You are currently browsing the tag archive for the ‘uppväxt’ tag.

19 maj 2017 Självbilden

Oerhört snabbt tecknat. Knappt utan att tänka ett dugg. Självbilden.

Har alltid haft problem med min egen självbild. Som vanligt tror jag det bottnar i hur jag blev bemött som barn. Tryggheten och orden jag fick till mig under de åren.

Många tycker jag tragglar och borde släppa sargen nu. Kom in i nuet och strunta att se tillbaka. För din egen skull!

Till dem kan jag bara säga att JAG FÖRSÖKER och har så gjort med olika metoder länge nu. Svälja, ignorera och motsatsen prata, skriva och vädra men lik förbannat återkommer vissa saker till mig.

En del annat flyter då samtidigt upp och ibland känns det som om det är som att skala en lök detta. Det är nya lager som vill fram! Varför tror ni att jag har denna blogg?

I perioder under min skoltid kallades jag för badbollen för att några i klassen tyckte att jag hade för stort huvud. Det kan man skratta åt idag, men vad det satte sig i mig! Vad jag avskydde det öknamnet! Sen när jag hade ett stort födelsemärke på hakan (som togs bort när jag var 15 år, tack Sven!) som ett snille i klassen kallade för pyshålet i badbollen. Man tror kanske inte att sådana ord fastnar, de må vara oskyldigt och så, men hos mig fastnade detta.

Bögjävel, överkänslig, fjant och till och med psykopat är också ord som fastnat hos mig. Pappa hånade under perioder och då främst när han var berusad. Jag var ju inte den som var ihop med tjejer utan för mig var de kompisar. Det fick jag nog höra att det var bögigt och inte alls någonting att förvänta sig av en pojke. Om man nu då inte var bög…

Det fastnar. Så till den milda grad att det psykiska var helt övertygad om att huvudet växte. Endast en datortomografi kunde övertyga om motsatsen och då brast det för att inte kunna “skylla på” detta mer. Alltid en katastrof för att ens överleva. Sjukligt och paradoxalt, men så var det.

Mycket av den negativa känslan kring orden sitter kvar, även om åren gör att det bleknar och tunnas ut. Men nog finns synen på mig själv kvar och hur människor såg på mig. Hur jag trodde att de såg på mig.

Det är nog främst pappas ord som varit svårast att “komma förbi” eftersom jag själv under åren och då speciellt tidigt trott att det varit på det viset. Fel att känna som jag gjorde. Att som 6-åring bli helt osynliggjord med bara negativa ord och i princip ett samstämmigt kvitto från båda mina föräldrar över hur fel det var. Det fastnar och formade min självbild under många år.

Har skämts och gjort allt för att inte känna vissa känslor. Tillintetgjort mig så till den milda grad att jag tappat bort mig helt över vem jag egentligen är. En stark bild som funnits där i alla år är bilden jag har inom mig där jag som pojke står rak i ryggen som en liten tennsoldat i en trappuppgång som vi bodde i. Folk slår mig och jag gungar fram och tillbaka, men jag står kvar. Minns inte ens tårar utan bara en stenhård mur inom mig. Ingen jävel ska få komma nära och ingen jävel ska få veta någonting! Det är en bild som förföljt mig under åren.

Pojken som står där stenhård och inte låter sig beröras av någon. På sista tiden har jag blivit väldigt känslosam när jag ser pojkar i den åldern och det hänt dem någonting hemskt. Påminner de dessutom om hur jag såg ut…

Såg en film där en pojke farit illa och då bara flödade mina tårar. Tyckte så synd om honom och ville bara skydda. Såg en grabb på bussen häromdagen som påminde om den självbild jag har. Tankarna for i mig och jag kände sympati för honom samtidigt som jag ville honom väl. Log för mig själv. Så någonting har hänt med självbilden. Kanske var det mig själv jag såg och ville väl?

Men det har tagit många år och fortfarande gör jag mig själv illa. Det är som om jag alltid måste ha någonting att “skylla på” eller hur jag ska förklara det. Att må bra till 100%, det går ju inte för sig, eller?

Mitt intag av onyttigheter är just nu och idag ett kvitto på att min självbild fortfarande inte är helt positiv. En del av smärtan som finns kvar sitter i varje sked glass jag trycker i mig. För mig står min tjockhet för det jag inte kan prata om. Svagheten jag inte har kontroll över. Döljer smärtan i det tjocka. Istället för att släppa ut allt. Det sitter hårt åt och det finns fortfarande saker som är väldigt svåra att dela med andra. Vissa saker (som en del anser djupa och att jag är väldigt öppen med) har jag inte haft problem med.

Som sagt, varför tror ni jag bloggar?

