Etikettarkiv: våga

Fyra saker

Idag blev det för mycket. Räkningar och vetskapen om att det blir tufft ännu en månad triggade igång det hela. Fyra stora saker (för mig) ska ske nästa vecka och det är minst två för många. Tycker mig ha varit så “snäll” emot mig sjlälv att tanken på att klara detta fanns där i slutet på förra veckan utan problem. Icke då, idag känns det så illa. Men jag backar lite på vissa saker i tanken och försöker ändra lite på andra så att det ändå blir någonting av det än att jag inte alls grejar detta genom att pressa på för hårt.

Tackar min stjärna för att vi storhandlade igår, jag och Clabbe. Han ställde upp för jag vet inte vilken gång i ordningen. Så “bas”-varorna finns där i alla fall och det lugnar något nu när jag också pratat med Tofflan i telefon om vissa saker som också fått ner mig lite till på jordens yta. Har en tendens att ta ut och älta saker i negativ riktning, men stoppades delvis nu i alla fall.

Försöker andas och tänka på vad det värsta som kan hända är. Det går ofta bra med en sak, men med fyra så blev det för mycket. Sen när jag såg att det blev SÅ dåligt på grund av “eftersläpningar” klarade jag inte av att hålla ihop mig själv. Många säger att pengar är oväsentligt, men nog fan är man lugnare om man har så det funkar månaden ut!

Fyra saker som egentligen inte är någon match, men för mig blir höga feta hinder. En hoppar jag över, en försöker jag få lite ändring på och de andra två genomför jag som planerat. För att ändå bryta mönster och försöka. För min egen skull och för att jag vet att efteråt växer jag lite till. För att jag vågade.

Annonser

Anledningen. Det som berör.

Helt plötsligt så står det bara där. Fast det har stått där länge. Helt plötsligt när allt skit är undanrensat så är bilden en helt annan.

Försöken att förändra och ge allt för att det existerande inte är gott nog. Göra om, fernissa upp och tro att det liksom bara av den anledningen ska bli bättre. För stunden funkar det, men vem orkar med att förändra hela tiden utan att få vila i det egentligt sanna? Där det riktiga finns.

Dansa, dansa bort dina demoner! Sluta aldrig!

130526_03

Ingen bryr sig, ingenting lockar. Ingen förstår och ingen vågar ta första steget. Människans sanna natur kan många gånger vara sjaskig och oerhört ful. De falska läpprörelserna som inget säger. Tomheten är graderat något bättre i det svarta skenet, även om ingen hör dig så slipper du det falska.

För hur länge kommer rutinen att fungera? Att vara där som en liten mjuk madrass när fallen kommer? Dagen kommer ju obönhörligt då förändring infaller. Så är det alltid. Den enda trösten är väl att så är det för alla. Ingenting består. Ibland en befriande tanke och ibland en tanke som maler ner all energi till total paralyserad bedövning. Livet är stenhårt. På alla plan.

Aldrig perfekt men alltid ok.

Stå stilla en liten stund. Betrakta det fantastiska och magiska. Släpp allt annat. Här och nu.

Anledningen. Kampen, gråten och skratten. Tankarna och målet. Det som berör. Som betyder någonting. Samvetet och det fina som lockas fram. Anledningen.

Ni lyfter mig

Huvudet upp. Hylla det positiva. Ge sjuttsingen i det som drar ner. Fokusera på det som kanske blir någonting riktigt bra. Våga utmana!

Nästa vecka… utmaningar… att våga och stå rakt upp för den jag är. Fick en sådan fin kommentar av en vän på Twitter att tårarna rann… jag omfamnar och ser mig värd att faktiskt försöka. Vad kan gå fel?

Har ju en bild av tidigare försök. En rädsla som är svår att beskriva för dig som läser här. Jag har helt enkelt en rädsla för människor som kommer för nära. Så är det. Rädd för att blotta mig för mycket.

