Etikettarkiv: vigning

Rollercoaster deluxe

Fy bubblan vad det far åt alla håll, Det är rollercoaster deluxe och jag får verkligen hålla i mig. Fick också en bild av jättevågor som kommer emot mig och jag får verkligen kämpa för att inte drunkna. Tillslut viker vågen undan och det blir härligt en stund, men snart är nästa på gång.

Vet att jag själv utsätter mig för allt detta, men att inte ens försöka förändra är inget alternativ för mig. Det går liksom inte längre. Vill på något sätt mer innan kistlocket faller över mig med en del av mig själv, samtidigt som den där andra inte vill inte skit. Det är detta som skapar friktionen av vågor och rollercoasters i tid och otid.

Jag är inte ensam. Tre underbara själar säger utan omsvep att ring om det är något och strunta i vilken tid det är. Tre stycken! Jag är väldigt tacksam över detta. Sen min syster, mitt ankare som håller mig kvar. Så tacksam alltså.

När jag blir för orolig och ångestfylld nu blir jag arg och ilsken. Än mer än förr. Känner mig så irriterad på andningsankare och scanningar av kroppen. Blir så förbannat anti allt vad andlighet och självinsikter heter och det är jag medveten om idag. Det var jag inte tidigare.

Idag var vi hemma hos den blivande biskopen Karin Johannesson och filmade. Hon är verkligen en ödmjuk själ och ett otroligt proffs framför kameran. Hon fick oss alla att känna oss bekväma och allt gick så bra. Det ska bli väldigt spännande att följa hennes mission som Uppsala stifts nya biskop. Hon vigs på söndag i Uppsala domkyrka.

Mitt mående spelade mig ett spratt och jag kände mig stundtals helt värdelös och som ”femte hjulet” under dessa timmar. Men jag vet att det är mina tankar som bråkar med mig och att det handlar om ”förgöraren” som kommer fram såsom det alltid har varit i mitt liv när jag exponerar mig för någonting som jag inte har full kontroll på. Jag duger inte, jag är ingenting värd och så vidare. Det triggar i sin tur igång ilskan i mig för att jag inte kan ge fan i att tänka på det sättet. Hur paradoxalt det än kan låta så hatar jag offerkoftan och allt självömkande.

Det var så mycket intryck och så mycket som hände att när jag kom tillbaka till jobbet sen var det stopp. Var yr och klarade inte av att tänka. Fanns bara en sak att göra och det var att åka hem. Bara tanken på att jag nu på fredag ska jobba 100% oroar som sjuttsingen. Har liksom inga som helst ”marginaler” idag att ta till och jag ser löneavdrag framför mig för minustid.

Låter som att allt bara är skit men så är de inte. Många saker är positiva inför framtiden och det gäller att jag tar fram dem när vågen kommer, vagnen i rollercoastern går på två hjul och när ilskan försöker styra mina tankar. Så många fina och underbara själar som vill mig väl och min intuition vet också att en förändring kommer! Tillit och tålamod in absurdum eller inte, det är vägen framåt.