Etikettarkiv: vila i frid

Avicii orkade inte mer

Så oerhört tragiskt att läsa om Tim Bergling eller Avicii som var hans artistnamn, att han inte orkade mer utan själv avslutade sitt liv. Han var endast 28 år gammal (född 8 september 1989) och hade gjort stor succé med sin musik under några år, men det räckte inte. Det var någonting annat inom honom som han aldrig kom tillrätta med, något djupare och mörkare.

Att se dokumentären om hans liv ”True Stories” (2017) vittnar om en människa som pressas till saker han egentligen inte vill göra. Som får sådan ångest av att uppträda men ändå gör det mer än 800 gånger på några år. Varför gjorde han det? Handlade det bara om pengar eller om lojalitet mot de människor som faktiskt skodde sig på honom?

Avicii_2014

Foto: Wikimedia Commons/Kaiketsu

Fick känslan när jag såg dokumentären att hans högsta önskan var att få sitta ensam med sin dator och skapa musik. Inte vara omsvärmad och pressad av att människor drog i honom åt olika håll. Fanns det ingen där som kunde få bort honom från allt?

Familjens känslosamma brev till media:

”Vår älskade Tim var en sökare, en skör konstnärssjäl som alltid burit på stora existentiella frågor. En överpresterande perfektionist som reste och jobbade hårt i ett tempo som ledde till extremt svår stress.

När han slutat turnera ville han hitta en balans i livet för att må bra och kunna göra det han älskade mest – musik.

Han kämpade verkligen med tankar om Meningen, Livet, Lyckan.

Nu orkade han inte längre.

Han ville få frid.

Tim var inte gjord för det maskineri han hamnade i, han var en ömhudad kille som älskade sina fans men skydde rampljuset.

Tim, du kommer för alltid att vara älskad och saknad.

Den du var och din musik kommer att bära minnet av dig vidare.

Vi älskar dig,
Familjen”

Hoppas han fått ro nu och befinner sig på en plats där han bara får vara som han är.

Vila i frid, Tim Bergling!

Annonser

Älskade Maxi har lämnat oss

Det är väldigt svårt att tänka sig ett liv utan Maxi. I morse när jag steg upp brast allt. Det är precis som om jag nu får tid att sörja efter den sista svåra tiden för Maxi.

Vill hylla min älskade vän, prata om och minnas denna viktiga kattsjäl och de djupa band han och jag hade de sista 10 åren. Han har varit med mig ända sedan 2007, då jag blev ensam och med familjen ända sedan 2004.

Maxi mars 2018

Maxi den 4 mars 2018

Maxi föddes i de uppländska skogarna den 15 augusti 2004. Jag åkte dit med Linn och Frida en mörk kväll för att titta på kattungar i ett hus utanför Skogs-Tibble efter att jag sett en annons i UNT.

Vi hade svårt att hitta dit, men lyckades tillslut. Tjejerna skulle få välja en varsin katt eftersom vår tidigare katt Lukas hade råkat ut för en bilolycka och vi tvingades avliva honom den 15 oktober 2004 som tyvärr var på Fridas 10-årsdag.

041028-katterna.jpg

Felix och Maxi 28 oktober 2004.

Har svaga minnen av att vi parkerar i mörkret och sen hänvisas upp på övervåningen där alla kattungarna fanns. Linn fastnade för Maxi och Frida för Felix och då blev det ”deras” katt så att säga. Minns också att jag betalade en symbolisk summa för katterna.

Så kom Maxi till vårt hem och han har alltså följt mig hela vägen, fram till klockan 15.15 den 20 april 2018 då han fick somna in. Maxi drabbats av njursvikt som inte gick att behandla. Linn hann hem precis från England och fick ta farväl av ”sin” katt. Det har varit svåra dagar med Maxi, men samtidigt fick jag tid att säga farväl på det sätt som jag ville.

Maxi sept 2017

Maxi 6 september 2017

Anna som också stod Maxi nära under många år gjorde oss sällskap till Vetopia. Årets varmaste dag och solen sken. Inom mig var det overkligt och jag kunde inte ta in det som hände. Kämpade med att hålla ihop och liksom klara av det hela så gott det nu gick.

Veterinären var väldigt pedagogisk och berättade precis hur allt skulle gå till. Det blev mycket känslosamt. Tankarna inom mig var hela tiden att detta är det bästa för Maxi. Han får frid och slipper lida mer. Att Anna kom och var med var så fint. Det betydde väldigt mycket. Hon var ett stort stöd bara genom att vara på plats. Hon och Linn var med när han fick första sprutan, men sen gick även de ut. Det var verkligen klippan jag kunde luta mig emot.

