You are currently browsing the tag archive for the ‘trygghet’ tag.

19 maj 2017 Självbilden

Oerhört snabbt tecknat. Knappt utan att tänka ett dugg. Självbilden.

Har alltid haft problem med min egen självbild. Som vanligt tror jag det bottnar i hur jag blev bemött som barn. Tryggheten och orden jag fick till mig under de åren.

Många tycker jag tragglar och borde släppa sargen nu. Kom in i nuet och strunta att se tillbaka. För din egen skull!

Till dem kan jag bara säga att JAG FÖRSÖKER och har så gjort med olika metoder länge nu. Svälja, ignorera och motsatsen prata, skriva och vädra men lik förbannat återkommer vissa saker till mig.

En del annat flyter då samtidigt upp och ibland känns det som om det är som att skala en lök detta. Det är nya lager som vill fram! Varför tror ni att jag har denna blogg?

I perioder under min skoltid kallades jag för badbollen för att några i klassen tyckte att jag hade för stort huvud. Det kan man skratta åt idag, men vad det satte sig i mig! Vad jag avskydde det öknamnet! Sen när jag hade ett stort födelsemärke på hakan (som togs bort när jag var 15 år, tack Sven!) som ett snille i klassen kallade för pyshålet i badbollen. Man tror kanske inte att sådana ord fastnar, de må vara oskyldigt och så, men hos mig fastnade detta.

Bögjävel, överkänslig, fjant och till och med psykopat är också ord som fastnat hos mig. Pappa hånade under perioder och då främst när han var berusad. Jag var ju inte den som var ihop med tjejer utan för mig var de kompisar. Det fick jag nog höra att det var bögigt och inte alls någonting att förvänta sig av en pojke. Om man nu då inte var bög…

Det fastnar. Så till den milda grad att det psykiska var helt övertygad om att huvudet växte. Endast en datortomografi kunde övertyga om motsatsen och då brast det för att inte kunna “skylla på” detta mer. Alltid en katastrof för att ens överleva. Sjukligt och paradoxalt, men så var det.

Mycket av den negativa känslan kring orden sitter kvar, även om åren gör att det bleknar och tunnas ut. Men nog finns synen på mig själv kvar och hur människor såg på mig. Hur jag trodde att de såg på mig.

Det är nog främst pappas ord som varit svårast att “komma förbi” eftersom jag själv under åren och då speciellt tidigt trott att det varit på det viset. Fel att känna som jag gjorde. Att som 6-åring bli helt osynliggjord med bara negativa ord och i princip ett samstämmigt kvitto från båda mina föräldrar över hur fel det var. Det fastnar och formade min självbild under många år.

Har skämts och gjort allt för att inte känna vissa känslor. Tillintetgjort mig så till den milda grad att jag tappat bort mig helt över vem jag egentligen är. En stark bild som funnits där i alla år är bilden jag har inom mig där jag som pojke står rak i ryggen som en liten tennsoldat i en trappuppgång som vi bodde i. Folk slår mig och jag gungar fram och tillbaka, men jag står kvar. Minns inte ens tårar utan bara en stenhård mur inom mig. Ingen jävel ska få komma nära och ingen jävel ska få veta någonting! Det är en bild som förföljt mig under åren.

Pojken som står där stenhård och inte låter sig beröras av någon. På sista tiden har jag blivit väldigt känslosam när jag ser pojkar i den åldern och det hänt dem någonting hemskt. Påminner de dessutom om hur jag såg ut…

Såg en film där en pojke farit illa och då bara flödade mina tårar. Tyckte så synd om honom och ville bara skydda. Såg en grabb på bussen häromdagen som påminde om den självbild jag har. Tankarna for i mig och jag kände sympati för honom samtidigt som jag ville honom väl. Log för mig själv. Så någonting har hänt med självbilden. Kanske var det mig själv jag såg och ville väl?

Men det har tagit många år och fortfarande gör jag mig själv illa. Det är som om jag alltid måste ha någonting att “skylla på” eller hur jag ska förklara det. Att må bra till 100%, det går ju inte för sig, eller?

Mitt intag av onyttigheter är just nu och idag ett kvitto på att min självbild fortfarande inte är helt positiv. En del av smärtan som finns kvar sitter i varje sked glass jag trycker i mig. För mig står min tjockhet för det jag inte kan prata om. Svagheten jag inte har kontroll över. Döljer smärtan i det tjocka. Istället för att släppa ut allt. Det sitter hårt åt och det finns fortfarande saker som är väldigt svåra att dela med andra. Vissa saker (som en del anser djupa och att jag är väldigt öppen med) har jag inte haft problem med.

