I den finaste av världar vill ingen att sport och politik hör ihop. De skall var separerade och den önskan är väl något som den kinesiska diktaturen mest av allt önskar just nu.

Men verkligheten är ju en annan. För hur ofta har inte just de olympiska spelen används för politiska poänger och uppvisande av någonting som skall blidka världen? Man behöver ju bara säga Berlin 1936 för att se det mest typiska exemplet på detta. Men det har ju fortsatt genom åren och Beijing 2008 är inget undantag.

Att tre svenska idrottare sticker ut hakan längre än det sportsliga kan inte annat än glädja mig. För jag anser egentligen att idrottarna inte alls har några skyldigheter att ta ställning för någonting. Deras viktigaste uppgift är att prestera och göra sitt bästa i sin gren. Men när det händer att de ser längre än sin egen idrott så får de respekt i mina ögon. För det är inget man kan kräva anser jag, det är politikernas jobb att trycka på och försöka förändra, inte idrottarens.

Johan Wissman, Emma Green och Alhaji Jeng (bilden) har alla undertecknat en skrivelse tillsammans med 124 andra idrottare (40 är med i OS). De vill att Kina hittar en fredlig lösning på konflikten i Tibet, att Kina ska respektera yttrandefriheten, att Kina skall sluta förfölja människorättsaktivister och att landet skall avskaffa dödsstraffet.

Beundran och respekt. Men som sagt, det är inget man kan kräva av den som är därute och tävlar. Det är inte deras uppgift. Men dessa 127 vill markera och det är mer än man kan begära av dem. Egentligen. De tar en risk och för det skall de ha beundran och respekt.