Etikettarkiv: vikten

Påskafton

Påskkycklingar

”Töta” kycklingar hos värdparet.

Bjuden på påskmiddag hos Anna och Tofflan. Tog bussen in till Uppsala och StorHemmet. Sonen har mammaveckor nu så han fanns på plats.

Påskmiddag i StorHemmet

Påskmiddag på G.

De hade gjort så mycket god mat. Påminner mycket om julmaten och efteråt var jag så mätt och kände mig rundare än vanligt.

Påskpyssel

Påskpysslande.

Efter maten påskpysslandes det. Att det fattades en pusselbit frammanade mycket känslor från den pusselbyggande själen.

Påskgodis

Fick ett påskägg.

Som grädde på moset hade värdparet ett påskägg till oss alla. Omtänksamt och gott.

Lucifer

Lucifer

Fick en fin bild på Lucifer, Majas yngre brorsa som nu bor mitt i Uppsala.

Efter maten så vilade vi alla en stund innan det bjöds på kaffe. Vi var alla lite trötta efter maten.

De bor fint i StorHemmet, mitt i Uppsala. Man hörde tåget susa förbi då och då och spetsade man öronen ordentligt kunde man även höra järnvägsbommarnas plingningar. Fast jag tror att detta med tåget är ett ljud man blir van vid och tillslut gillar. Det kommer liksom att höra till bilden.

Men tänk att ha gångavstånd till allt! En gång, en dag ska jag själv komma dithän, även om jag bara bor i ett kyffe.

Påskafton 2018 var väldigt fin. Inbjudande och många skratt. Tack för att jag fick vara med.

Solen

På väg hem.

Solen sken igenom bostadshusen när jag satt och väntade på bussen. Det har varit så mycket sol de sista dagarna och det är bara tacka och ta emot allt ljus.

När jag kom hem somnade jag i soffan och sov i över 2 timmar. Ändå hade jag inga problem att somna när det sedan vid halv elva var dags att knoppa. Tror att hela äventyret tog mer på mig än jag trodde. För innan jag åkte ner hade jag ont i huvudet och det brukar jag inte ha. Kanske har jag ändå sovit för lite den sista tiden?

Det är svårt detta med balansen och det gäller inte bara sömnen utan kosten där jag inte har den kontroll som jag skulle behöva. Vikten plågar mig men ändå gör jag fel val. I detta är min vilja så svag, fortfarande…

Annonser

Hälsingebesök & febertider

En tidig morgon i februari 2018

Två steg framåt, ett steg tillbaka. Det ger ju tillslut en positiv utveckling.

Börjar med det jobbiga och det är ju detta med orken och med det resultatet av Herr Michelin. Det går liksom inte att blunda längre och tänka att det tar jag hand om senare när jag får mer ork. För det är så att mer ork än det jag har nu kanske jag aldrig får och då måste viljan fram. Den där jobbiga viljan. För det här går inte längre. Jag måste göra någonting innan de fysiska sjukdomarna kommer på allvar.

Det påverkar ju så mycket annat också att inte må bra i kroppen. Det vet jag ju, men ändå har jag haft så otroligt svårt att göra någonting åt kroppen. Har ju också tagit till tröstätande när jag liksom inte har pallat att få ur mig vissa känslor. Helt annan väg än jag vet att jag måste gå. Men vem har sagt att det ska vara lätt? Detta att leva….

Det är det som bekymrar mig mest nu, att jag väger för mycket. Orken är och kommer heller aldrig att bli som förr, men där finns det ändå dagar då jag mår bättre och så har det varit ibland nu på slutet. Det ger mig ändå hopp om att kunna leva ett hyfsat liv i framtiden.

Det positiva är jobbet. Där växer jag väldigt mycket och det är tack vare min chef som tror på mig. Hon vill mitt bästa och tänker på att jag ska orka och det gör faktiskt att jag orkar mer! Hon ger mig positiv energi och motivation att försöka lite till. För mig en positiv spiral som jag är väldigt tacksam att den finns där just nu. Det är för mig väldigt viktigt hur chefen är emot mig och nu ser jag ju en otrolig skillnad mot hur det har varit med tidigare chefer.

