Tyvärr så hittar jag inte artikeln på nätet, men att läsa om bonden som efter 17 års förhållande med en kvinna äntligen vågade följa sitt hjärta och erkänna för sig själv och omgivningen att han är homosexuell gör att det finns hopp även för en hare som mig. De har tre barn tillsammans och driver fortfarande jordbruket tillsammans, men nu finns även bondens nya kille med. Vilka människor och vilken lösning!

Vi stod i köket och kramades och grät. Vi sade allt till varandra. Ungarna blev alldeles chockade.

Hmm, jag känner igen mig, fast för mig är det inte riktigt på det sättet, trots allt. Eller så är det så att jag är feg och rädd fortfarande för mina innersta känslor? Jag vet faktiskt inte idag. Jag har dock inga problem längre att skriva och prata om det jag känner. Jag är den jag är, oavsett vad människor säger till mig.

Omgivningen för bonden och hans familj har varit positiv och han mår idag mycket bättre som människa. Bonden har under hela sin uppväxt drabbats av återkommande depressioner men har konsekvent vägrat att inse den han är. Känns det igen?! I vintras så mådde han så dåligt att det inte fanns några alternativ. Då hade han förnekat sig själv och den han är i 20 år.

Hans svar på varför han inte vågat tidigare är rädsla, feghet och man vet vad man har. Bonden mår idag bra och vågar följa sitt hjärta. Hans tidigare kvinnliga sambo kan ibland känna en bitterhet men säger samtidigt att hennes bonde inte varit mogen förrän nu för att komma ut.

Tyvärr så har vi fortfarande inte kommit så långt i samhället när det gäller sådana här berättelser, eftersom de inte visar sina ansikten i artikeln och de går under fingerade namn, allt för barnens skull. Jag kan förstå det och är ibland orolig för hur det skall bli för mina barn den dagen då jag själv vågar gå hela vägen och följa mitt hjärta.

Man är inte homosexuell, det bara är så.