stockholm_pride_loggaFör 11:e året i denna form så drar idag Pridefestivalen igång och Tantolunden står för sista gången som värd för Pride Park, vilket jag välkomnar.

Uppriktigt sagt så har jag aldrig gillat Tantolunden och dess grusplan. Alldeles för trångt och för ovälkomnande för min smak.

070805_17
Regnbågsflaggan är fin och betyder mångfald för mig.

Redan 1971 hölls den första pridedemonstrationen i Sverige. Det var den lokala föreningen Gay Power Club i Örebro som då hade som paroll ”att två av samma kön skall få gifta sig med varandra”.

1977 kom frigörelsedagen och två år senare frigörelseveckan. Namnet böts senare till homoveckan och under 80-talet så blev det ett bredare arrangemang.

1998 firades Europride i Stockholm och efter det så heter arrangemanget Stockholm Pride. Även 2008 var Stockholm värd för Europride.

Tofflan skriver intressant om veckan och undrar vart alla homosar har tagit vägen? Jag kan inte riktigt hålla med om hennes analys eftersom jag vill ha blandningen och inte så mycket försöker hänga upp mig på den sexuella etiketten. Jag ser det som så att de som väljer att delta i Pride, både programdeltagare och besökare, är människor med öppna sinnen och genom sin medverkan aktivt vill visa det. Det räcker för mig. De accpeterar en och man kan vara som man vill även tillsammans med dem s a s.

Men jag har en hatkärlek till hela festivalen. Jag kan ibland bli så irriterad just på att det är samma människor som syns i media och som kommer fram och ska tycka något när det är dags för Pridefestivalen. Finns det inga andra bögar eller flator som är intressanta i landet?

Själv har jag varit med på några festivaler, både i parken och som deltagare i paraden. Det kanske beror på att jag varit så instängd i mig själv och orolig, men jag har aldrig känt mig särskilt välkommen i dessa festligheter. Har nästan varit rädd för vissa företeelser och därigenom inte riktigt känt att detta varit min värld. Jag vet ju att det finns människor som känner sig hemma under festivalen, men för mig har den känslan aldrig infunnit sig.

Ibland gör det mig ledsen att sådana här festivaler överhuvudtaget måste finnas. Men jag vet att jag är naiv i min tro på en framtid där människor struntar i vem man älskar och inte gör några stora nummer av det.

Jag vet också att Pride är jätteviktigt för många och att det fyller en stor funktion. Att evenemanget är årets höjdpunkt för många homo- och bisexuella.

Paraden däremot och då speciellt den sista gången jag deltog var fina och underbara minnen. Man kunde riktigt ta på den positiva stämning som fanns både i tåget och bland publiken som tittade på oss.

I år skulle jag kunna tänka mig att åka till huvudstaden för att kolla in paraden som åskådare (som är på lördag 1/8). Det hänger dock på om jag får barnen med mig. Nästa år så ser jag framemot ett större och luftigare Pride Park och då var det väl sjuttsingen om jag inte ska vara på plats och ge hela festivalen en ny chans.