Etikettarkiv: zoombie

Tombola med fler lotter i olika färger

tombola

Det har nu gått drygt 10 dagar sedan jag halverade mitt intag av Duloxetin. Kan inte med säkerhet säga vad som är vad i mitt mående, men vissa känslor är förstärkta just nu. Tycker mig också ha fått mer energi och en nyfikenhet på saker och ting som saknats under flera månader. Den där zoombieliknande känslan har minskat.

Så på plussidan är att jag vill mer, orkar lite längre och känner känslor som nästintill varit avdomnade under lång tid. Dessa känslor blir tyvärr också en del av minussidan eftersom min längtan förstärks och jag liksom knappt står ut med att känna såsom jag gör inför vissa saker.

Vet att jag pratar i gåtor, men jag vill inte outa någon mer än nödvändigt. Så stark dröm i natt och en sådan ledsenhet blandad med saknad för att det liksom blev som det blev. Nästan fysiskt i känslotombolan där allt blandades omkring på ett sätt jag inte känt på länge. Dröm om beröring, underbara tankar men även svartsjuka och en stark samhörighet.

Det är fler lotter idag av olika kulörer i känslotombolan, helt klart. Tidigare var den nästan tom och fylld med nitlotter. Färgerna var entoniga utan någon som helst innehåll. Men nu fylls det på med alltfler färger och virrvarret blir påtagligt. Både på gott och ont, men mest gott faktiskt eftersom jag är glad för att kunna känna vissa känslor igen.

De rena så kallade ångestritterna finns där, men har inte blivit värre än tidigare. Kanske fler, men inte djupare och värre. Känner igen dem och vet vad de står för idag. Inte heller folksamlingar bekommer mig så mycket, om det inte blir för mycket olika ljud förstås, då måste jag fly.

Nu handlar det mest om att hitta vinstlotten i min tombola. Den röda, med kärlek och någon att älska. Den lotten har jag inte sett på många år.

 

Annonser

Familjeflytt & halverad dos

180829 rosor

Rosorna på baksidan börjar att tackla av.

Frida flyttar till mig på fredag. Situationen just nu gör att ingen annan möjlighet finns. Hastigt men inte alls lustigt har det blivit på det viset. Jag är mest förbannad för hennes skull och hoppas att hon efter allt som hänt ändå mår ok.

180829 äpplen

Märkvärdigt röda äpplen med en mörk himmel i bakgrunden.

Du kan väl skaffa en ny katt? 

De orden kändes och jag försökte verkligen förklara vad Maxi betytt för mig genom åren. Men det verkade inte som hon riktigt förstod mig. Det kändes att höra det.

Sen detta med att viljan saknas när det gäller motion. Nog kan du ta dig ut en liten stund, även om du är trött… ungefär så gick orden… försökte berätta så ärligt det bara gick hur jag mår idag. Det är svårt med vissa saker, eftersom jag skäms för att jag känner på det viset. Men till stora delar gick det bra.

Hon är ganska rak och lite ”karg” min husläkare, men hellre det än tvärtom. Hon bestämde att jag ska halvera min medicinering och se om likgiltigheten släpper. Tog blodtryck (som var bra 140/88) och försökte skoja med henne om att hur fet jag än är, så är trycket jämnt i alla fall, men det gick inte riktigt hem… Däremot när jag berättade om gruppterapin i början av året då jag kände mig mer deprimerad efter än innan när dam efter dam under sessionen berättade om den ena depressionen och kollapsen efter den andra. Då skrattade hon i alla fall…

Tog dessutom blodprover och ska tillbaka om en månad för kontroll och se om jag mår bättre med minskad dos. Alla reagerar olika gällande antidepressivt och jag har tidigare hamnat i dessa zoombieliknande tillstånd. Känner att jag måste bryta det mående jag bär på sedan en tid. Det framförde jag mycket klart att så här kan jag inte må utan att jag måste försöka med någonting.

På fredag flyttar som sagt Frida till mig och det ska bli intressant att höra vad hon har att säga om den uppkomna situationen. Elias kommer också eftersom det är skifte i umgängesfabriken.

Likgiltig & frånvarande

duloxetin.jpgDuloxetin har varit min räddning nu i flera år. Men frågan är om jag nu mår så pass bra att jag mår sämre av dem? Eller att jag nu behöver höja min dos? Någonting är det i alla fall som behöver förändras.