Självbilden gjuts fast hårt till stora delar under uppväxten och är väldigt svår att ändra. Det tar tid och ibland stora delar av ett liv! Men det går att få en positivare bild av sig själv. För mig har det dock suttit väldigt hårt åt och jag är fortfarande kritisk till mig själv och fortfarande destruktiv även om de allra värsta metoderna numera inte används såsom alkohol och droger. Överkonsumtion och missbruk av sådant har i alla fall hos mig berott på att jag på något undermedveten plan velat göra mig själv illa.

Balansen har helt saknats under många år och det enda jag kunde göra var att sluta helt. Beroendet och vetskapen hur illa det gjorde mig och andra har äntligen fastnat i mig. Men det tog tid och satt hårt åt. Att lura sig själv och tro att det beror på andra saker och inte var alkoholen som var problemet, det tog många år för mig att begripa. Det var ju en tröst! Dessa vägar är stängda även om jag inte till 100% vågar säga aldrig mer. Men det ska väldigt mycket till om jag ska gå tillbaka och förstöra mig själv mer med dessa gifter.

Självbilden. Innan jag började skriva detta var det helt andra ord jag ville förmedla, men när jag väl började skriva blev det något helt annat. Ibland känns det som om jag inte är riktigt medveten om vad jag skriver, även om stolparna finns där. Det liksom bara kommer.

18 maj 2017 Gömda påskliljor

Igår när jag var ute och gick en sväng såg jag dessa påskliljor gömda i buskaget. För mig blev det så symboliskt gällande mitt eget liv just nu.

Kom fram, visa dig! Vad kan hända? Vad är det värsta som kan hända?

Det är fantastiskt hur symboliskt vissa saker kan bli. Dessa påskliljor är vackra och varför ska de gömma sig? Nu säger jag inte att vackert är någonting som är en framträdande egenskap hos mig… (;-) Ni ser… självbilden. Den där komplicerade självbilden.

1984

Vaknar tidigt och minns. Helt plötsligt så minns jag… så klart och tydligt. Året var 1984 och jag var ute och festade med min vän. Hon som sedan var min vän under många år, där vi ibland umgicks intensivt och ibland gick det år emellan.

Men det var inte det jag skulle berätta om. Det får bli ett annat kapitel i min bok som jag skriver på lite då och då. Bok är ett stort ord, men anteckningar är det i alla fall… …saker som kommer till mig och som känns relevant att skriva ner för min historia.

Livsbok är ett mindre pretentiöst namn, eller hur? (;-)

I alla fall, året var 1984. Han kom från Ungern och stötte på mig. Min vän och jag var ute och festade. Det var mycket fest på den tiden. Jag tvekade men vi träffades sen dagen efter. Han ville ligga, men jag klarade inte av det. Av det mådde jag sedan så dåligt och det kunde jag inte hantera, utan tappade fotfästet helt. Både inför honom och mig själv. På arbetet så svalde jag. Inom mig så svalde jag så gott det gick. På helgerna som kom så dövade jag mig med alkohol, ibland även på vardagarna. Bet ihop och skämdes så inför mig själv.

Känslorna bubblade upp i mig nu på morgonen, bussresan där rädslan för att bli avslöjad fanns och sen avvisandet från honom när jag var packad som en alika ett par år senare. Nu, mer än 30 år senare, så ser jag allt detta klart. Har liksom förträngt detta tidigare. Inte så att allt var svart, men det var bra mycket luddigare minnesbilder av denna kille och hur vår historia faktiskt såg ut.

Tänker också på min pappa i detta, om han då hade agerat annorlunda gentemot mig och killen när han kom och gratulerade mig på 21-årsdagen. Tidigare så knystade jag intet ett ord om honom, men då kom han utan förvarning och de två stötte ihop för första gången.

Han fanns i mitt liv under 2 år, till och från. Min 19-årsdag är fortfarande väldigt svart i mitt minne. Minns inte klart vart och hur jag firade. Om jag nu ens gjorde det?

1986

1985 när jag fyllde 20 då låg jag i lumpen och det gjorde jag fram till oktober 1986. Det minns jag väl. Så antingen var det innan, men det känns inte så, 1986 känns troligare…

Det jag minns är att han gav mig någon skulptur som han hade gjort själv. Hur vi satt i vardagsrummet och farsan var med. Hur konstig stämningen var… hur allt fanns i luften men ingen sa någonting. Det kändes så jobbigt och även nu, 30 år senare, så kan jag känna känslorna inom mig, men då spelade jag med och teg. Klarade inte av någonting annat.

Här hade min farsa verkligen chansen att ta ansvar och bete sig som en vuxen förälder, men han klarade inte av det. På ett sätt så kan jag förstå honom eftersom synen i mitten på 80-talet var helt annorlunda gentemot homosexuella. Sen kan jag också tänka mig att det finns ett visst nederlag i att den enda sonen uppenbarligen inte var som andra killar i samma ålder. Skammen, och olusten.