Som sagt, varför tror ni jag bloggar?

Självbilden gjuts fast hårt till stora delar under uppväxten och är väldigt svår att ändra. Det tar tid och ibland stora delar av ett liv! Men det går att få en positivare bild av sig själv. För mig har det dock suttit väldigt hårt åt och jag är fortfarande kritisk till mig själv och fortfarande destruktiv även om de allra värsta metoderna numera inte används såsom alkohol och droger. Överkonsumtion och missbruk av sådant har i alla fall hos mig berott på att jag på något undermedveten plan velat göra mig själv illa.

Balansen har helt saknats under många år och det enda jag kunde göra var att sluta helt. Beroendet och vetskapen hur illa det gjorde mig och andra har äntligen fastnat i mig. Men det tog tid och satt hårt åt. Att lura sig själv och tro att det beror på andra saker och inte var alkoholen som var problemet, det tog många år för mig att begripa. Det var ju en tröst! Dessa vägar är stängda även om jag inte till 100% vågar säga aldrig mer. Men det ska väldigt mycket till om jag ska gå tillbaka och förstöra mig själv mer med dessa gifter.

Självbilden. Innan jag började skriva detta var det helt andra ord jag ville förmedla, men när jag väl började skriva blev det något helt annat. Ibland känns det som om jag inte är riktigt medveten om vad jag skriver, även om stolparna finns där. Det liksom bara kommer.

18 maj 2017 Gömda påskliljor

Igår när jag var ute och gick en sväng såg jag dessa påskliljor gömda i buskaget. För mig blev det så symboliskt gällande mitt eget liv just nu.

Kom fram, visa dig! Vad kan hända? Vad är det värsta som kan hända?

Det är fantastiskt hur symboliskt vissa saker kan bli. Dessa påskliljor är vackra och varför ska de gömma sig? Nu säger jag inte att vackert är någonting som är en framträdande egenskap hos mig… (;-) Ni ser… självbilden. Den där komplicerade självbilden.

Cause once that you’ve seen
What’s on the other side
You have to believe you can win this fight

Ser du ljuset?

Det är ju ingenting farligt. Bara andas och va i nuet. Tankarna är ju positiva och goda åtminstone. Inte grubbla så djupt över meningen, utan låt det vara som det är.

Ser du ljuset?

Vad jag försöker affirmera till mig själv att just inte tänka så mycket. Hur duktig är jag på det då? Likt en skugga i mörkret. Ser du verkligen ljuset?

Cause every time you feel weak
Stay stronger than fear
But you have to believe, we gotta make it there

2016-03-17 Katterna
Maja, Felix och Maxi får middag.

Dessa tre lirare tar ner mig på jorden. De är liksom så i nuet och kräver sitt. I vått och torrt. En trygghet i sig faktiskt. Det är sådan ro att bara titta på dem när de äter. De är många gånger så förutsägbara och det säger jag inte med någonting negativt i orden, utan just för att jag älskar det.

Flyktkänslor. Bygga murar. Vända om.

I know exactly how you feel
You can hear what they think
Like a shadow in the dark
Are you, you real?
They will bring you down
The weakest makes the win
You have to realize
You’re stronger than you think

Cause once that you’ve seen
What’s on the other side
You have to believe you can win this fight

If you think we’re human
Take a look once again
If you think we’re human
Wheres the heart we just look away
If you think we’re human
You should think once again
If you think we’re human
Look at us, it’s time to make a change
And the question remains

About the world and why we’re here
What’s the purpose of this pain?
You might be powerless at times
Wanna make it disappear

Cause every time you feel weak
Stay stronger than fear
But you have to believe, we gotta make it there

If you think we’re human
Take a look once again
If you think we’re human
Wheres the heart we just look away
If you think we’re human
You should think once again
If you think we’re human
Look at us, it’s time to make a change
And the question remains

Are we human? Are we human?
Who are you, man? Who are you, man?
Look at us, it’s time to make a change
Look at us, it’s time to make a change

If you think we’re human
Take a look once again
If you think we’re human
Wheres the heart we just look away
If you think we’re human
You should think once again
If you think we’re human
Look at us, it’s time to make a change
And the question remains

Are we human? Are we human?
Who are you, man? Who are you, man?
Are we human? Are we human?
Look at us, it’s time to make a change

Oscar ZiaHuman
2:a i melodifestivalen 2016

Boulevard 2014Filmen Boulevard (2014) som blev en av Robin Williams sista, berörde mig väldigt mycket.

