Den här boken ger mig blandande känslor. För mig är Paulo Coelhos Zahiren en bra och intressant bok, men jag höjer den inte till skyarna.

Historien körde fast ibland och Coelho fastnar i ett cirkelresonemang. Visst är det många kloka ord, men jag tröttnar. Handlingen är inte komplicerad utan i boken berättar han om en berömd författare (självbiografi till vissa delar, eller?) som letar efter sin försvunna fru, Esther. Han blir besatt och Esther blir hans zahir.

Jag vet inte om jag begripit riktigt vad en zahir är, men för mig är det en person som man alltid har en relation till i livet oavsett vad som händer, en person som lär en livet igenom. Kanske har jag totalt missuppfattat Coelhos intention med innebörden. Besatt uppfattar jag det inte som och den aspekten får jag inte när jag försöker förstå. På arabiska så betyder ordet något i medvetandet ständigt närvarande.

Det kanske också beror på min egen resa, min inre resa, som gör att vissa delar inte känns så märkvärdiga och att jag redan brottats med det som beskrivs under flera år. Jag får ingen aha-upplevelse direkt av det han skriver, utan nästan tvärtom ibland. Vad menar han? Vi kan aldrig kopiera varandras vandring och väg, så det kanske inte är så konstigt.

Det låter som om jag bara är negativ gällande boken. Så är det inte. Det finns många fina partier där jag bara måste läsa klart, även om situationen omkring mig inte är det bästa för läsning. Jag gillar också slutet och får faktiskt svårt att hålla tillbaka tårarna. Jag känner i djupet på ett sätt där jag inte kan värja mig. En lyckoklump, en beröring och en tacksamhet för känslan det han beskriver. Vill inte säga mer, för då avslöjar jag för mycket om bokens slutkläm och det som där sker.

Om vänner skriver Coelho väldigt träffande:

De falska vännerna är de som bara dyker upp när vi har det svårt. De sätter upp den där sorgsna “medkännande” minen fast vårt lidande egentligen ger dem tröst i deras eget sorgliga liv. Under min kris förra året dök det upp flera människor som jag aldrig hade träffat och som ville “trösta”. Det är något som jag avskyr.

Visst är det så. Det märker jag själv när jag mår bättre. Då sållas agnarna från vetet och man vet vilka som verkligen är ens vänner.

Om kärleken skriver han väldigt bra och det är något jag försöker få in i min tröga skalle:

Kärleken är en vild kraft. När vi försöker behärska den så förgör den oss. När vi försöker fängsla den gör den oss till slavar. När vi försöker förstå den gör den oss vilsna och förvirrade.

Här har Coelho så rätt, så rätt. Men det är ju otroligt svårt att i realiteten leva efter orden. Men kan man släppa kärleken fri så kommer den utan oro till en. Min övertygelse. Att styra kärleken gör oss bara arga, frustrerande och besvikna.

Detta om sorg är också någonting jag numera försöker leva efter. Nu också helt och fullt eftersom jag inte tar till alkoholen längre för att fly:

Om sorgen är där är det lika bra att bejaka den, för den kommer inte att försvinna bara för att du låtsas som om den inte fanns.

Jag är ju expert genom åren på att fly från det som gör ont i mig. Fortfarande så lider jag av det och senaste dagens händelser är inte ett undantag. Nu äter jag istället… men jag kan gråta numera och jag är inte helt stängd. Fast helt bra är det inte. Jag håller mig fortfarande för mig själv när det är för jobbigt.

Coelho skriver också i boken om att kunna avsluta utan att gå tillbaka, att inte fastna på ett mycket klokt sätt. Jobbigt i praktiken, men så sant så.

Jag fascineras också av hans ord om att vi måste vara i ständig rörelse för att kunna leva livet fullt ut. Det är ju något jag försöker, men ser jag tillbaka så ser jag ju hur ofta jag fastnat i mina tankar och hur jag trott att saker och ting utanför mig varit min trygghet. Att göra precis tvärtom, stanna kvar och bejaka. Ett bejakande som bara cementerar mig och gör att jag mår dåligt.

Paul Coelho får själv avsluta min recension med sina egna ord om någonting jag själv söker. Någonting som jag tror många människor söker, medvetet eller omedvetet. Någonting som jag känt bitar av och någonting som jag ständigt längtar efter:

Hela jag är där, utan framtid, utan förflutet, uppfylld av morgonen, hovslagen, mild vind mot kroppen, den oväntade nåden att betrakta himlen, jorden och människorna. Jag fylls av en sorts tillbedjan, hänryckning, en tacksamhet över att leva.

Läs även andra bloggares åsikter om Zahiren, Paulo Coelho, besatthet, bokrecension, litteratur, intressant?