Efteråt gick jag in och kramade om min älskade katt. Vi kramades och grät om vartannat.
Är helt tom nu. Svårt att sortera tankarna. Vet att livet har sin gång och att ingenting är för evigt, men ändå går det inte att vara förberedd när det väl sker.

Maxi nov 2017

Maxi 27 november 2017

Att Maxi skulle ryckas bort på det här sättet var liksom så oväntat för mig. Han fick ett långt liv och jag har många fina minnen av honom, men som sagt man är aldrig redo. Nu när jag sitter hemma kommer minnena och jag ser honom överallt.

Vi hade en speciell relation. Jag vet att alla kattägare säger så, men det kändes verkligen så. Han fanns alltid där när jag var ledsen och kände mig ensam. Det kändes som om han förstod mig på ett sätt som inga ord kan beskriva. Han var en sådan stor tröst för mig när jag hade det jobbigt och jag har alltid givit honom all den kärlek som jag har kunnat. Han har varit min klippa under många år och nu kommer han aldrig att titta på mig och komma och ”buffa” när jag sitter i soffan. Hans otroliga ögon och blick får jag aldrig mer möta. Det är oerhört svårt för mig att ta in.

170310_02.jpg

När jag fick beskedet i onsdags att han inte kunde behandlas, då brast någonting inom mig. Det gick inte att hejda tårarna och jag bara kramade om honom, länge länge. De två sista dagarna har varit både fina men jobbiga och då inte minst för Maxi. Han har kämpat och han gav oss det sista han kunde. Den näst sista natten i hans liv gosade vi massor och hann spann väldigt mycket. Jag pratade med honom mycket och det kändes så fint, men samtidigt väldigt overkligt att detta liksom skulle ta slut nu. Att jag aldrig mer skulle få lägga mitt huvud mot hans kropp och bara krama om honom. Går knappt att skriva detta. Det gör ont i mig.

Det kommer ta lång tid för mig att faktiskt förstå att Maxi är död. Vill så gärna tro att han kommer tillbaka och ändå finns omkring mig på något vis. Känslorna pendlar mellan intellektuell förståelse och en gråt som inte går att styra över.

Maxi o Maja mars 2018

Maja och Maxi 30 mars 2018.

Min stora tröst är att jag har Felix och Maja kvar. Två fina katter som också ger mig tröst när jag behöver det, bara genom deras personligheter och existens. Men utan Maxi blir det tomt och saknaden kommer att vara enorm.

Huset är fullt och stödet stort. Vi sörjer alla vår Maxi. Resten av familjens minnen av Maxi rör mig till tårar:

Maxi februari 2018

Vila i frid, Maxi!

Minnen av Lill-Babs

Det är lite svårt att ta in att Lill-Babs är död. Hon har liksom alltid funnits där och det kändes alltid som hon var mitt i livet på något sätt. Trots att hon var 80 år känns det alldeles för tidigt.

Lill-Babs död 180403

Barbro Svensson 9 mars 1938 – 3 april 2018

Barbro Svensson föddes den 9 mars 1938 och avled 3 april 2018 efter en kort tids kamp mot cancer. För mig är hon den ultimata ambassadören för Sverige. Man tar ofta till överord när människor dör, men med Lill-Babs tycker jag verkligen att hon var omfamnande, positiv och alltid så relevant hela tiden. Hon var liksom en stor del av många människors uppväxt och hann med hela 65 år som artist.

Mina egna minnen av Lill-Babs är några stycken. Förknippar henne med folkparker, Järvsö, Hälsingland och stort hjärta. Hon var så inkluderande och ville alla väl.

När jag var på sommarhem i Söderfors åkte vi den 25 augusti 1975 och tittade på hennes ”Lill-Babs Show” på ett ställe som hette Gammelgården. Efter konserten satt hon själv och delade ut idolkort och jag lyckades få ett som jag sparat:

Lill-Babs 1975

Idolkort från 1975.

Man ser knappt vad det står på kortet, men betänk att det är nästan 43 år sedan. Det går dock att se om man anstränger sig att det står ”Kramar Lill-Babs”.

I december 1983 såg jag henne tillsammans med jobbet på Flustret i Uppsala. Så varm och inbjudande under hela föreställningen:

Lill-Babs på Flustret i Uppsala 1983

Lill-Babs uppträdde på Flustret, Uppsala i december 1983.

