Det här är en film som jag skulle vilja ge två betyg. Första halvan en svag tvåa och den andra halvan en stark fyra. Filmen landar då för mig i en stark och välväxt trea.

Benjamin Buttons liv börjar med att han är gammal vid födseln. Sen blir han bara yngre och yngre. Hans mor dör när han föds och hans pappa lämnar bort honom. På en trappa med 18 dollar så hittar Queenie (Taraji P. Henson) honom och han hamnar hos henne under sina första levnadsår. Han är gammal, krumpen och sitter i rullstol, när han egentligen ska vara ett barn fullt av spring i benen.

Åren går, Benjamin kan snart gå och blir allt yngre. Han tar värvning på en båt och träffar i Murmansk den kärlekstörstande Elizabeth Abbott (Tilda Swinton). I den här delen av filmen så händer det inte så mycket och jag tycker handlingen ibland känns lite förvirrad i sitt långsamma tempo.

Han träffar vid 12 års ålder den då 5-åriga Daisy och kan aldrig glömma hennes blåa ögon. I New York möts de sedan mitt i livet. Han blir allt yngre och hon äldre. Scenen då de står på dansgolvet och håller om varandra då han är 49 och hon 43 är för mig en stark scen. De tittar på sig själva i spegeln och det känns som om tiden står stilla för en stund. De ska för alltid minnas den stunden. När hon sedan blir gravid så klarar Benjamin inte att vara kvar, vilket jag till en början inte alls förstår. Det klarnar dock sedan, när jag själv förstår konsekvenserna av att dö som en liten bebis.

Återigen visar Brad Pitt att han är mer än bara snygg. Först Babel och sedan denna film, där han återigen gör en briljant rolltolkning. För att inte tala om Cate Blanchett och hennes Daisy. Ett par i världsklass.

Trailer:

 

Betyg: ***

Läs även andra bloggares åsikter om Benjamin Buttons otroliga liv, Brad Pitt, Cate Blanchettt, Tilda Swinton, Benjamin Button, filmrecension, film, intressant?