Etikettarkiv: trötthet

Existentiell hållbarhet

180521_komfunkrummet

Idag hade vi verksamhetsplanering på jobbet. Kommunikationsfunktionen som jag tillhör med halva min tjänst blickade framåt, men vi kom även in på nuläge. En ordkombination fastnade hos mig när vi gick igenom strategidokumentet och det var existentiell hållbarhet.

Existentiell hållbarhet låter väldigt bra och rätt på något vis, men vad betyder det?

Funktionen är decimerad sedan i höstas då vi var fem stycken. Idag är vi 3 minus en halv eftersom jag har min andra halva i den administrativa gruppen. Det kan då bli svårt att hålla kvar vid allt som vi skulle göra. En del får stryka på foten. Men det är nuläget och den verklighet som fler än vi idag lever i.

För mig kan det också vara lite stressande med att tillhöra två grupper (ibland tre om jag räknar in IT-stöd där jag ibland hjälper till) eftersom det är svårt med gränsdragningar och prioriteringar när det är mycket att göra. Fast det tillhör min egensituation också som gör att det är svårt för mig ibland och om det är jag mycket väl medveten.

Gillar min lilla grupp och de som är med där. Var med ovanligt mycket i planerandet och jag blev överraskad själv över vissa saker som kom ur min mun. Men de ger mig sådan trygghet att liksom våga säga exakt vad jag tycker och sen hade vi brainstorming på ett mycket bra sätt. Från allvar till något tramsigt för att sedan bli allvar igen. Vi fyller i varandras ord och det liksom bara flyter på oavsett. Ingen irritation, ilska eller dolda agendor. Det är en härlig liten grupp sanna mina ord.

Det finns vissa områden som jag inte kan så bra och inte har kompetens för helt enkelt, men de lyssnar på mig och jag tas på allvar. Vi kan ha olika uppfattningar, men tillslut hittar vi rätt utan att behöva stångas blodiga mot varandra. Sen är de bra att prata med om saker som inte är arbetsrelaterade. Må gruppen vara intakt nu ett tag efter all turbulens som gått upp och ner genom åren. Känner mig delaktig och en del av någonting, vilket är väldigt fin känsla.

Ska inte besvära er med mina krämpor, men en sak måste jag nämna och det är sömnen och dess cykler som är helt ur spel just nu. Vårt möte höll på till nästan klockan 16 och det ”roliga” var att jag hade en ”schackning” vid 14-tiden och trodde inte jag skulle klara av att vara kvar på planeringen, men jag kämpade på och sen efter eftermiddagsfikat släppte det. Påstår inte att jag var pigg som en gråsparv, men nog var sengångaren som bortblåst. Jag funkade hyfsat medan mina kollegor blev allt tröttare. Så kanske ska jag kämpa på trots att jag är helt slut? Kanske är det dock så att ”straffet” kommer senare.

Ska nog grunna en del på existentiell hållbarhet och vad det egentligen står för.

Annonser

Blomsafari utan blommor

180519_superslingan 01

Fick ut grabben på en redig promenad igår. Vädret skriker ju åt en att inte sitta inne och uggla. Slingan, Super-slingan och Mega-slingan kallar vi lite skämtsamt de promenadstråk som vi går.

Självklart blev det Mega-slingan på drygt 6 km igår. Jag kallade vårt lilla äventyr för blomsafari, men då skrattade han bara åt mig. Förstod inte riktigt vad han menade om han tyckte gubben blivit prillig eller?

180519_superslingan 02

Blomsafari var ett stort ord. Fanns inte så mycket blommor att fota. Gullvivan hade i princip blommat ut och liljekonvaljen hade ännu inte kommit. Blomsafari utan blommor kan man ju också skratta åt.

180519_superslingan 03

Syrenerna blommar för högtryck just nu. Näsan jobbade för fulla muggar och det var ljuvligt!

180519_superslingan 05

Mitt äppleträd som blommar så mycket i år. Det är sommar för mig.

180519_superslingan 04

Maja och Felix tror jag också gillar vädret. Maja vill ut hela tiden.

180519_maja

Ska jag ha öppen altandörr så är det nog bara att tugga i sig att även Maja vill vidga sina vyer. Hon är så sugen på den lite större skogen och jag gör allt för att hon inte ska gå dit. Kanske är det dags att släppa henne nu? Så att hon får bli en utekatt precis som Felix?

180519_felix

Felix är lite mer jamig än tidigare. Känns som om han ibland går runt och letar efter Maxi. Tänka sig att det är Felix som är den som lever vidare och som blev äldst av de två bröderna. Det trodde man inte den där junidagen 2011

Gick och lade mig före 21 igår. Trött och dann. Sov till kvart över sex i morse, vilket är en timme längre än vanligt. Det känns som om jag ligger på minus gällande sömnen och ändå sover jag så mycket. Kanske gör värmen sitt? Sen är det ju nu bara en vecka kvar till England och i de försöker jag bara ta fram de positiva tankarna, men känner att en del rädslor försöker pocka på min uppmärksamhet.

