Skivbolagsdirektör, politiker och entreprenör är väl de vanligaste epiteten på Bert Karlsson. Hans självbiografi Mitt liv som Bert kom 2006 och där berättar han med sina egna ord om sitt liv.

Jag gillar Bert Karlsson. Hans sätt och framtoning är ibland burdust och besserwisseraktigt, men samtidigt så är han oftast väldigt rak och okomplicerad i sitt sätt. Det är i alla fall den bilden jag har fått av honom och boken förändrar inget av det. Han säger det han tycker och ibland är det jävligt befriande, även om jag inte håller med alla gånger.

Han gillar att tycka till och ibland så vill han inte se att han gjort fel, men det förekommer faktiskt situationer i boken där han tar på sig att även han kan ha gjort misstag. Hans säger bland annat att han var riksdagens dummaste. Hoppsan! (;-)

Det är ingen djup bok. Han berättar ganska kantigt och grovhugget om sin uppväxt. Många namn far förbi och det känns som om han vill nämna så många som det bara går, för att de skall vara med i hans självbiografi. Ibland är sammanhangen lite luddiga för en utomstående tror jag.

Hans bankaffärer kring sina stora projekt är kanske intressant för den initierade, för mig blir det bara rörigt och tröttsamt.

Cancerbeskedet 2003 fick honom att inse att inga pengar i världen kan ersätta god hälsa. Han skriver bland annat:

Därför tror jag alla som värderar pengar högre än allt annat skulle behöva en sån här tankeställare då och då. Hälsan är så oerhört mycket viktigare än pengar!

Han rosar och risar de artister som passerat hans väg genom åren. Vissa får rejält med pisk, däribland Nina & Kim som beskrivs som illoja och giriga som få. Owe Thörnqvist beskrivs som en notorisk skatteflykting. Herreys fick storhetsvansinne efter sin seger 1984 med Diggi-Loo Diggi-Ley osv.

De han rosar är bland annat Carola som han högaktar för att hon aldrig förnekat vem som hjälpte henne i början. Lill-Babs som givit ödmjukheten ett ansikte samt Per Gessle som tillhör en av de stora enligt Karlsson.

Han går hårt åt Bo Dockered, den gamle LRF-basen, som han beskriver som den enda maffialiknande personen i landet och två kapitel i boken ägnar Karlsson åt att beskriva hans metoder för att nå dit han vill. Stämmer ens en liten del av detta så är det ju lite skrämmande hur det fungerar bland rikets potentater.

Den sliskige festfixaren Michael Bindefeld beskrivs som en diktator som styr sitt företag med skräckmetoder. Han kör med smutsiga och omoraliska arbetsmetoder, strikta förhållningsorder gentemot sina anställda. Att gå ut och äta med Bindefeld det gör man bara en gång enligt Karlsson, eftersom han klagar på allt och alla. Karlsson skriver vidare:

Micael Bindefeld är en ensam, osäker person som är frustrerad över att han är skallig och saknar utbildning. Han saknar även självinsikt vilket med all önskvärd tydlighet visade sig när han träffat Bill Clinton och att hans högsta önskan är att vara som han…

Karlsson verkar ha ett stort horn i sidan till Bindefeld, för jag har ju lite svårt att en människa kan vara SÅ hemsk som Karlsson beskriver. Noterar dock att tidningen Chef för drygt ett år sedan gjorde en undersökning om bästa resp. sämsta chef och där hamnade Bindefeld sist… det ironiska i sammanhanget är också att Karlsson hamnade bland de sämsta.

Den största hycklaren Karlsson någonsin träffat är förre folkpartiledaren Bengt Westerberg. Arrogant, nedlåtande, högfärdig och totalt inkompetent enligt Karlsson. Inom partiet gick han under namnet Lille-Hitler eftersom han var maktfullkomlig.

Laila Freivalds och Leif Pagrotsky får sig också riktiga verbala käftsmällar av Bert Karlsson. Freivalds har givit häxan ett ansikte och Pagrotsky bara springer på partyn och struntar i sitt egentliga jobb.

Mitt liv som Bert är helt ok. Yxigt språk stundtals, men gillar man raka rör och vill/orkar man läsa Bert Karlssons sanningar och versioner så fungerar det bra. För jag är helt övertygad om att den så kallade sanningen är helt annorlunda om man frågar de personer som han angriper i boken. (;-)