Lill-Babs biografi 1996

1996 kom självbiografin ”Lill-Babs Hon är jag”.

Hennes självbiografi från 1996 ”Lill-Babs Hon är jag” köpte jag 1 augusti 2001. Kan inte låta bli att delge er hur hon avslutade boken:

”Kommer jag vid 80 års ålder stapplande på Skansen i kortkort med högklackade skor oh liten handväska och hatt och ska upp på scenen och sjunga med Lasse Berghagen, lås in mig! Frakta mig till ett ålderdomshem och låt mig jamma där, tillsammans med andra gamlingar till artister och musikanter, men lås in mig!”

Inte blev Lill-Babs gammal vid 80 år! Hon var aktiv nästan in i det sista och stapplade inte alls. Det är ungefär så jag känner när jag nu tänker på Lill-Babs, hon blev aldrig gammal utan hon kändes fräsch hela tiden på något vis.

Två tidiga ”filmisar” från 50-talet:

Lill-Babs filmis 01

Lill-Babs filmis 02

Quincy Jones säger följande om sin mångåriga vän:

Den 18 december 2017 gjorde Nyhetsmorgon på TV4 en av de sista stora intervjuerna med henne och med då var också dottern Monica:

Hon gjorde stora avtryck hos många själar under åren. Den saken är helt klar och det kommer att bli väldigt tomt utan henne i offentligheten. Uttrycket ”du fattas oss” stämmer verkligen när jag tänker på henne.

Vila i frid, Barbro ”Lill-Babs” Svensson!

Vila i frid, sir Roger Moore!

RogerMoore 1983

Idag gick sir Roger Moore ur tiden, 89 år gammal efter en kortare tids kamp mot cancer. På Moores twitterkonto skrev familjen:

Han var den bäste James Bond tycker jag. Kanske beror det på att han var Bond när jag växte upp och jag gick på bio för att se flera av de då populära filmerna. Han spelade Bond sju gånger och var agenten under 12 års tid 1973-1985, vilket fortfarande är den längsta perioden som någon spelat Bond.

Moonraker_MooreMin favoritfilm där han spelar Bond är Moonraker (1979). Fajterna med Hajen (Richard Kiel) och hans stålkäft var ju häftiga på den tiden. Ur dödlig synvinkel (1981) och Octopussy (1983) såg jag också på bio.

Ännu tidigare gjorde han serien Snobbar som jobbar (1971-1972) 24 avsnitt, som jag också kommer ihåg och den speciella signaturmelodin. Rollen som Simon Templar i Helgonet (1962-1969) 118 avsnitt, minns jag dock inte.

Hans brittiska accent, gentlemannamässiga och sofistikerade spelstil samt ofta med glimten i ögat var hans signum under hela karriären. Han var aktiv in i det sista.

En av de sista filmrollerna gjorde han 2016 i filmen The Saint där rollen som Templar spelas av Adam Rayner.

Enligt IMDB gjorde Moore 93 filmer under sin karriär som varade mellan 1945-2016.

Den 14 juni 2003 adlades Moore av drottning Elisabeth.

2010 köpte jag hans självbiografi Mitt namn är Moore Roger Moore och om den publicerade jag en egen bloggpost där jag bland annat skrev:

Han är verkligen arketypen för en gentleman – stilig, elegant och aldrig för mycket på något vis. Engelsk dessutom.

Vila i frid, sir Roger Moore!

Vila i frid, Gösta!

En av de stora skådespelarna har lämnat oss. Gösta Ekman avled i natt efter en tids sjukdom. Han skulle ha fyllt 78 år i juli.

Gösta Ekman 1939-2017
Gösta Ekman 28 juli 1939 – 1 april 2017. Julen 2010 fick jag biografin om Gösta Ekman av Anna.

För mig så kommer jag att minnas honom allra bäst som Papphammar och Sickan i Jönssonligan-filmerna. Han hade humorn i sig oavsett vad han sa genom hur han agerade med hela sin kropp. Man kunde skratta bara genom hans rörelser och hur han agerade i alla möjliga akrobatiska ställningar. Hans tajming var oslagbar.

Det finns ju scener från speciellt Papphammar som är klassiska. När han åker rullskridskor inomhus och går igenom en åker utan en tråd på underkroppen till exempel. Älskade hans berättarröst i bland annat Farbrorn som inte vill va’ stor från 1979.