Känsligheten

På jobbet har jag en armatur ovanför mig med massa lysrör. För en tid sedan började de låta väldigt mycket. I armaturen finns två olika lägen och numera är det omöjligt för mig att ha på dem båda samtidigt. Ljudet är inte behagligt och det surrar i skallen på mig. Ha en igång funkar ok. Har påtalat detta och hoppas att det finns någon lösning.

Känsligheten hos mig gällande ljus och ljud har blivit starkare sista dagarna. Vill inte gå in på detaljer i varför det blivit som det har blivit men det är en kombination av inre tankar som jag inte får ordning på som i sin tur påverkas av den så kallade verkligheten.

Fokus måste vara på mig själv. När jag försöker tänka på mig själv får jag dåligt samvete hur jag än förnuftigt försöker tänka bort det, för jag vet att jag måste tänka på mig själv och lugna ner mig. Det går inte bättre för att jag med tanken vill och tror mig kunna ta genvägar. Det gör mig så ledsen ibland att jag bara vill strunta i alltihopa.

Måendet skiftar väldigt under dagen. I morse vaknade jag av mobillarmet (vilket aldrig händer) och sen var jag redan från början väldigt seg och trött på jobbet. Men de första två timmarna gick det ändå ok att jobba. Tror jag tänker för mycket också på en massa jobbrelaterade saker, vilket tröttar ut hjärnan. Vid lunchtid försökte jag ta det lugnt och affirmera vilket inte funkade så bra.

När jag sedan efter lunch för tredje gången av misstag hade raderat den webbsida jag höll på med kände jag bara att detta går inte. Hjärnan funkade inte för sådant arbete och det vara bara att åka hem. Sov i nästan tre timmar och då kändes det bättre. Orkade laga mat åt grabben och vara lite social.

Känsligheten gick förr att “stänga av” och liksom gå förbi. Det klarar jag inte av längre. Det blir problem direkt med att tänka och göra saker när hjärnan anser sig ha fått nog med intryck. Ibland får jag gå tillbaka flera gånger för att komma på en tanke som jag hade sekunden tidigare. Det är så frustrerande, vilket inte gör situationen ett dugg bättre.

Kanske har jag tagit mig vatten över huvudet? Tror mig klara mer än jag gör? Jag vet faktiskt inte. Det kan också vara mina tankar som lurar mig, där jag springer iväg och tar ut negativitet i förväg och tror att jag inte klarar av vissa saker. Samtidigt vet jag att jag måste vara försiktig så att inte trådarna i hjärnan går sönder igen. För det var så min husläkare sa, att det var hjärntrådar som hade gått sönder när jag mådde som värst. Att läka dem tar månader och ibland år och i värsta går det inte alls.

Det positiva är ändå att jag återhämtat mig så pass att lusten för ordet finns där. Då är det inte lika illa som förr. Tänker också att det är en depression som förstärker och som påverkar utmattningen jag hade tidigare på ett negativt sätt. Hoppas bara inte att det fastnar alltför länge eftersom jag då inte riktigt vet vad som händer med mig.

Ledsenhet och negativitet tar energi, en energi som är svag som den är från början. Men det är väl detta jag måste lära mig att leva med, att det är så här i perioder. Det kan aldrig blir som förr.

Backa bandet, gubbe!

Blommor på jobbet

Vill inte ens tänka tanken på bakslag. Men kanske är det ett sådant som jag just nu går igenom? Tredje dagen och lika djävulskt trött. Orkar fanimej ingenting och efter ett par intensiva timmar framför datorn på jobbet var dessutom hjärnan helt slut.

För det är så roligt att hålla på med internwebben och då glömmer jag bort att jag faktiskt inte är lika pigg som tidigare och kör bara på. Varning, stopp och belägg. Begränsningarna gör i sin tur mig nedstämd, men samtidigt måste jag tänka tillbaka på hur illa det faktiskt var för drygt ett halvår sedan.

Backa bandet, gubbe! Tänk på december 2016 och inse skillnaden. Allt kommer troligtvis inte bli som förr. Inse och var glad för att det ändå gått så pass bra. Backa bandet!

Måste hela tiden påminna mig själv.

Tvingas helt enkelt till vila och balans. Det går inte att jobba som förr. Det är bara att inse. Så att inte jobba i morgon är nog bra för mig. Jobbar sen torsdagen för att bara vara på midsommarafton.

Vissa människor klickar jag direkt med. På bussen i morse träffade jag Åsa (som är syrrans kompis) och det kändes som om att träffa en av sina bästa vänner, trots att vi ses väldigt sällan. Det var säkert ett halvår sedan men vi tjattrade på som om vi alltid känt varandra. Åsa har jag alltid klickat bra med och hon fick den jobbiga morgonen att förblekna med sin härliga energi. Bra start på dagen, tack Åsa!