Frånvaron, gungflyet och faktiskt ibland även sticken av att inte tro på mig. Sådant finns inte idag och det hjälper mig väldigt mycket att må bättre. Ger man mig förtroende och ser man mig, då lyfter jag än mer. Det har den senaste veckan visat. Sen vet jag att det inte går att lägga på hur mycket som helst på min ena halva av tjänsten, men saker som är lika och är ungefär samma som idag, där ser jag inga problem att jag blir ansvarig. Trivs ju med att administrera och se till att saker och ting är i ordning.

Chefen gav mig semester i två dagar trots att vi hade en introduktion där jag var involverad en del. Är ganska säker på att utfallet hade blivit annorlunda med en tidigare chef, Nu mår jag ju inte som förr, men jag tror ändå att det hade varit svårt för mig att få semester i två dagar för att få vara hemma och umgås med Frida som kommit på besök från hälsingeskogarna.

Mötte upp Frida igår och sen har vi pratat och umgås. Det är alltid roligt att ha henne i huset. Det blir många härliga och livliga diskussioner med henne. Hon är öppen, intensiv och gubben får sina argument vässade…

Elias är tyvärr sjuk i en förkylning som påminner om en slags influensa. Varm och snorig och ganska slut är han. Nu på morgonen ligger han bara och det är inte likt honom. Tur att det finns ipren som tillfälligt får febern att sjunka. Vi får väl se om smittan går familjen runt?

Ett uns av vilja räckte

Allt har sin tid. Ingenting går att tvinga fram om inte någon lite uns av vilja finns där. Idag fanns den där även om det tog emot väldeliga.

Efter mer än 25 kg upp vet jag att någonting måste göras. Det är ungefär som när jag slutade med alkoholen för mer än tre år sedan. Då visste jag att en förändring måste till, om jag inte vill få bestående men i resten av mitt liv. Det var liksom bara så.

29 juli 2017 Nu jävlar...
Nej, nu är det dags att röra på fläsket igen…!!!

Så var det i morse för mig, samma känsla. Att jag måste börja motionera igen. Det går inte längre att skylla på min sjukdom (som jag nu är friskskriven ifrån på papperet dessutom) eller att jag är för trött. Det är liksom inte där problemet ligger idag. Det vet jag mycket väl utan det är den där latmasken som protesterar. Som hann bli för bekväm och fortsätter med det oavsett mående.

Sen klingar orden i min skalle som jag fick av Frida innan hon reste hem igen. Hennes oro över sin pappa. Det fick mig också att tänka till en gång extra. Det gick rakt in i mig.

29 juli 2017 Solen

Så idag hade jag för första gången på väldigt länge en liten uns av vilja som ville mig väl. Den viskade till mig att nu är det dags. Det räckte och sen just känslan av att börjar jag inte nu att ta hand om mig igen, då blir det bestående men.

29 juli 2017

Men oj, vad det tog emot. Fick ganska omgående ont i ryggen. Men tacka sjuttsingen för det med alla extrakilon?!

Men jag gick och gick och tillslut vilade jag en stund på en av de nya bänkarna. Sen fortsatte jag hela vägen hem och när jag kollade på appen hemma hade jag gått 5,3 km. Det är jag nöjd med. Måste börja någonstans och den lilla uns av vilja jag hade segrade äntligen. Så ska det bli fortsättningsvis också.

Nu är gubben på gång igen, sanna mina ord!

En kortare promenad

3 maj 2017 Solen

Värmen är inte där, men solen lyser hela dagarna. Sköna maj levererar och våren tar nu stormsteg för varje dag som går.

