Etikettarkiv: verkligheten

Tema & nedmontering av köksbord

Trivdes inte med förra bloggtemat. Har nu försökt gå tillbaka till något mer “traditionellt” och som funkar bättre på datorer. Det ser för taskigt ut nu på mobiler, men jag ska försöka “skruva” och dona lite när orken finns där.

För orken är borta nu efter en dag med nedmontering av köksbord, dammsugning och en liten promenad. Mer än så krävs det inte för att jag ska krokna.

Köksbordet har hängt med sedan 1991 och har så mycket historia i sig. Köksstolarna är slitna och dynorna har hängt med sedan “Hedenhös”. Det är helt enkelt dags att gå vidare nu och införskaffa sig ett mer fräscht och hållbart bord. Går allt som det ska kommer det att vara på plats i morgon och då dessutom med en kökssoffa som en extra piff. Har aldrig haft en kökssoffa tidigare och det ser jag framemot.

Ett annan svart moln skingrades idag tack vare syrran. Tack snälla syster för att du kunde och hjälpte mig när det krisade ekonomiskt.

Tänker mycket på det som jag känner inom mig just nu gällande pappa och det så kallade “högre perspektivet” eller vad jag ska kalla det för. Det är lite överväldigande och jag har svårt att dela med mig av det jag känner, men en sak är klar (för mig i alla fall) och det är att allt är så mycket mer än det vi ser, känner och hör i denna så kallade ”verklighet”. Svårt att sortera, tro på och liksom vila i det jag känner av märkliga tankar och känslor just nu. Det är som det är och egentligen är det inget märkvärdigt. Det är inget märkvärdigt,

180203_01 köksbord

180203_02 köksbord

180203_03 köksbord

 

180203_04 köksbord

180203_05 köksbord

 

Annonser

Fullerö Hage – en utmaning

Värsta ilskan har lagt sig. Vet inte vad det var som “kom fram” igår? En frustration över att saker och ting går sakta kanske? Det känns som om ingenting händer ibland och igår kände jag bara en sådan ilska över allt. Det handlade inte bara om mig själv, utan även om hur det ser ut i nyhetsflödet och allt skit som slår emot en.

Fullerö Hage maj 2016
Så här såg Fullerö Hage och dess “huvudgata” ut i maj 2016. Hur ser det ut idag?

Idag ska jag utmana mig själv. Ska försöka ta mig till Fullerö Hage och se hur långt de har kommit med den nya stadsdelen. Grejar jag det kommer det foton och lite sådant i mina sociala kanaler.

Nästa vecka ska jag träffa min husläkare igen. Att jag har gått in i en andra eller kanske till och med tredje fas känner jag. Frågan är bara hur hon bedömer mig? Vet faktiskt inte, men jag ska berätta om min frustration och att jag faktiskt i perioder har jobbigare tankar nu än i början. Då orkade jag knappt tänka överhuvudtaget och nu efter all vila, så kommer en del tankar tillbaka och då inte bara de positiva och de som vill fortsätta leva, utan tankar som funnits hos mig under lång tid i varierande grad.

Kan inte och får inte ljuga för mig själv och människor i min närhet. Inte för husläkaren och när människor frågar hur jag mår för då kommer jag att hamna där jag var i december ännu en gång. Får inte bygga upp muren igen. Då tror jag inte att jag kommer tillbaka igen. Kommer inte att orka gå igenom en sådan här resa igen på det sätt som det nu varit. Resan måste förändras och göras mer öppen, även om jag tidigare trott mig vara ärlig och rak så har jag ljugit både för mig själv och andra om hur jag mått. Det är så lätt att göra det när man vill må bra och intalar sig själv att så är fallet.

Min målsättning är att börja jobba i någon form vecka 13 om nu min husläkare anser det möjligt. Har inte vågat utmana “orken” sedan det som hände i slutet på februari då jag bara tog slut efter tre dagars aktiviteter. Men någonting måste ske nu. På måndag ska jag dessutom träffa personalhandläggaren från jobbet och prata om framtiden. Det jag oroar mig mest för är inte att berätta om det psykiska, utan det är att “visa upp mig” och alla de kilon jag dragit på mig igen. Då förstår nu hur märklig min egenbild är!? Oroar mig mer för vikten och att jag är fet igen, istället för det psykiska inför andra. Men så är det.

För jag avskyr att jag inte lyckats hålla vikten under den här resan. Det gör mig mest ont och att jag knappt kunnat tänka, det kommer liksom i andra hand. Det är i min märkliga värld ett stort misslyckande att inte kunna hålla vikten och det jag lyckades gå ner. Det känns jävligt jobbigt att visa upp sig på jobbet i denna feta kostym.

Fullerö Hage är målet idag. Hänger du med?

Rubbade cirklar

Lite bilder från helgen får symbolisera där jag just nu befinner mig. En viktig dag, inte bara för mig utan för andra som står mig nära.

