Att Svenska kyrkan är totalt oeniga kring en ny äktenskapslagstiftning är ingen nyhet. Det handlar om olika argument där jag kan ha förståelse för vissa och helt sakna respekt för andra. Men jag förundras gång efter annan när det gäller kyrkan och hur viktigt det är att värdera och slå vakt om traditioner och ord som egentligen inte är hotade. Det man gör är ju bara att utvidga äktenskapet att omfatta fler människor genom detta förslag. Vem hotar det? För visst är det väl kärleken som är det viktigaste? Även i kyrkans värld?

Ett exempel är Prästeriks reaktion:

Idag kan det vara könsneutralt, imorn antalsneutralt och nästa vecka ålders-, art- eller vad-som-helt-neutralt. Inte särskilt förvånande alltså, men helt horribelt och mycket alarmerande. Fader förlåt dem, för de vet inte vad de gör… Kyrie eleison.

Raljerande och lite plumpt tycker jag det är. Att bli värderad och liksom dömd av de som jag anser skall förespråka kärleken känns så bakvänt på något vis. Som om man är mindre värd och att allt blir ett stort kaos om fler tillåts kalla sin ceremoni för äktenskap. Futtigt på något vis tycker jag att det är.

Min linje i detta är glasklart numera eftersom kyrkan tjafsar och inte kan enas. Staten sköter vigseln och sen får de som vill komplettera med kyrkans egen välsignelse.

Det finns dock många människor inom kyrkan som ser just till kärleken främst och dessa får vi inte glömma bort. Karin Långström Vinge är en favorit bland prästerskapet och hon skriver idag en post med rubriken Ropen skalla – vigsel åt alla som känns inbjudande även för mig. Nu kommer ju jag aldrig att gifta mig igen, men i fall att…(;-)

Jag tror att de som hela tiden värderar oss själar och inte kan ta in ett större äktenskapsbegrepp är rädda. Det kan aldrig vara en kyrkas uppgift att stänga ute människor som söker något så fundamentalt som Guds ord. Sen får var och en hos sig själv ta ansvar för det den gör, men att om och om igen få höra värderingen av andra stöter bara bort.