3 maj 2017 Den kortare slingan

Då kan man ju inte sitta inne även om orken är begränsad. Så det blev en kortare variant av Slingan idag. Har genom åren olika slingor att gå (tidigare springa) och de är alla mellan 3-6 km långa. Idag stannade det på 4,4 km men det är jag väldigt nöjd med även om jag tog en liten paus på en av de nya parkbänkarna.

Där satt jag och njöt av solen i några minuter.

3 maj 2017 Vilar på parkbänk

Det är bara den fåfänga sidan av mig själv som nu kan vända gällande vikten. Men den är begravd just nu och Michelingubben är tillbaka. Att hymla om det misslyckandet tänker jag inte göra. Målet är givetvis att vända och försöka gå ner i vikt igen, frågan är bara när orken finns där. Trösten ätandet ger betyder tyvärr intag av mer kalorier än vad jag gör av med. Tröst + destruktivt = sanning. Tyvärr och det är nog en livskamp för mig även det.

Vill ha öppet lite mer nu på baksidan, men då har vi Maja. Hur ska jag göra med henne? Idag när jag öppnade rusade hon ut för första gången och var svår att få in igen. Det är ett tecken om något. Men hon står ännu inte och jamar och skriker vid dörren. Skulle hon göra det skulle jag nog sätta på henne det gula halsbandet och sen släppa ut henne.

Måste försöka att inte vara orolig över henne. Maxi och Felix klarar av att gå in och ut hela tiden. Deras springande för övrigt kan ibland vara irriterande. Känns ibland som om jag står som dörrvakt åt dem.

Nya insatser i livets berg- och dalbana i morgon. Påt igen…!

 

Wonder if you wonderWitt Lowry

Fullerö Hage – en utmaning

Värsta ilskan har lagt sig. Vet inte vad det var som “kom fram” igår? En frustration över att saker och ting går sakta kanske? Det känns som om ingenting händer ibland och igår kände jag bara en sådan ilska över allt. Det handlade inte bara om mig själv, utan även om hur det ser ut i nyhetsflödet och allt skit som slår emot en.

Fullerö Hage maj 2016
Så här såg Fullerö Hage och dess “huvudgata” ut i maj 2016. Hur ser det ut idag?

Idag ska jag utmana mig själv. Ska försöka ta mig till Fullerö Hage och se hur långt de har kommit med den nya stadsdelen. Grejar jag det kommer det foton och lite sådant i mina sociala kanaler.

Nästa vecka ska jag träffa min husläkare igen. Att jag har gått in i en andra eller kanske till och med tredje fas känner jag. Frågan är bara hur hon bedömer mig? Vet faktiskt inte, men jag ska berätta om min frustration och att jag faktiskt i perioder har jobbigare tankar nu än i början. Då orkade jag knappt tänka överhuvudtaget och nu efter all vila, så kommer en del tankar tillbaka och då inte bara de positiva och de som vill fortsätta leva, utan tankar som funnits hos mig under lång tid i varierande grad.

Kan inte och får inte ljuga för mig själv och människor i min närhet. Inte för husläkaren och när människor frågar hur jag mår för då kommer jag att hamna där jag var i december ännu en gång. Får inte bygga upp muren igen. Då tror jag inte att jag kommer tillbaka igen. Kommer inte att orka gå igenom en sådan här resa igen på det sätt som det nu varit. Resan måste förändras och göras mer öppen, även om jag tidigare trott mig vara ärlig och rak så har jag ljugit både för mig själv och andra om hur jag mått. Det är så lätt att göra det när man vill må bra och intalar sig själv att så är fallet.

Min målsättning är att börja jobba i någon form vecka 13 om nu min husläkare anser det möjligt. Har inte vågat utmana “orken” sedan det som hände i slutet på februari då jag bara tog slut efter tre dagars aktiviteter. Men någonting måste ske nu. På måndag ska jag dessutom träffa personalhandläggaren från jobbet och prata om framtiden. Det jag oroar mig mest för är inte att berätta om det psykiska, utan det är att “visa upp mig” och alla de kilon jag dragit på mig igen. Då förstår nu hur märklig min egenbild är!? Oroar mig mer för vikten och att jag är fet igen, istället för det psykiska inför andra. Men så är det.