När jag i december 2016 drabbades av depression med utmattningssyndrom fanns det liksom inget alternativ för mig. Jag var tvungen att medicinera för att ens orka existera. Sakta men säkert har jag under åren mått bättre och medicinen har varit en grundbult i detta. Med den har inte de djupa dalarna blivit så djupa utan jag har kommit ur dem relativt fort de få gånger de försökt få grepp om mig. Den förlamande tröttheten har mildrats, även om jag nu upplever en backlash, men det kan bero på annat. Hjärntrötthet i kombination med hettan och att man faktiskt åldras påverkar mig negativt.

Har väl ända fram till i början av sommaren 2018 tyckt att medicinen varit mig till gagn och att de känts bra att fortsätta med dem. Visserligen kände jag redan då en tilltagande overklighetskänsla blandat med likgiltighet och ibland även apati inför livet och det som hände mig. Men då var det inte så farligt, utan det var känslor som kom och gick. Ibland är det ju väldigt svårt att veta vad som är vad i ett mående som så mycket är präglad av djupa känslor åt alla håll på skalan genom ett helt liv.

Frånvarokänslan och likgiltigheten har blivit allt värre och i perioder har den börjat att skrämma mig. Blir bara av den orolig och får stigande ångest. Tycker liksom inte att jag ”är med” i livet och känner mig som en zoombie. En levande död.

Kanske är det så att jag nu ska ändra min medicinering? Att jag idag inte behöver ha samma dos som jag hade i början av min depression? Att jag i grunden mår bättre, vilket gör att medicinen nu är för stark för mig? Eller kan det vara tvärtom, att jag behöver höja min dos? Vet faktiskt inte vad som är vad i detta, bara att någonting gör att jag mår allt sämre.

Jag misstänker att jag behöver byta antingen medicin, minska/öka dosen eller kanske helt skippa antidepressiva nu. För så här kan jag inte må längre. Det finns också en historia i mitt liv kring detta där jag under tidigare år haft samma känslor när jag medicinerat under lång tid med samma medicin. Då har jag också tappat all livsglädje och i princip inte velat göra någonting och detta känner jag igen även nu.

Den 29 augusti har jag tid hos min husläkare och jag tänker berätta om min teori kring varför jag idag mår sämre med den medicin jag har. Måste komma ur den här likgiltigheten som smugit sig på de sista veckorna och att jag äntligen kom till skott för att beställa tid, visar att jag vill leva vidare.

Det är någonting inom mig som säger att jag inte ska medicinera med sådant här år ut och år in. Det är väldigt bra att det finns, men för mig hämmar det den jag är om jag inte försöker utan när jag så att säga hamnar i dessa tillstånd. Det jag önskar är att ha något lugnande hemma i fall att jag skulle få ångest och må dåligt akut så att säga. Bara det är en trygghet, som gör att jag vet att måendet blir bättre. Hoppas husläkaren ser på det som jag gör.

Kanske måste jag välja ett liv där kaoset ligger på lur hela tiden då jag känner ”på riktigt” så att säga eller ett liv utan känslor och där allt bara är… …likgiltigt… ? Min låga energi och min trötthet kanske förbytts i någonting äkta och någonting som gör att jag känner mig levande igen om jag försöker utan medicineringen? För det här går inte. Likgiltig och frånvarande – det är inte jag!

Veckan i bilder

2014-07-17

Härliga blomster på jobbet.

2014-07-17

2014-07-17

Fråga mig inte om namn, har ingen aning men fina är de att titta på.

2014-07-17

2014-07-17

Utefika på jobbet. Har nu jobbat en vecka efter min semester. De två första dagarna var jobbigast, då var jag som en zoombie när jag kom hem, men vartefter så har det lättat upp.

Det fina är att jag kommer att ha och göra under de veckor som kommer. En helt ny webbplats ska jag bygga som handlar om Uppsala stifts visitationer. Det är roligt och stimulerande för mig. Sen att det är väldigt få människor på jobbet, det är bara bra för då kan jag få jobba i lugn och ro med detta.

2014-07-18

Uppsala – en ständig byggarbetsplats. Det är alltid någonting nytt på gång. Nu ska de bygga på nya våningar på ett hus som ligger på Kungsgatan.

