Söndagar börjar återigen bli de dagar då humöret är lågt och ångesten ligger och lutar. Har faktiskt tidigare lyckats få bort de allra värsta känslorna, men även den här söndagen känner jag mig på ett hemskt humör och väldigt ilsk.

Som vanligt så är det främst på mig själv. För att jag inte klarar av allt jag är med om på ett sätt som känns ok, för att jag tänker egoistiska och elaka tankar om vissa saker och för att jag är så otroligt trött på det läge som numera infunnit sig. Samtidigt så vet jag att livets väg är krokig och att allt inte går rakt. Det borde jag ju fatta, men jag är otålig och sen så tänker jag och analyserar allt jag är med om åt helvete för mycket.

Vissa saker kommer jag bara skriva om under lösen. Det är så subjektiva och tankar som bara är mina egoistiska slutsatser. Ni vet det där läget när man tror att jorden snurrar runt en själv och sen så bryr sig ingen och inte ens den/det man tror sig ha tankar kring. Stötarna känns i mitt liv, men berör ingenting hos någon annan s a s.

Mina fina katter är numera mina egna healers. I morse så försökte de verkligen att få mig att tänka på annat. Maxi la sig på mitt bröst och ville inte gå bort. Det var mysigt och nog mådde jag lite bättre efter en stund. Felix är också så nära numera och ofta när jag sitter vid bordet i vardagsrummet så kommer han och vill ligga vid sidan. Det två betyder så mycket för mig och får mig att svalna av, även om jag kan bli vresig även mot dem. Men jag tränar verkligen på att de inte så få ta emot all min frustration och ledsenhet. De två går på livets väg tillsammans med mig just nu och jag ber varje morgon om att de ska få vara med mig många år till. De är så viktiga.

Söndagar blir tyvärr ofta så att tankar fastnar och då främst de som är jobbiga. Ny vecka och nya försök. Det som är så jobbigt är det inte finns några alternativ för mig. Jag måste kämpa vidare och jag måste fortsätta på den väg jag nu går, även om det dagar som denna bara kan kännas så tröstlöst och jobbigt. Men det menar jag att andra vägar är stängda och prövade och jag kan bara inte gå dit igen, även om jag ibland skulle vilja ta den där vägen för att jag känner igen den. Men det är en omväg som inte fungerar längre. Det kan skapa oro inom mig på ett sätt som fortfarande påverkar mig negativt.

Jag vet ju att höjer jag blicken och tänker lite till så blir det positivare, men ibland har jag inga skydd och ingen kraft att orka. Det är ju heller inte bara mig själv jag tänker på, även om man kan få det intrycket när man läser hos mig.

Det finns så många fina själar i min omgivning som mår dåligt. Som kämpar men som inte kommer någonstans och en del som stöter på livets tuffhet av relationer som gått sönder och den verkan det gör på en. Det är svårt ibland att stå på sidan om och inte kunna vara mer till hjälp. Sådant är jag faktiskt ganska känslig för, även om jag ibland försöker att hitta verktyg för att inte själv må dåligt så att det påverkar min vardag.

Även om många saker nu går åt rätt håll, så kan jag i djupet ibland känna en väldigt ångest inför framtiden. Det kravet jag också känner att leva i nuet och ta vara på det jag nu har, det får mig ibland att må dåligt. För just av den vetskapen, att ta vara på det jag har, just för att det kommer att förändras. Försöker så förtvivlat att inte tänka för mycket utan bara leva, men just söndagar är den dag då jag ibland tappar detta.

Jag vill verkligen leva och jag vill följa med många år till om jag får, men vissa saker skrämmer mig väldigt mycket och gör att jag ibland tappar det positiva grepp jag har om min vandring de senaste året. Men jag kommer aldrig att bli den jag var tidigare och i det kan de som bryr sig om mig vara lugna. Då lovar jag att ta hjälp. Våga ta hjälp. Men det finns ingen back numera i min vandring. Jag må stå still ibland, men jag tar mig ändå sakta men säkert framåt och jag tar inga omvägar längre. Tittar på dem kanske, men jag kommer att fortsätta på den stora och fina vägen som jag äntligen hittat till igen.

Vägen är livet. För vad gör du om du tror att du är framme?