För jag avskyr att jag inte lyckats hålla vikten under den här resan. Det gör mig mest ont och att jag knappt kunnat tänka, det kommer liksom i andra hand. Det är i min märkliga värld ett stort misslyckande att inte kunna hålla vikten och det jag lyckades gå ner. Det känns jävligt jobbigt att visa upp sig på jobbet i denna feta kostym.

Fullerö Hage är målet idag. Hänger du med?

Brofäste & livsbok

1 februari 2017 Brofäste

Ovan är en bild som jag egentligen inte vet varför jag tog. Tanken kring den är om jag ändå ska försöka tolka den är hur vi människor “gör oss tilll”, förställer och skapar det konstgjorda. Ett brofäste med en massa stenar är också ett skapande av någon med logistikansvar. Allt handlar inte om det synliga och det som premieras på olika sätt genom utställningar, evenemang och jag vet inte allt…

Ibland sitter jag och skriver texter, mest om mitt mående och då hamnar jag ofta i ältande och negativa ord. Jag kan hålla på med en text i dagar för att sedan ändå inte lägga ut den. Men jag raderar ingenting utan det som jag inte lägger ut hamnar i min livsbok. Ett dokument där jag sparat det som jag av olika anledningar inte vill dela med mig av. Det handlar mest om att jag blir trött på mig själv och alla negativa tankar som sagt. Detta eviga ältande som det redan finns många ord om i min blogg.

Men ibland är det svårt att vara helt tyst om det som pågår inom mig. Så jag pyser ut lite, men jag försöker faktiskt hitta de positiva tecknen också. Som att jag nu mår bättre och på något vis är mer “grundad” i mig själv eller hur jag ska uttrycka det, vilket jag kan tacka den antidepressiva medicinen för. Fast korttidsminnet kan ibland spela mig ett spratt och sen denna trötthet som jag inte upplevt tidigare.

Mitt motionerade består av promenader de dagar då jag orkar. Oftast på förmiddagen. Tyvärr har jag tappat kontrollen på mitt ätande och ibland känns det som ren och skär tröst. Klarar inte av att stå emot helt enkelt och en insikt är att den dagen jag mår bättre är det bara att börja om med vikten och försöken att få bort de extrakilon som jag nu lagt på mig. Just nu orkar jag inte hålla emot på samma sätt som tidigare och då går jag direkt upp i vikt. Det är precis som om jag alltid måste ha någonting självdestruktivt aktivt inom mig.

1 februari 2017 Amaryllis

Letar ändå positiva saker nu när jag orkar lite mer och mår bättre. Både inom och utanför mig.

En rolig sak är den fina amaryllis som jag fick av Anna och Tofflan när jag fyllde år i november. Från början såg den inte mycket ut för världen. Det tog tid innan första omgången av blommor kom, men tillslut blommade amaryllisen.

Jag klippte ner den och vattnade lite. Då sköt den fart igen och nu ser ni på bilden hur fin den blivit och denna omgång är bra mycket tjusigare än den första! Just nu är det fyra klockor som kommit fram. Det är roligt att den blommar igen och det häftiga är att det är en tredje knopp på gång. Har aldrig varit med om en sådan amaryllis som blommar i februari.

Idag kommer Clabbe och hälsar på. Han ska hjälpa mig att storhandla och sen ska vi käka lunch ihop som jag ska försöka fixa till. Häromdagen var jag till Anna och nu kommer Claes. Försöker vända isoleringen och bli lite mer social, först med “säkra kort” men redan nästa vecka måste jag ner till stan, åtminstone vid ett tillfälle. För jag kan inte skjuta upp 3-månaderskollen av mina ögon en gång till.

Positivt är också att melodifestivalen drar igång på lördag. Känner inte samma engagemang som tidigare, men det brukar komma så fort det kör igång…