2016-03-12 Solna

Det tar tid att bygga nytt. Ibland hela liv. Känslomässigt så är jag helt borta just nu. Ena dagen är jag övertygad om en sak, för att dagen efter tvivla och tro någonting helt annat. Vem är jag? Tänk att vi min ålder fortfarande ställa sig den frågan? Men ibland så går det hela liv, utan att man får klara svar…

Kanske är det så att vissa saker inte kan bli synliga för mig. Bryggorna ser jag inte utan jag går på målet direkt. Helt fel, jag vet det, men när verkligheten och praktiken överraskar mig på ett sätt som jag inte alls hade förväntat mig, då rubbas alla mina cirklar. De resonemang jag då har inom mig, det sätts helt ur spel och jag känner mig bara förvirrad och faktiskt lite rädd.

Blir ledsen och känner en sorg som orsakar tårar. Fast jag kan egentligen inte peka på varför de kommer just nu. För jag borde kunna se detta som någonting positivt, trots allt.

2016-03-12 Friends Arena Jonas Gardell

En del själar är så självklara i sitt sätt att vara. De tar för sig och vägrar att kompromissa. Jag beundrar dem för att de kommit dithän och har det psyket att orka stå för sig själv. För mig förebilder, trots att jag ibland inte vill se det.

2016-03-13 Scandic Järva Krog

Jag vet inte jag, det är svårt att bli vän med gubben ovanför. Det är lättare idag, det är det och helgen har nog visat det trots allt. Men funderar jag lite djupare på vissa saker, så kanske är det återigen detta med att stänga av som räddar mig? Skillnaden på just att stänga av och motsatsen, är hårfin för mig. Så känns det i alla fall inom mig.

Försöker se det positiva. Måste se det. Var på dop i går och stannade kvar efteråt på fika där jag inte kände så många. Det gick bra och jag kunde konversera hyfsat. Det blev inte katastrof i alla fall. Då fokuserade jag på det fina och positiva, tacksamheten att vara bjuden. Ville verkligen vara med för Jaces skull. Det är en själ som betyder mycket för mig, på ett sätt som jag inte riktigt kan förklara. När jag ser honom blir jag så varm inombords. Han kommer att betyda mycket för många.

Sitter och väntar på hantverkaren. Det låter något det, men det är inte roligare än att en kran rinner. Det är snart en månad sedan jag hörde av mig till dem och efter ytterligare två samtal så kommer han. Vill inte säga bättre sent än aldrig, men jag har inte orkat reta upp mig på detta när jag har sådant kaos inom mig gällande känslorna inför andra människor.

Idag har jag kompledigt från jobbet. Ska försöka samla ihop mig och mina tankar. Får se hur det går med detta, men vad är alternativet?

Nu är livet här men var är du min vän?

Man kan ju tro att när det “värsta som kan hända” har hänt, så borde man ju inte bry sig så mycket om fortsättningen. En del människor går kanske åt de hållet, det spelar liksom ingen roll mer, för det värsta har ju redan hänt. För en del blir det istället helt tvärtom, att kunde det hända en gång…

Lyssnar på en sång med Lisa Nilsson som heter “Var är du min vän” och drabbas så totalt av sådant som man kan tro att man inte ska bry sig om mer när det värsta redan har hänt.

Nu är vintern här och natten är så hård
Jag vill tänka på nåt’ annat men att glömma det är svårt
Jag kan inte längre se, det blåser snö i ögonen
Nu är vintern här men var är du min vän

Nu är livet här, jag borde hoppa på
Jag har inget att förlora men jag stannar här ändå
Jag har vant mig vid att vänta, jag kan vänta länge än
Nu är livet här men var är du min vän
Nu är livet här men var är du min vän

Hon sjunger så innerligt och jag fastnar så totalt i orden.

Försöker vila i vetskapen om att det inte är någon fara men inte vill mitt inre lyssna. Spelreglerna för livet blir ju så mycket tuffare om man hela tiden går omkring och oroar sig. Sen som sagt, att har det värsta redan hänt, vad är det då att vara rädd för? Kan det värsta hända igen?

För mig har det blivit så att jag inte ens vågar tänka åt det hållet längre. Jag slår bort alla värsta scenariotankar hela tiden. Frågan är ju vart den oron tar vägen istället?

Förbannar mig själv många gånger varför jag inte kan leva efter det jag med intellektet faktiskt har anammat. Varför kan inte hela mitt väsen så att säga även i praktiken leva på det sättet? Rädslan finns ju inte där från början. Allt är inte öppet för oss, det finns mer. Vilse är ju ett relativt begrepp. Det förstärks av tanken på att så är fallet och försvagas av handling och auktoritet inför sig själv. För vem än jag själv kan påverka min verklighet?

Om jag bara lägger mina prinskorvsfingrar på tangenterna så kommer dessa ord till mig. Dessa totala motsatser om att samtidigt som vi har allt, så har vi ingenting. Det stora som aldrig klarar sig utan det lilla. Det lilla som alltid måste ha det stora för att kunna växa.

Nej, nu blir det för mycket svammel känner jag. Får dra på mig något och gå ut i all snö som fallit. Andas djupt och vara tacksam över att jag fortfarande är kvar i just den här verkligheten.

Nu är livet här men var är du min vän?