Etikettarkiv: tvivel

En vecka av alla känslorna

Ljuset finns där.

Tvivlen är en del av livet. Att inte veta allt och vara kvar i den tanken. En vecka med mycket känslor går mot sitt slut. Ilska, hårdhet, förståelse, välvilja, glädje och nu tvivel. En vecka som betytt mycket för mig i den berg- och dalbana jag nu tillbringar mitt liv i.

I början av veckan oro och tankar på vart är detta på väg. Vart för allt inre arbete mig till egentligen. Svårt med egen styrning och givetvis reagerade jag på ett sätt som jag inte hade kontroll på. Kontrollen, denna fiende till utveckling, har dominerat mig i många år. Att ligga steget före och tro mig kunna veta vad som ska hända. Den fick sig en rejäl törn i början på veckan. Just då och just i den stunden drog sig ”skyddet” på en kort stund, men jag satt kvar och flydde inte. Jag satt kvar i det som hände och det var (ser jag nu efteråt) en stor seger för mig.

Vad som sades och varför är svårt att sätta ord på. Olika synsätt på saker och ting och att jag för en gång skull stod kvar i det jag tyckte orsakade obalans, vilket gav följdreaktioner på ett sätt som jag inte hade väntat mig. Nu efteråt gav ”friktionen” ett helt annat djup som inte fanns där innan. Jag ni fattar, inget ont som inte har något gott med sig… slitet och välkänt, men det var verkligen så. Att jag satt kvar och inte flydde, gjorde att efteråt fördjupades förståelse och synsätt som inte gjorts tidigare.

Men visst var det ändå jobbigt att bära sedan i ensamheten. Att försöka förstå med intellektet låter sig inte göras alla gånger och då är det bara att acceptera. Det undermedvetna och intuitionen gör sitt jobb, utan att intellektet behöver ha koll på allt. Också en lärdom.

Mårten Trotzig gränd i Gamla Stan
Mårten Trotzig gränd i Gamla Stan

I torsdags var jag till A i Gamla stan igen. Vi har haft ett uppehåll veckan innan och för första gången kände jag mig trygg i miljön. Inga tankar på kontroll och att ”ligga före”, inga försök att vara en duktig adept och ”prestera” så att läpparna sa orden för inbillad progress, nej bara vara där och säga precis som det var med hela mig.

Vilken befrielse det var! A kan sätta ord på det mesta och få mig att förstå varför saker och ting sker. När jag försöker vifta bort och inte kan eller för den delen vill ta till mig förklarar hon att det är helt i sin ordning.

Utrensningar i mitt inre för att ge plats för det nya. När jag tvivlar på tankarna och det jag känner förklarar A och dessutom med praktiska övningar ger mig sådan kraft och energi. Det är märkvärdigt underbart att få vara en del av detta. I mitt liv som under många år gått på ”tomgång” och en rädsla för att leva helt enkelt. Sitta still i båten för att det känner jag igen och accepterar, även om det gör mig likgiltig och ger en längtan på att bara få avsluta alltihopa.

Kan inte med ord beskriva den tacksamhet jag känner för att jag nu får chansen att förändra mitt liv tillsammans med A som min lärare i det jag inte fixar själv. Min tacksamhet för de som nu ”stiger fram” och erbjuder sitt öra går heller inte att värdera i ord. Det är mäktigt när jag tänker på det. Det där dolda, begravda och det där som jag aldrig trodde mig kunna få uppleva igen, det kanske inte är en omöjlighet ändå.

Alla svar finns inom en. Inte utanför och i det materiella. Samlarens väg ligger utanpå och inte i det inre. De svaren bedrar och försvårar ett harmoniskt mående. Någonstans har jag alltid vetat detta, men ändå inte lyssnat. En envis och egoistiskt själ som kanske äntligen begriper?

Det är jag som bestämmer. Mina beslut och min vilja om fortsättningen. Ingen annan. Vad är det bästa som kan hända? Ja, det värsta är ersatt av det bästa. Det ni (;-)

Rubbade cirklar

Lite bilder från helgen får symbolisera där jag just nu befinner mig. En viktig dag, inte bara för mig utan för andra som står mig nära.

2016-03-12 Solna

Det tar tid att bygga nytt. Ibland hela liv. Känslomässigt så är jag helt borta just nu. Ena dagen är jag övertygad om en sak, för att dagen efter tvivla och tro någonting helt annat. Vem är jag? Tänk att vi min ålder fortfarande ställa sig den frågan? Men ibland så går det hela liv, utan att man får klara svar…

Kanske är det så att vissa saker inte kan bli synliga för mig. Bryggorna ser jag inte utan jag går på målet direkt. Helt fel, jag vet det, men när verkligheten och praktiken överraskar mig på ett sätt som jag inte alls hade förväntat mig, då rubbas alla mina cirklar. De resonemang jag då har inom mig, det sätts helt ur spel och jag känner mig bara förvirrad och faktiskt lite rädd.

Blir ledsen och känner en sorg som orsakar tårar. Fast jag kan egentligen inte peka på varför de kommer just nu. För jag borde kunna se detta som någonting positivt, trots allt.

2016-03-12 Friends Arena Jonas Gardell

En del själar är så självklara i sitt sätt att vara. De tar för sig och vägrar att kompromissa. Jag beundrar dem för att de kommit dithän och har det psyket att orka stå för sig själv. För mig förebilder, trots att jag ibland inte vill se det.

2016-03-13 Scandic Järva Krog

Jag vet inte jag, det är svårt att bli vän med gubben ovanför. Det är lättare idag, det är det och helgen har nog visat det trots allt. Men funderar jag lite djupare på vissa saker, så kanske är det återigen detta med att stänga av som räddar mig? Skillnaden på just att stänga av och motsatsen, är hårfin för mig. Så känns det i alla fall inom mig.

