Etikettarkiv: tvånget

Bara det att leva i nuet

Felix nu på morgonen. Så viktig, så mysig att leva med.

Får inte stopp på okynnesätandet. När kvällen kommer och ensamheten smyger sig på är jag inställd på att äta. Det ligger djupt sedan alkoholen försvann i mitt liv och att bryta detta med att ”känna känslorna” fullt ut och då istället ta till min nyfunna meditationsmetod klarar jag inte av. Istället för att göra detta går jag till skafferiet och tar mig en chokladbit eller tar fram en påse med M-kulor.

Oavsett vad som stoppas i munnen äter jag tills det är slut. Varje påse, varje sötsak jag handlar hem överlever inte morgondagen. Det ska ätas upp och i det ligger min kamp. Först att ge sjuttsingen att ens handla hem och sen i fall jag nu gör det, att bara ta en bit eller några kulor. Men det är nog som med alkoholen, allt eller inget. Precis som då, fast nu med annat missbruk, är det väldigt svårt att inte ha någonting att ta till när jag inte kan vara still eller bara vara i det som är.

Bara det att leva i nuet och försöka ”andas rätt” med hela kroppen är för mig en kamp att ens ge mig in i några minuter varje dag. När jag jobbat de senaste dagarna har det varit lättare. Då har jag satt mig i en av de vita fåtöljerna, tänt ett ljus och slutit mina ögon. I några minuter går det bra, men sen är det precis som om jag måste göra någonting annat. Pallar inte ensam, utan behöver ledas. Försöker, men misslyckas.

Detta kommer igen i allt jag gör. När jag tänker efter lite har jag väldigt svårt att bara att vara i nuet utan att göra någonting. Det ska alltid hända någonting. Varför vågar jag inte möta mig själv på allvar? Vad finns därinne som skrämmer så mycket att jag sedan många år anammat det här beteendet? Någonstans vet jag och i det har jag och A börjat nysta, men det räcker med några dagar efter senaste besöket i Gamla Stan, så är jag tillbaka i gamla negativa mönster.

Får inte slå på mig och tycka att jag är ett misslyckande, fiasko eller alla de elaka tankar som far i huvudet på mig. Måste förändra lite i taget och om det bara så är att byta ut någonting mot något annat som gör mig mindre fet, så är det en framgång. Det måste jag intala mig, även om det är svårt. 2019 ska bli mitt år. Nu eller aldrig. NU!

Är säker på att många som läser här fajtas med liknande tankar och beteenden. Att fly från sig själv in i beteenden som gör att man inte behöver se på sig själv. Många därute behöver kanske inte se inåt så mycket, utan klarar sig bra i vardagen utan missbruk av något slag. Lyckos, de människorna.