Självkänsla är egenskapen att uppleva sig själv som kompetent att klara av livets grundläggande utmaningar samt förtjänt av framgång och välmående.

Pudelns kärna, pricken över i:et, huvudet på spiken och allt vad det heter. Det är självkänslan det handlar om.
För mig. Alla gånger. 

Susning.nu har en text om självkänsla och har delat upp den i fem olika punkter. När jag läser och försöker ta in så drabbas jag av lätt obehag och en viss ledsenhet. Kanske är det symptomatisk på hur jag ser på mig själv? Speciellt sista punkten gör mig ledsen. Där står bland annat:

Den sista beståndsdelen av självkänslan är viljan att leva. Kärleken till livet är den största kicken vi kan uppleva. Tillsammans med insikten om självkänslans betydelse för oss själva följer en genomgripande kärlek och respekt inför livet, oss själva och våra medmänniskor.

Min självkänsla är således ihopkopplad även med vilja att leva. En vilja som många gånger sviktat och alltså då även påverkat min självkänsla. Varför blir jag ledsen av att läsa allt detta? Har jag givit upp på förhand? Vågar jag inte må bra, eller vad är det som bygger hinder inom mig?

Bra självkänsla föder självförtroende. Wikipedias definition på självförtroende:

Du har mod nog att våga göra saker som du vill, och du känner dig trygg i dig själv.

Ibland har jag svårt att begripa skillnaden mellan självkänsla och självförtroende. För mig flyter begreppen ihop och är beroende av varandra. En bra känsla om sig själv ger ett bra självförtroende kanske? Det kanske inte är mer komplicerat än så?