Den handlar om 60-åriga Nolan Mack som levt sitt liv på ett sätt som inte är han. Williams spelar karaktären lågmält och vissa scener går rakt in. För det finns paralleller i mitt egna liv, helt klart.

Nolan Mack är homosexuell. Han vill inte ha sex utan närhet av en man i första hand. En ung prostituerad blir hans vän eller vad man ska kalla det. Får honom att ta sista steget tillslut även om deras relation inte alls är jämställd och för dem handlar om helt olika saker. Det rör om att se den relationen och tankarna den skapar inom mig är många. Så pass ångestriden att jag skrivit ytterligare ett kapitel i min Livsbok.

 boulevard williams
Robin Williams i rollen som Nolan Mack i filmen Boulevard från 2014.

Nolan Mack berättade för sin pappa när han låg medvetslös och inför döden. Historien om när han var tolv år gammal och på semesterresa med familjen.

At first, I couldn’t figure it out. I didn’t want to. But I knew. I knew that all the wishing and praying in the world couldn’t change the fact that I was gay.

And I’m still sitting on that beach, and I’m still 12 years old, and nothing’s changed, and I’m still sorry about it.

Nolan Macks fru Joy (Kathy Baker) ville ändå fortsätta tillsammans med sin man efter “avslöjandet”. Trots skilda sovrum och egentligen skilda liv sedan många år tillbaka. Hon ville fortsätta. Tryggheten eller vad jag ska kalla det, är ibland viktigare än kärleken och möjligheten att få vara sig själv fullt ut. Man offrar en del av sig själv för att ha kvar en liten bit av trygghet. Idag kan förstå detta handlande hos många som lever kvar i döda äktenskap. För en bit trygghet och för att slippa vara ensam.

Boulevard får högt betyg av mig (7 av 10). Robin Williams spelar rollen som den längtande bankmannen Nolan Mack väldigt trovärdigt och jag vet att scenariot är verklighet för många därute.

En del sväljer hela liv i disharmoniska äktenskap, en del orkar inte bära på känslorna och lever destruktivt, några tar till och med sitt liv för att de inte klarar av självskammen och en del vågar följa sitt hjärta tillslut.

Inte går det fort och inte klarade jag mitt mål att ha gått ner ett visst antal kilo till min födelsedag. Men det gör ingenting! Det känns ändå bra och jag är ändå så nöjd med att idag väga 95,2 kg. För sommaren 2014 stod vågen på 128,4 när det var som värst!

De sista fem kilona har tagit väldigt lång tid för mig att tappa. Men det går neråt trots allt, sakta men säkert. Nu när löpningen kommit igång på allvar igen, märker jag att det tar fart med hektona och att det går snabbare neråt. Bara det går ner i sakta mak så är jag glad.

Skillnaden i mitt sätt att tänka är att jag inte slår så hårt på mig själv som förr. Blir inte destruktiv när jag misslyckas, utan fortsätter och kör vidare. Att som igår äta på det sätt jag gjorde och verkligen njuta, det hade förr givit mig kraftig ångest och en backlash där jag skulle ha tappat allt och fortsätta att vara destruktiv, men idag så går jag vidare och ser varje dag som en ny chans.

Äter jag en liter glass så är det inte hela världen, om jag dagen efter kör min löprunda på 11 kilometer. Den tryggheten och förvissningen driver mig framåt och gör att jag fortsätter att gå ner i vikt.

Det har gjort att jag nu bara är 5 kg från ett av mina mål gällande vikten. Min uthållighet och att jag är snällare emot mig än tidigare ger resultat i det långa loppet. Fördelen med detta jämfört med jojo-bantningen som jag sysslat med tidigare, är att kroppen hinner att anpassa sig efter en allt mindre hydda. Det märker jag också på ett sätt som jag inte gjorde tidigare när jag gick ner 25 kg på 3 månader typ. Motion kontra långsam viktminskning är bra för mig. Sakta neråt jag gå…

Överallt händer det hela tiden saker. Försöker se skeendena positivt. Vill se det positivt. Vill hänga med ett tag till.

Ann-Britt Pettersson 24 maj 1969

Har frid kring min mamma nu efter att ett medium givit oss kontakt i vintras. Orden som föll då var fina att få och bara vetskapen… bara vetskapen om ett och annat, det befriande lite av de problem jag har haft att släppa henne och det hon gjorde 1981.

På bilden till vänster är hon 21 år och ska precis gifta sig med min pappa. Det är den 24 maj 1969. Vet inte hur deras relation var just då, men går man till prästen så måste ju ändå hoppet finnas där om en framtid tillsammans…

Har skrivit mycket om mamma Ann-Britt Pettersson tidigare i bloggen.

