Jag vet att viljan är olika stark beroende just på vilka ämnen man har mer eller mindre av i hjärnan, men hur mycket är också ren och skär jävlar-anamma? Finns det något sådant oavsett vad statusen i skallen är? Ett jävlar-anamma? Vad gör att vissa tycks klara vad som helst och andra bara man petar på dem faller in i offerroller och inte pallar ett dugg?

Detta är så intressant och svar får jag väl aldrig på vart jag befinner mig själv i allt detta. Jag vet bara att när jag den där dagen i juli 2009 kapitulerade och bad om hjälp så har jag sedan dess inte druckit en droppe och jag har inte haft en enda sjukdag. Jag har inte på ett medvetet plan känt ett så kallat sug, förutom då den där dagen på bussen. Men ingenting annat eftersom jag hade bestämt mig för att inte dricka. Handlar det då bara om ren vilja, eller vad har gjort att jag klarat detta så bra? Visst, det är väl en kombination av alltsammans men skulle jag själv våga mig på en känslomässig prognos så har ju jag en del andra förklaringar än de rent genetiska och det som vi har i hjärnan.

Att inte dricka alkohol har påverkat mig. Mest till det bättre. Självklart. Men kanske inte enbart på det sätt som alla tror. Att allt bara blir positivt och en dans på rosor. Nej, det finns även andra saker som nu kommit fram och tagit plats. Sådant som alkoholen hjälpte mig att ta bort. Forskaren kan kalla det för att olika sorters receptorer ökat eller minskat. Människor som har gott om dopaminreceptorer har ett bra inbyggt skydd mot drogmissbruk. Det klarar sådant som inte är genetiskt utan som vi är med om i vårt liv på ett annat sätt. Det är ju därför som människor med fantastisk uppväxt där trygghet, stabilitet och kärlek i massor ändå kan bli missbrukare och få jobbiga liv och människor med otrygghet, gungfly och kärlekslöshet blir duktiga samhällsmedborgare där mingelpartyn klaras av utan en chans till minnesluckor.

Det jag vill säga är att det finns inga mallar för oss människor. Vi är så komplexa och det är väl just det som är både fantastiskt och ibland även jobbigt. Det lurar någonting mer i oss än det som går att förklara och få diagnos på.

Att forska fram vedertagna sanningar tror jag är omöjligt, men kanske kan man hitta stolpar och lösa rekommendationer åt vilket håll det kan gå för vissa personer. Det tror jag i alla fall. Men att fara fram med att det är sanningen för just mig nu och alltid, det tror jag inte på. Det är precis som med livet, stolparna har vi, men vägen väljer vi själva på olika sätt. Ibland medvetet men även ibland i påverkan av andra på plan där det är svårt att urskilja vad som är vad.