Det är när jag tänker och planerar som allt blir fel. Det är när jag är medveten som jag inte kommer till min rätt. Det är bara när jag är här just nu som jag lever fullt ut och mår som bäst.

Gårdagen var som ett känslomässigt hål för mig. Jag vet inte varför med formulerade och uppfunna ord varför. Det går inte att förklara, inte ens för mig själv, med det som oss står till buds varför. Vafan är varför bra för? Finns ens varför för en person som har inre frid?

Jag kan inte fly från mig själv. Jag vet ju det. Ändå så försöker jag. Om och om igen. Igår var inget undantag.

Krama om. Inte vara så förbannat hård. När jag försöker skriva om det så känner jag hur galet det blir. Någon kanske förstår ändå?

Mitt ego längtar så oerhört mycket efter närhet och någon att älska att frustrationen och oron över livsklockan tar över. Brådskan och rädslan att inte hinna med. När vi egentligen har all tid i världen. Tid är det enda vi har. De som skräms över russinliknande hudbitar och att i det finna lyckan, att vara fräsch för att duga, får oftast vänta ett tag till. Jag vet ju verkligen det genom egna erfarenheter.

Jag försökte fly igår. Gick till mammas grav. Dövade med två ljung. Satt och fantiserade om saker och ting som hände. Var som vanligt för medveten för att överhuvudtaget komma framåt. Att se livsavgöranden i varje händelse är dömt att misslyckas. Det är ju först när jag kan koppla bort tankarna och stanna i det som just sker, det är då ett genombrott är möjligt.

Det där jävla varför vill heller inte släppa mig. Varför finns i för mycket. Varför ger inga svar, bara bekymmer. Varför är ett ord för att slippa.

Visst är det så att jag behöver tid, att jag gillar siffror. Men att försöka att jobba bort oron fungerar aldrig. Det blir bara värre. Jag vet efter veckans försök. Medvetenheten är min fiende många gånger. Min svårighet är att ringa det där samtalet, berätta att det just nu gör ont och att jag är ledsen. Jag klarar inte av det. Sån är jag. Fortfarande. För att jag ska dela med mig så måste snaran vara kring halsen och det måste göra så pass ont och vara så hårt åtdraget att jag tvingas skrika på hjälp. Sån är jag. Fortfarande.

Att projicera som jag också gör i andras liv och deras vandring hjälper mig inte heller ett dugg. Snarare tvärtom. Det är egoistiskt att jämföra sig med andra. En flykt även det.

Min morfar ligger också på samma plats som min mamma. Ligger och ligger förresten, det är bara en sten idag. Inget mer. Jag skulle lika gärna kunna gå upp i skogsdungen, sätta upp något passade, och där hedra och tänka på dem. Så ser jag på saken. Men att helt strunta i gravplatsen, så långt har jag inte kommit ännu. Snart kanske. Mostern får ta över om hon vill ha den symboliska platsen kvar. För mig kvittar det. Min mamma finns inom mig. Hon står även i min bokhylla. En bild bara året innan hon gick över. Nygift med ännu en svikare.

När man inget har kvar att lära, så dör man. En tanke svår som någon. Men för mig ganska logiskt. Ett större perspektiv på livet gör den förståelsen möjlig. Att vi alltid är i rörelse och att vi inte kan dö. Vi byter bara skal. Finns egentligen ingen mening med att försöka försvara den ståndpunkten eftersom den inte kan försvaras. Min känsla kan aldrig bli någon annans, trots att jag i år försökt pracka på andra mina upplevelser. Det går ju inte. Samtala, diskutera och lyssna är en sak, att övertyga och övertala något helt annat. Logiskt tänkande är en sak men inte fan stämmer det alla gånger med vad hjärtat vill säga en.

Vad står på programmet idag? Inte ett dugg. Egot mitt vill inte ha det så, det blir oroligt och vill bara göra en massa saker. Den lilla gnutta av inre som tittar fram är helt nöjt med den situationen, för då sitter jag ju helt lugnt med mig själv. Det är nyttigt det.