Dessa känslor fanns ju inom mig själv, nu ser och minns jag det så klart, när jag tänker på den dagen i november 1986. Tror jag har förträngt det genom alla år, just för att det varit så jobbigt. Idag så kom minnesbilderna tillbaka till mig och jag kan hantera det. 30 år senare…

Fick aldrig någon support av min pappa gällande detta som sagt. Han klarade inte av det och jag kunde inte stå upp för mig själv då. Svalde och svalde. Det var en konstig tid. Killen jag träffade, han ville mig väl men det var så mycket som kom i vägen så att säga och sen kunde jag inte vara mig själv med honom. En del av mig ville och en annan var livrädd och ville inte ge någon chansen att kalla mig bögjävel, äckel och jag vet inte allt som snurrade i mitt inre då. Led av fruktansvärda ångestkänslor kring detta och då var det lika bra att inte träffas. Det fanns ingen tillåtelse av mig själv att ens yppa om dessa känslor till någon.

Men han gav sig inte utan försökte några gånger med mig. Sen, flera år senare när jag sökte upp honom, då hade han tröttnat. Minns faktiskt hur patetiskt jag uppträdde då och hur mycket skam som fastnade i och med den självförnedringen som jag då sysslade med. Det är någonting som jag inte har pratat med så många med, just för att jag skämdes så över mitt uppförande. Han var dock väldigt schysst, men något förhållande blev det inte.

Han var äldre än mig. Tror att han är i 60-års åldern idag. Hade jag tyckt om mig själv och varit säker på vem jag var, då hade även den här historien fått ett helt annat slut. Precis som med alla andra historier som sen kom under flera år.

Visst smärtar vissa tankar kring detta och att minnet av det idag blev så starkt. Men jag kunde inte göra saker och ting annorlunda, inte den här gången heller även om jag nu i efterhand ser mönstren och hur jag förlorade massor av år just genom min rädsla att vara den jag egentligen är. Verktygen fanns inte helt enkelt inom mig.

Fast då kan man ju samtidigt säga att hade jag inte gått igenom detta och agerat som jag gjorde, då kanske jag inte hade haft några barn? Så det är ingen idé att ångra en massa saker, så här många år senare. Det som jag varit med om, det har jag behövt helt enkelt. Det är för mig den enklaste förklaringen, även om den gör jävligt ont ibland.

Livet lär och livet både tar och ger. Precis såsom det ska vara. Man kan aldrig styra det och tror man att man gör det, så visar det sig sedan att så inte alls var fallet. Då blir det ännu jobbigare. De som tror sig ha full kontroll över sitt liv, de kommer att falla desto hårdare den dagen de tvingas att släppa taget.

Det blir mycket kring min uppväxt numera känner jag, men så får det bli. Jag behöver få ur mig vissa saker och då är ju bloggen min perfekt och kanske kan mina ord hjälpa någon annan därute att också komma vidare och våga närma sig det som skaver inom en. För det är ju en del av anledningarna till att jag bloggar öppet om sådana här saker.

Min pappa 1940
1940 så var min pappa 2 år gammal. Till vänster med sin pappa, min farfar.

För 4 1/2 år sedan så skrev jag en post om min far. En del av de ord jag då hade inom mig:

När jag tänker på pappa idag så är det sprit, våld, elakhet och svek det enda som kommer upp. Jag fick aldrig den där kontakten med honom som jag hade med mamma. Han var för mig en främling i alla år. En som jag ville ha kontakt med såsom jag trodde det skulle vara. Far-son kontakt. Göra far-son saker så att säga. Men så blev det aldrig.

Dagen före julafton så ringde han till mig igen. Lika full som vanligt och han kunde knappt prata. För mig är dessa samtal någonting jag inte längre orkar med, så jag lade på luren. För det är ju så att jag har verkligen försökt att lyssna på honom när han ringt tidigare och varit i den konditionen som han alltid är när han fått för sig att kontakta sin enda son. Jag har sagt till honom att höra av sig när han är nykter. Det har aldrig hänt. Han har inte det modet helt enkelt.

Igår så kom min syster hit. Vi pratade en hel del om vår pappa. Om den dagen när samtalet kommer att han har gått vidare var något vi diskuterade en hel del. Han är ju född 1938 och han lever tidvis ett hårt liv med alkoholen, så att dagen kommer allt närmare det är ju självklart.

Pappa 1940
Första gången jag såg detta foto så reagerade jag starkt. För pappa är otroligt lika min son på just detta kortet. Kortet är taget 1940 då pappa var 2 år gammal.

