När de stängt dörren så briserar jag. Totalt. Gråter som en tok och känner så jävla starkt att jag vill ha barnen omkring mig. Yngsta sonen är fortfarande sjuk med hög feber och mår inget bra. Min lilla guldklimp får jag inte se på en vecka nu. Tjejerna packar och gör sig iordning och jag vill att klockan skall stanna.

När dörren stängts så är det som om jag kliver in i en helt annan värld. Jag vet, jag överreagerar, men det känns så starkt och jag kan inte hålla tillbaka tårarna. Blir det aldrig bättre? Det känns ju nästan som tvärtom.

Ny vecka. Ny termin kan man nästan säga. Det finns så mycket inom mig som jag tvekar inför. Men som jag vet måste fram och ut för att jag inte skall fastna.