Historien om Christopher McCandless och de vägval han gör i livet berör mig djupt.

Ibland blir jag bara arg på honom över hans naiva tankar och sätt. Hans egoistiska tänkande som gör hans familj illa och då tänker jag framförallt på systern som han hade en fin relation med. Men samtidigt så förstår jag honom så väl och många scener i filmen går rakt in och jag blir så berörd och känslosam. Hans längtan bort från det förfalskade och all jakt på status och prylar är ju själv något jag ofta funderar på, men jag har aldrig haft modet.

Äkthet, total äkthet symboliserar McCandless trots allt för mig, även om jag tycker han drog det ett varv för långt, trots allt.

Som sagt, en historia om äkthet och längtan att få vara totalt oberoende. Into the Wild spränger sig in och vill inte lämna. Sitter med tårar under hela eftertexten och funderar själv på vad jag sysslar med?!? Det blir ju så, att dra paralleller till mitt eget liv som det ser ut just nu är ju ofrånkomligt.

Sean Penn har gjort allt rätt med denna historia och det skall han ha all respekt och credit för.

Filmen bygger ju på boken som tog år att skriva av Jon Krakauer. Jag har inte läst boken, men det måste ju vara ett hantverk i mästarklass.

Emile Hirsch är fantastisk som McCandless. Strålande skådespel! Hal Holbrook gör rollen som Ron väldigt bra och måste också nämnas!

Det går inte att sätta annat än högsta betyg på en sådan här film. Vyer, känsla och budskap karvade sig in och kommer att finnas kvar länge inom mig!

Betyg: *****