Medverkade i många av Hasse & Tages revyer och i flera av deras filmer, bland annat ”Att angöra en brygga” (1965), ”Äppelkriget” (1971), ”Mannen som slutade röka” (1978), ”Ägget är löst” (1975) och ”Picassos äventyr” (1978).

Under 1980-talet var Ekman en av de mest synliga och anlitade skådespelarna i Sverige. Gräsänklingar (1982), Dödspolare (1985), Morrhår & ärtor (1986) och fem olika filmer om Jönssonligan. På 90-talet spelade Ekman Martin Beck i sex olika filmer.

Han var en av de största skådespelarna i vårt land, helt klart. Hans spektra var stort, från revyer och skratt till allvar och mörkaste djupet. De senaste åren jobbade han som skådespelare och regissör vid Dramaten och som professor vid Teaterhögskolan.

Den enda gången jag såg honom själv var under en Prideparad då han stod tillsammans med sin livskamrat Marie-Louise och log mot oss som gick i tåget. Det har fastnat hos mig.

Vila i frid, Gösta Ekman. Tack för alla skratt och för allt du gjort!

Ljuset i tunneln samt minnet av mannen med den vänliga rösten

22 mars 2017 Hjärta i barken

När jag igår satt hos min husläkare kände jag ljuset i tunneln. Må låta klyschigt men så var det.

Tänkte på hur det har känts de tidigare gångerna och hur skillnaden faktiskt den här gången var väldigt påtaglig.

Min husläkare bryr sig om mig och vill inte gå för fort fram. Hon vet vad hon talar om när det handlar om utmattningssyndrom och de som gått tillbaka för fort har ibland drabbas av bakslag som i värsta fall gjort att de aldrig kommer igen efter det.

Vi bestämde att jag är fortsatt sjukskriven till den 2 april, men att jag ska göra tre besök på jobbet för att “känna in” och se hur det funkar under den här tiden.

Funkar det bra och allt går enligt planerna ska jag sen jobba 25% april ut. Inte mer utan ta det lugnt och komma in i jobbet på ett bra sätt. Har också fått en försäkran från min chef om en förändring i mina arbetsuppgifter som jag tror gör att jag inte stressar upp mig som förr.

Häromdagen träffade jag jobbets personalansvarige och det var ett jättebra möte för mig. Blir väldigt tacksam över att jobbet vill ha mig tillbaka och inte ser mig som förbrukad efter det som har hänt.

Så redan i morgon börjar min rehabilitering mer praktiskt genom ett besök på jobbets förmiddagsfika. Lite oro känner jag men pratade en del med min husläkare om detta och fick många kloka tankar av henne. Sen är jag som sagt också väldigt förundrad över att tiden i sig har gjort mitt mående bättre.

Det finns saker hos mig som alltid har funnits där och som jag alltid kommer att få jobba med, men ändå kände jag igår hur viktigt det har varit för mig att bara få vila hjärnan utan större “krav”. Bara låta tiden läka mig. Trodde inte först riktigt på att “bara vara” kunde göra skillnad på det sätt som det faktiskt nu gjort.

Det finns saker jag inte har klarat av och som hade varit bra för mig, men det får komma senare. Vad tjänar jag att slå på mig själv kring misslyckandena? Försöker se det som lyckats istället och det är ju att jag nu ser ljuset i tunneln.

 

Sven-Erik Magnusson 13 oktober 1942 – 22 mars 2017
Sven-Erik Magnusson 13 oktober 1942 – 22 mars 2017

Sven-Erik Magnusson, mannen med den vänliga rösten och frontmannen i Sven-Ingvars dog i natt, 74 år gammal. Han hade sedan 2010 kämpat emot prostatacancer.

Idag minns jag honom genom att spela Sven-Ingvars hela dagen. Det finns många fina bitar som de gjort. Mina favoriter är Sommar och sol, Kristina från Vilhelmina, Två mörka ögon, Fröken Fräken, Någon att hålla i hand, Jag ringer på fredag och den underbara Ärtor och fläsk!

Det finns många godingar i deras katalog och jag skulle kunna nämna än fler.

22 mars 2017 Minns Sven-Erik Magnusson

De körde ju i en egen genre och blandade friskt bland stilarna. Den 2 juli 1998 köpte jag en samlingsplatta med dem just för att de hade många fina dängor som tilltalade mig. Den plattan går via Spotify varm idag kan jag säga…

Vila i frid, Sven-Erik Magnusson och tack för all fin musik genom åren!