Madde och hennes mamma är på flykt. De bor i ett torp på hemlig ort. Socialtjänsten på Gotland jagar henne och vill få henne omhändertagen. Madde fyller 18 i april. Barnaministeriet hade idag ett långt reportage om Madde och hennes mamma.

Historien är jobbig att lyssna på. Socialen vet ju alltid det bästa och de som de vill hjälpa känner sig ibland helt maktlösa. Det känns som om det handlar mycket om prestige och att inte kunna ha fel från myndighetens sida. Madde och hennes historia är inte unik.

Jag har haft mycket med socialen att göra när jag var barn. Jag har bott i fosterhem och även varit placerad på barnhem under en kortare period. Visst, det var länge sedan och förhoppningsvis har det förändrats i mer positiv riktning än då på 70-talet. Dock i mitt fall så ville jag och min syster inte bo hemma för det mesta och att vi blev omhändertagna var många gånger en befrielse. Men jag minns ju hur mamma och pappa hela tiden var ansatta av socialen och de perioder vi var hemma så stod de inte högt i tak och det fick vi barn minsann höra om och om igen.

Den enda gång vi blev omhändertagna under tvång var just när vi hamnade på barnhem. Varken jag eller min syster ville och jag glömmer aldrig när vi blev hämtade. Aldrig så glömmer jag detta. Vi grät och så maktlös har jag nog aldrig känt mig. Jag var 10 år.

Så att lyssna på Madde känns. Hon vill ha upprättelse och hon ångrar bittert idag att hon vid 12 års ålder tog kontakt med socialen. Hon menar att hon hellre hade levt kvar i sin då trasiga familj med våld och bråk. Är det inte något som är fundamentalt fel när hon idag säger på det viset? Har inte de sociala på Gotland totalt misslyckats i sitt uppdrag då? Jag bara undrar…

Socialtjänsten på Gotland vill inte prata om Madde och hennes mamma. Det är synd att de inte ger sin bild av allt som hänt. Så den bilden jag bär med mig efter detta reportage är rädslan och ångesten över att hela tiden vara på flykt. Återigen att socialtjänsten är den stora boven och de som de är satta att hjälpa de stora förlorarna.