Försöker se det positiva. Måste se det. Var på dop i går och stannade kvar efteråt på fika där jag inte kände så många. Det gick bra och jag kunde konversera hyfsat. Det blev inte katastrof i alla fall. Då fokuserade jag på det fina och positiva, tacksamheten att vara bjuden. Ville verkligen vara med för Jaces skull. Det är en själ som betyder mycket för mig, på ett sätt som jag inte riktigt kan förklara. När jag ser honom blir jag så varm inombords. Han kommer att betyda mycket för många.

Sitter och väntar på hantverkaren. Det låter något det, men det är inte roligare än att en kran rinner. Det är snart en månad sedan jag hörde av mig till dem och efter ytterligare två samtal så kommer han. Vill inte säga bättre sent än aldrig, men jag har inte orkat reta upp mig på detta när jag har sådant kaos inom mig gällande känslorna inför andra människor.

Idag har jag kompledigt från jobbet. Ska försöka samla ihop mig och mina tankar. Får se hur det går med detta, men vad är alternativet?

Tvivel

Ibland så drabbas jag av tvivel. Så i morse tog jag bort allt jag hade skrivit om mitt förhållande till julen i en ganska lång och djuplodad text. Kände bara tvivel inför de orden och tankarna jag valt.

Några få ord och bilderna fick bli kvar. Blandade jular, både positivt och negativt.

Julafton 1994
För snart 20 år sedan så firade jag jul med familjen hemma hos Annas syster. Här öppnar Linn ett paket.

Julafton 1999
Frida får ett paket av tomten, julafton 1999. Då bodde vi i radhus och firade julafton själva.

Tanken på julen i år känns mer rofyllt än tidigare. Barnen är stora och tomten är avslöjad. (;-)

Julafton 2012
Julafton 2012 hemma hos Anna.

2014-11-29
En kär julsak som Ellet har gjort. Åker upp varje år innan första advent.

Mina egna tvivel på mig själv får ibland tillvaron att gunga. Tvivlar på om jag bär och vad jag egentligen håller på med och då speciellt i dessa tider.

Nu ska de pyssla på TV:n… julen 2014 är på gång!

Smärtan håller mig vaken

Vaknar vid halv fyra. Smärtan är återigen för stark. Kan inte sova. Vrider och vänder på mig. Maxi vill gosa. Jag är inte på humör. Går tillslut upp och tar en värktablett till, trots att det fattas minst en timme.

Sitter nu i vardagsrummet med två katter som bara vill gosa. De sitter runtomkring mig och spinner som små skördetröskor. Dessa fina katter Felix och Maxi som nu följt mig i över 8 år. De som alltid finns där, i vått och torrt och oavsett vilka ord jag fått ur mig.

Ute så regnar det. Återigen. Stenplattorna på både fram- och baksidan är åter synliga. All snö på väg att försvinna. Det smattrar ganska skönt på fönsterblekena. Tyst omkring mig och vore det inte för den är förbannade smärtan i stortåleden så skulle tillvaron nu vara ganska fin.

Tänker mycket på vad gikten vill säga mig. Vill inte lyssna. Orkar inte. Det är inte mycket jag orkar numera. Vet inte om det handlar om självhat eller vad det är. Men kraften för att själv optimera mitt mående är liksom som bortblåst. Det får bli som det blir. Smärta eller inte.

Nu är klockan fyra. Känns väl inte så mycket bättre i min röda stortåfotled. Tänker att jag är värd detta och snabbt så tar jag tillbaka den tanken inom mig. Offerkofta, martyr och tycka synd om sig själv. Det är ju sådant som jag hatar så mycket hos andra och gud nåde om jag har tendenser till sådant inom mig själv. Har jag det så får jag absolut inte skriva det. Ingenstans. Mjäkiga och gnälliga människor är ju det värsta som finns och då speciellt om det kommer från en själv.

Gosar lite på världens finaste Maxi och känner mig väldigt liten och ynklig. Precis en sådan som jag själv bara knappt skulle ägna en tanke eller rad. För det finns liksom gränser för hur svag man får vara. Åtminstone att säga det på fel sätt i alla fall. Man ska ju vara så stark och lyckad överallt och är man inte det så ljuger man så det visslar om det. Fast ljuga rent medvetet det försöker jag inte göra på bloggen, då är jag hellre tyst. För att läsa om uppenbara lögner, det är ju också ett sänke. Sanningen gör oss ju fria tillslut eller hur? Att ljuga för sig själv är ju nästan den lägsta formen av ynklighet. Total avsaknad av självkännedom kan det ju också vara, men det är nästan lika illa det. När ingen runtomkring säger ett ord, utan hoveriet bara får fortsätta. Jag besöker inte sådana ställen längre förutom ett par tragiska återfall. Där allt precis är som vanligt… men varför bryr jag mig ens? Också en svaghet hos mig. Att bry mig om sådana som uppenbarligen hatar mig.

Fem minuter till har gått. Klockan har passerat fyra. En adventsstjärna lyser upp mitt vardagsrum. Frida hostar inifrån sitt rum. Klockan tickar. Jag är som vanligt fylld av tankar och tvivel. Kanske påverkar sådant också min smärta och förmåga att läka? En livsenergi som sakta men säkert minskar? Ett hopp som blir allt mindre?

Jag vet inte. Första dagen på det nya året och jag sitter här med alldeles för mycket tankar och smärta i min kropp. Bra start, eller hur?