Jag och min syster bodde i perioder hos Sven när vi var barn. Mellan åren 1978-1981 så var det permanent i perioder eftersom det inte gick att bo hemma. Han ville hjälpa oss och gav sig inte. Så jag och syrran bodde tillsammans med honom och hans M samt deras lilla S under denna tid.

I början så var det trångt och vi fick komma till dem när det var oroligt hemma. Sen blev det mer fast och de flyttade till en villa där vi fick eget rum. De gjorde allt för att ge oss stabilitet och trygghet under dessa år.

De tog med oss på resor upp i fjällen. Jag fick åka på läger i Ammarnäs, vi åkte slalom i Storlien och båt på västkusten. Saker som jag aldrig annars hade fått varit med om.

När jag var 16 år så flyttade jag ifrån Sven och M. Jag fick en egen lägenhet och försökte själv. Det gick väl sådär, men jag är idag övertygad om att hade inte Sven tagit sig an mig och min syster så hade det sett värre ut för mig.

Vi tappade kontakten och de senaste åren har den varit obefintlig. Jag har ofta tänkt på hur det är med Sven och jag har velat tacka honom för att han fanns där för oss. Men det kom alltid annat emellan.

I helgen när jag inte mådde så bra så ringde jag till M. Då fick jag reda på att Sven inte mådde så bra. Han hade för några år sen fått flera strokes och bodde idag på ett äldreboende. Men han levde även om han var svag. M berättade också att han blivit mer och mer dement.

Jag kände direkt att nu var hög tid att träffa Sven. Innan det var försent. Så idag tog jag med mig mina barn och åkte till Svens hem tillsammans med syrran och M. Det var en omtumlande upplevelse.

sven_080412Han kände igen oss. Men han hade svårt att prata och sa mest ja eller nej. Ibland kom det flera ord och det visade att han inte var helt borta. Sen när han tittade på mig och log så kändes det ganska tufft. Hur mycket är han med? Vad känner han?

Denna levnadsglada man med tusen järn i elden under många år. Det var min bild. Tänk vad livet gör med oss människor. Livskraften försvinner med åren och det blev så tydligt när jag idag träffade Sven. M berättade också detaljer om det som hänt Sven under de sista åren och det var mycket tråkigheter, men samtidigt så fanns där en människa som inte ville ge sig.

Jag fick fram under samtalet hur tacksam jag varit för den tid han fanns där för oss. Det blev känslosamt för mig och jag hoppas någonstans att han förstod vad jag menade. Det kändes så i alla fall…

När vi skulle gå så fick vi det bästa betyget när han sa att han var glad att vi kommit. Det kändes så gott inom mig även om mycket tankar om vad som hände för 30 år sedan visas inom mig igen. Mycket tankar och känslor.

Jag vill också i mitt andra hem, mitt cyberhem tacka Sven för att han fanns där för oss. Tack Sven!