Det inre barnet

Det inre barnet bär vi alla inom oss. Det har sårats psykiskt eller fysiskt under barndomen och sen dröjer sig det kvar i själen. Det inre barnet pockar på uppmärksamhet i det vuxna livet. Det får oss att spela upp dramer, allt för att få det otillfredsställda barnets bekräftelse.

Att försonas med det inre barnet är nyckeln till att försonas med oss själva som vuxna. Först då kan vi lägga vår kraft på att bli mogna och medvetna människor. Alla konflikter, alla krig och allt vardagsgräl kan härledas till människors sårade inre barn.

Tvivel och egen värdelöshet, offerhandlande och martyrtänkande är alla produkter av det sårade inre barnet.

Genom att projicera sin känsla av självförakt på andra människor söker människor frid, men underblåser istället negativ konfrontation.

Jag har ett sårat inre barn och jag vet att jag inte är unik i det avseendet. Min livsuppgift är att bygga upp, vårda och förlåta det barnet. Den lilla Jerry, som kämpade för att överleva och som inte kan klandras och ta på sig skulden för det som skedde. Det barnet måste jag förlåta och lära mig att tycka om för att komma vidare. Mitt inre barn är en hårdhudad och svårflörtad pojke som inget annat vill än att bli lämnad ensam i sin instängda kupa.

Genom att lära känna vårt inre kan vi också acceptera oss själva som vi är. Försoningen med oss själva som kan öppna våra ögon mot omvärlden. Utan värdering men med nyfikenhet och kärlek. Den villkorslösa och osjälviska kärlek som är målet för oss alla.

Det inre barnet finns alltid kvar inom oss. Det går inte att sudda ut med kemiska hjälpmedel, utan vår största livsuppgift är att våga lära känna vårt eget inre barn utan skyddsnät. Våga ta hjälp, prata och inte skämmas för den du är och den du var som liten.

(2002)