Maler dock nu att jag är värd detta, att få träffa en själ. Som faktiskt vill träffa mig. Vill egentligen inte lägga för stora växlar på allt detta. Det blir som det blir. Fast tacka fan för att jag är nyfiken…

Tack så mycket till er som hört av er till mig på olika sätt. Ni stärker mig väldigt. Ni lyfter mig och får mig att tro att även jag är värd att träffa någon. Kram till er alla.  Kärlek! Ni lyfter mig.

Skrek för livet

Livet är ibland fulla av skitsvåra beslut och vägval. Så svåra att man inte ser någon framtid och bara tror att tunneln tar stopp och det är svart hela tiden. Att våga hoppa och vända blad är bland det svåraste man kan göra. Jag vet.

Jag har fortfarande flera blad att vända. Men jag är så trygghetstörstande fortfarande att jag sitter still, även om jag påverkas alltmer negativt för varje år som går. Men jag vet vad jag har och inte vad jag får. Det är tufft, inte bara för mig att verkligen våga ta det där steget och hoppa. Men ibland så finns det liksom inget val.

Hösten 2007. När Anna väl hade bestämt sig. Då var det fullständigt kaos inom mig. Rent teoretiskt så visste jag vad jag ville, men sen när det blev praktiskt, då blev jag livrädd. Jag glömmer aldrig känslan jag hade i sovrummet en dag, då jag bara grät, grät och grät. Det var en känsla av att jag tvingades att hoppa och att det behövde gå så långt, det önskar jag ingen. Det var bland de värsta känslorna jag hade och livet kändes slut. Jag såg ingenting framåt överhuvudtaget förutom barnen.

Det höll i sig i ett par månader och tillslut mådde jag så dåligt att det mesta var jobbigt. Alkohol kunde jag inte alls dricka och det var en märklig känsla. Men jag såg liksom ingen glädje i någonting och jag var nästan apatisk. Mitt sista vapen blev den urkraft som jag tror alla människor har inom sig. Jag tog mig ut i skogen och sprang och skrek om vartannat. Skrek för livet och det hjälpte mig. Jag hade liksom ingen annat kvar och jag kände så att jag behövde få ut en massa känslor. Sakta men säkert så fick jag ur mig denna skräck för att vända blad och hoppa. Visst, det var jobbigt i månader men det var liksom inte livsakut längre om jag säger som så. Jag tog mig till skogen flera gånger och upprepade samma procedur.

Livet är att våga gå vidare. Våga vända blad helt. Ibland så vill man inte, men ibland så är det en del i ens livsplan och då har man inget val. Det kan gå smidigare om man accepterar och följer det man har inom sig och någonstans långt borta känner är rätt. För långt inne så visste jag att detta var den väg jag skulle gå, men jag var paniskt livrädd för den under lång tid som fick till följd en massa fysiska och psykiska åkommor.

Jag vet inte om jag någonsin kommer att må helt bra. Det finns ju ett stråk i mig av ängslan och oro, men den är ingenting mot de månaderna 2007-2008. För att jag accepterade tillslut min väg och nu står jag i och för sig för andra utmaningar och det går trögt. Som vanligt höll jag på att säga. Men det går ändå framåt och kanske är min lärdom nu att lära mig att leva ensam och även uppskatta det. Jag är på väg i det kapitlet av min livsbok och kanske kan jag snart gå till nästa kapitel? Fast livet har lärt mig att det får ta den tid det tar… jag har inte bråttom.

Det var tankar många gånger på att strunta i alltihopa. Slå igen boken och dra vidare. Men då blir det bara återupprepningar och en nyare bok startas, men samma kapitel som tidigare. För man ska igenom det man flyr. Någon gång. Kan människor inse detta så går saker och ting så mycket lättare. Fast jag är inget bra exempel egentligen eftersom jag slogs många år mot vissa kapitel i min egen bok. Men jag tror att jag ändå har en del bra erfarenhet som kanske kan vara andra till gagn i deras egen vandring.