Jag fylls med obehag när jag tänker på den dagen. För en del i mig vill alltid förlåta och förstå. Som om jag på något konstigt sätt vill släta över allt det han har gjort emot mig och min syster. För att han är min pappa. Det är liksom den enda kvalifikationen, för att han är min pappa.

Min syster är tuffare i detta. Hon är mycket tveksam till att gå på hans begravning och att gå till honom om han ligger inför döden till exempel, det finns liksom inte på hennes karta. Jag är mer tveksam till båda sakerna.

För någonstans inom mig så vill jag vara större än vad han någonsin har varit emot mig och min syster. Fast samtidigt så måste ju hans agerande genom åren få konsekvenser. Jag vet inte, jag fylls bara av obehag som sagt när jag tänker på detta.

Försökte förklara för syster detta med hur jag saknar en pappa. Inte den pappa jag fick, utan en pappa mer generellt, en fadersfigur. Det tror jag har präglat mig mycket mer än jag velat erkänna för mig själv. I perioder så känns det mer och ibland så bryr jag mig inte alls.

I det här känner jag mig ibland som en vindskjul där vinden tagit i så hårt vissa år. Jag vajar och far, men på något konstigt sätt så hänger jag mig kvar. Jag har slagit i en del, men har överlevt. En symbolisk förklaring som bara kom i mitt inre just nu när jag skriver dessa ord.

“Inte som min far, inte som min far”

Har varit så nära att ge upp allting, men då har mina barn kommit upp för min inre syn och givit mig styrka. STYRKA!! Det är svårt att skriva om detta känner jag för ibland så känner jag att jag tagit i så hårt att jag helt tappat bort den jag är och det har blivit precis tvärtom istället. Vad den ångesten och vad det haft med sig, det kanske är det som fått min pappa att ge upp..? när man istället måste göra helt tvärtom för att inte dras ner än mer.

För självklart så drar jag paralleller till min egna barn. Det är liksom oundvikligt och tankarna gror inom mig och min oförståelse blir ännu starkare till min egen pappa och hur han så kunde strunta i mig. Så totalt och nästan bli tvärtom, med hårda ord i perioder när vi inte dansat efter hans pipa.

För mig är mina barn allt. Verkligen allt. Jag har ju blivit helt åt andra hållet istället och jag vet att det är för mycket curling från min sida emellanåt, men hellre det! Hellre att jag bryr mig och är med för mycket än att inte alls finnas där. I detta letar jag balans genom att försöka hitta ett liv i de perioder som de är hos sin mor. Men är jag ifrån dem för länge, så mår jag faktiskt även fysiskt dåligt.

Mina barn har räddat mig. Har fått mig att inse saker och ting. Frånvaron av detta hos min egen far är svårförståelig och mycket kring detta pratade jag med min syster igår. Min far har givit mig livet och kanske är det så att en del av hans uppgift var att ge mig kraften att INTE bli som honom. Om man vill se på det välvilligt… …men måste man inte kunna förlåta? Är inte det en av de nödvändiga vägarna framåt? Fast frågan är ju på vilken nivå man ska och kan förlåta?

Fan vad glad jag är att vi två har hittat tillbaka till varandra, jag och min syster!

Relaterat
Jag skriver om pappa (2009)

Har ju skrivit på min så kallde Livsbok under en tid nu. Har haft svårt den sista tiden att ens närma mig den, men idag när jag träffade syrran så tittade vi lite i album och lusten kom tillbaka. En del datum rättades till och en del nya minnesspår dök upp.

Det fanns så mycket bilder som syrran visade och några smakprov ska ni få genom de bilder som jag själv fotade med mobilen. (Klickar ni på dem så blir de större och lite mer text dyker upp. Testar lite med WP:s funktioner). Bilderna spänner från 1965 då jag föddes och fram till 1981 då min mamma lämnade jordelivet. Lite av en preLivsbok om man så vill och ett litet smakprov med bilder till något som kanske inte ens blir av. Vi får se…

Lite blandad kompott alltså. Det var roligt att sitta med syrran och ”fylla i” en del tomma datum genom dessa bilder som hon hade. Det är lite märkligt det hela också på ett djupare plan. Tiden går men ändå inte. Det var ju så många fler bilder och en del fastnade jag i och liksom försvann bort ett tag.

En helt annan tid. Ett helt annat liv känns det som.

Arkiv

Kategorier

Senaste bilder

Saknar henne redan. Min dotter @trinklied ❤️ Maja vet precis hur hon ska göra nu för att få lite "torrisar". Tack för tipset @krumelutten #katt #catlover Majsan med sin nya leksak. #catlover #katt Tisdagsgotta, tisdagsmys och på det en skräckis med @trinklied #tisdagsmys Felix i gröngräset... #katt #catlover Första grillningen... 🙏 #grilla

Twitter

Tweets jag gillar