Lidandets paradox

”Vi kan inte förlåta oss själva för att vi inte är perfekta”.

Raden har jag hittat i en bok och den tror jag är så sann för många av oss.

Vi gör allt för att vara andra till lags, vara ”perfekta” människor, tror vi. Men det handlar egentligen om ett jättebedrägeri mot oss själva. Detta är så komplext och innehåller så mycket paradoxer tycker jag. Självförakt, att göra sig själv illa och straffa sig i en mängd beroenden för att slippa ta itu med kärnan. Kärnan som är att vara ärlig och trofast mot sig själv. I ord kan det låta så enkelt och lätt, men att verkligen leva i sanning med sig själv kräver träning, träning och träning.

För tar du inte hand om dig själv, fortsätter att leva i känslor du känner igen, trots att de gör dig illa, så kommer ingen förändring att ske. Många av oss väljer lidandet eftersom det är en känsla vi faktiskt är trygga i. Ja, det kan låta väldigt konstigt, men så tror jag att vi människor fungerar. Även om vi gör oss själva så illa och återupprepar samma mönster om och om igen, så gör vi det för att vi känner igen känslan.

Vi vet att många saker inte alls är bra för oss, ändå så fortsätter vi med det. Min teori är just för att vi känner igen dessa destruktiva handlingar. Det krävs stort mod för att bryta ett livsmönster. Stort mod för att ge sig själv en ny chans. Ja, mycket stort mod för att förlåta sig själv.

(2003-01)