I år vill jag hylla min mamma på Mors dag genom att tacka henne för den grund som hon lade för mig i detta livet. Den grund av kärlek och trygghet som ändå gör att jag är kvar och tillslut kunde styra undan från destruktiva vägen som tog även mig på kringelikrokar som ibland varit så smärtsamma att uppleva.

Har tittat lite i det blåa albumet och bilderna där talar sitt tydliga språk.

150531_02

Den 5 december 1965 i mammas famn, 14 dagar gammal.

150531_03

April 1966 är jag 4 1/2 månad gammal. I mammas famn. Ni kanske förstår vart jag vill komma? Vi tar några bilder till…

150531_05

December 1966 med mamma. Ser ni den lilla kattungen? Katter redan på den tiden i mitt hem.

150531_06

Gamla bilder som ni ser, men vi pratar snart 50 år sedan! Här sitter jag i mammas knä på julafton 1966. Vi bodde då ute på landet på ett ställe som hette Husby. Fatta att mamma inte ens fyllt 20 på den är bilden!

150531_07

Sommaren 1967. Vi hade varit i Furuvik och här var vi på väg hem… jag och mamma i baksätet.

150531_08

Den här bilden tycker jag mycket om. Mamma har precis kommit hem från sjukhuset efter att syrran har fötts… april 1967. Min fina mamma…

Våren 1968

I badbalja våren 1968. I ett fortfarande tryggt hem.

Sommaren 1971 Furuvik

Sista bilden. Sommaren 1971 och återigen är vi i Furuvik.

Med alla dessa bilder så vill jag minnas min mamma. Omhändertagande och en mamma som gav mig kärlek och trygghet. En grund att stå på och en grund som jag tror räddade mig genom de jobbiga åren. Utan den kärleken och grunden så vete fan… men det kan man ju bara spekulera i… nu när jag sitter här så många år senare, så försöker jag att se varför jag har behövt de erfarenheter jag fått. Följer jag med i den tanken och inte motsträvigt tror att allt bara händer, så går det lättare att leva.

Mamma kämpade på, fram till sin död 1981. Alkoholen, den lömska och jävliga var även här inblandad i de tråkigheter som ledde fram till katastrofen.

Tack mamma för att jag fick förmånen att vara din son! Tack för att du fanns där för mig i början av mitt liv! Tack älskade mor!

Relaterat
Mors dag

Mår faktiskt lite illa när jag tittar på den här bilden.

Hittade den av en slump i farsans gamla fotohögar. Det går faktisk ilningar genom mig när jag tittar på den. Många tankar om hur jag mådde just då, det året 1977, och hur farsan då betedde sig emot mig och de som då var min trygghet. Hur hårt jag svalde och var i min egen bubbla, för att överleva.

Ser att jag har en fin skjorta på mig och kanske var det så att min farmor fyllde år, eller så var det bara ett av dessa ovanliga besök vi gjorde och just av den anledningen skulle ha fina kläder på oss.

Vet ni vad det värsta är? Jag tycker inte om den killen jag ser på bilden. Fråga mig inte varför, men jag har så mycket konstiga känslor kvar i mig, även om det nu gått ytterligare trettiosju år… det är svårt att se honom. Sen när hans så kallade far tittar på honom med avsky, så känner jag bara obehag. Men jag tittar och tittar och vet att idag är jag säker. Jag är vuxen och jag formar mitt eget liv. Min far lever visserligen fortfarande, men han kan inte göra mig illa längre. Inte på det sättet som han gjorde då.

Men det är märkligt att hitta dessa gamla kort. Att våga stanna kvar i dem och känna hur det var på den tiden. Och att då även kunna förstå att det är helt andra tider nu. Men visst fastnar vissa saker inom en. Har försökt genom åren att befria mig från vissa saker utan att lyckas. Det handlar numera om att kunna fortsätta att leva med det, acceptera och låta det vila inom en.

Jag glömmer aldrig… det är väl mitt stora problem. Bilder kan ibland säga allt… Året var 1977.

Arkiv

Kategorier

Senaste bilder

Första stapplande försök att "komma tillbaka" med löpningen. Så lugnt och försiktigt men ändå. #jogging söndags #selfie När hon börjar andas som "en hund" då får hon gå in. Blir orolig och undrar om någonting är fel? #catlovers #katt Det klart att Maja ska få vara ute i det fantastiska vädret! #sommarkänsla #katt #catlovers Maja är ute!! #catlovers #katt Maja ligger på soffans armstöd. #snuslass #catlovers #katt Påven och Trump! Hahaha.. 🌈

Twitter

Tweets jag gillar