2014-07-18

Felix vet hur man njuter.

2014-07-18

Maxi

2014-07-19

Idag när regnet hade pågått en stund så var det redigt blött ute. Det blixtrade och åskade en hel del och en av blixtarna fick jag faktiskt på film. Kolla här!

Ellet ska på semesterresa med sin mor under nästa vecka. Jag ska jobba på som vanligt, men har jag tur så kommer Linn på besök i några dagar. Frida har fortsatt semester med sin kille.

Veckorna passerar och snart är vi inne i augusti. Visst är det väl märkvärdigt? Detta med tiden och vad den gör med oss själar. Den är obönhörlig och det är bara att anpassa sig efter förutsättningarna som råder just idag. Det är en nödvändighet för att inte tappa fotfästet.

Energikick, parkbänk & elektropop

Lunchade med Fatou igår och frågan är om inte hon väckte upp mig lite. Att umgås med henne och prata om både det viktiga och djupa och sedan det tramsiga och ytliga gav mig en energikick. Helt klart. Vi åt ju på Dragon Palace först och sedan tog vi en promenad för att slutligen hamna på en parkbänk.

Vi pratade och pratade och klockan gick. Helt plötsligt så kom det en gubbe och jag överdriver inte om jag säger att hela han var zoombielik. Han hasade sig fram och satte sig mitt emellan oss! Utan att säga ett ord. Vi pratade med varandra om situationen men gubben reagerade inte. Stirrade bara rakt fram. Då blev det liksom läge att avsluta långlunchen… I tanken är jag med Fatou ofta och jag tänker på henne och tackar omständigheterna för att vi träffades.

Idag har varit en riktigt bra dag och det märkliga i det hela är att det kommer nu när jag håller på att fasa ut min medicin som jag ätit sedan i början på året. För även jag har känt mig som en zoombie den sista tiden. På fredag så ska jag få testa något nytt och då måste det gamla ut först. Sen ska jag få en remiss till KBT-terapi. Nutid istället för dåtid och stopp för grävande i det gamla. Där kommer jag inte vidare och det känns inte heller meningsfullt längre. Känner att jag åtminstone måste försöka komma vidare och försöka ta tag i det som händer nu. Vill inte skriva mer öppet men ni som känner mig vet om problematiken och detta med att få ihop ETT helt liv och inte bara ett HALVT.

elektropop-oleg

Jag gillar Idol och då speciellt uttagningarna. Måste säga att det är flera intressanta redan efter två program och det toppades igår av Oleg och hans Elektropop som redan finns på Spotify!

Eget, härligt och medryckande!

Precis på gränsen

Det är ganska tomt på ord just nu känner jag. Har inte så mycket att skriva om här och är det något så är det ord som ni hört massor av gånger tidigare. Har liksom fått en skräck inom mig att upprepa saker och ting på bloggen. Det jag har gjort sedan jag började för nästan 10 år sedan. Vill inte.

Veckan som gått har varit bra. Första tre dagarna på jobbet riktigt bra. Ellet går själv till skolan och går hem själv och det klarar han lysande. Som om han inte gjort annat i sitt liv. Linn jobbar ju med mig och det går väldigt bra. Nu har hon bara tre dagar kvar och sen har hon varit på mitt jobb i en månad. Tala om att tiden bara försvinner iväg. Frida har sommarlov. Träffat en ny vän vilket gläder oss alla.

Tidigare när jag har medicinerat så har jag blivit jämn i det mesta och det är inget undantag den här gången. Det är på gränsen ibland till zoombiestadie och ren likgiltighet men jag klarar gränsen precis. Fast jag får leva så här nu ett bra tag. Bättre det än att ständigt sitta i berg- och dalbanan. Fast jag tror inte att jag kan leva så här ett helt liv, att inte känna så mycket och bara vara jämn. Det är liksom inte jag. Balansen, denna förbannade balans, vart är den i mitt liv?!

Mitt liv har betydelse när barnen är här. Mer behöver inte sägas.

Vi skulle åka och bada idag. Hela veckan har vädret varit kanon men idag så är det bara grått. Så vi skjuter upp det till i morgon och hoppas på bättre väder. Idag får vi köra Wii och försöka göra det bästa av dagen. Vi kör en liten grillning ikväll också.