I morgon är det tyvärr några måsten som måste till. Har inte orkat schasa iväg dammråttorna som jag ska nu på ett tag och de börjar bli lite väl stora och sen håller baksidan på att växa igen. Men jag behöver inte kliva upp i ottan, vilket bara det är en skön känsla. Sen att jag ändå går upp nästan lika tidigt, det är en annan sak, men jag behöver inte passa några tider och ta mig ut till bussen.

Sommarens hit?
När man festar då festar man – Edward Blom & Tonsatt

Tycker den är störtskön jag…

Paradoxal dubbelhet

10 juni 2017 Så här mår trädet idag?

Mellan juni 2014 och juni 2015 fotade jag detta träd en gång i månaden. Varför? Ja, inte vet jag… en kul grej bara. Så här ser det i alla fall ut idag.

Så här såg det ut då:

Bekräftelsetorsk, självförakt, uppgivenhet och hela tiden trött på att inte komma undan dessa tankar. Hela tiden slut och ju mer jag spänner bågen för att orka minskar marginalerna i tillfrisknandet. Får liksom aldrig ro i det som går framåt eftersom jag knappt känner det längre, även om jag vet någonstans att det är skillnad. Orkar inte med mig själv. Mitt karma är min bödel.

Ja, jag känner mig pressad att orka alltmer nu.

Det är väldigt svårt att förklara detta med ord så att det blir begripligt eftersom jag själv knappt förstår vad som händer med mig ibland. Vill inte beklaga mig, vill inte ha bakslag, vill inte känna känslan av att det inte går framåt. Orkar liksom inte vara i detta längre. Känslan av att tappa, att inte vara pigg och positiv… hur jag än försöker forma tankarna blir det så jävla paradoxalt det hela. Å ena sidan och å andra sidan. Hela tiden denna djupa dubbelhet som jag inte riktigt fixar. Sen säger jag till mig själv att ge fan i att grubbla! Men ibland går det bara inte. Grubblandet är en del av mig.

Paradoxal dubbelhet i framåtskridandet. Kraften att klara av jobbet gör att det inte finns så mycket kvar till resten samtidigt som den där sjukliga tröttheten inte är där, men ändå orkar jag ingenting när jag gjort en arbetsdag. Och nu är det “bara” 50%! På måndag ska jag upp till 75% vilket gör att all kraft går till detta än mer i fortsättningen. Har inte planerat ett dugg i sommar, inga resor, ingenting… orkar inte och vågar inte. Mitt mål är att orka jobba 100% och sen finns det inte plats för mer.

Paradoxal dubbelhet i trötthet, sociala kontakter och synen på hela livet. Tacka fan för att man blir slut när det inte går att bara vara i längre perioder.

170610_01

Låt mig få sitta ner en stund? Är jag välkommen? Inga krav på att föra sig och spela ett spel? Kan jag någonstans få vara Jerry till 100%?

 

Wonder if you wonderWitt Lowry

Den här tröttheten…

Nu blir det ett sånt där gnälligt och lite mörkare inlägg igen. Pratade om två steg fram och ett steg tillbaka tidigare. Steget tillbaka verkar vara lite djupare den här gången. Men jag vet att det kan ändras om några dagar. Igen.

Egentligen ska jag inte behöva förtydliga vissa saker, men jag gör det främst för den där som sitter på min axel och försöker rubba mitt mående. Detta är min blogg och här skriver jag om det som finns inom mig. Är det mycket mörker och upprepningar får det vara så. Denna blogg är verkligen mitt vattenhål och mitt tjatande är kanske bättre att det kommer här än hos människor som finns i min närhet. Ok?

Tröttheten

Mitt liv är verkligen en berg- och dalbana. Upp och ner hela tiden och bara tanken hur det skulle vara utan de antidepressiva tabletterna jag nu äter, det kan jag inte ens föreställa mig. Vet inte om det hade funkat överhuvudtaget utan dem, så viktiga känns de just nu för mig.

Den här tröttheten som kommer emellanåt är så tung. Försöker stå emot, men någonstans vet jag att det är meningslöst. Det är liksom bara att vila och inte ens försöka. När jag sedan är känslig för människors tankar till och om mig gör det saken både bättre och sämre i de möten jag nu tvingar mig till. Detta givetvis beroende på hur jag mår just då.

Jobbade igår och det var väldigt påfrestande. Orken tog slut, men jag ville inte erkänna det för mig själv. Försökte och försökte, men när även den mest positiva på jobbet säger till mig att jag inte ser ut att må bra, då förstår jag att det även syntes utanpå.

Egentligen har jag ingen anledning till detta mående just nu. Men jag är otroligt känslig för stämningar, förnimmelser och blickar. Det har inte förändrats så mycket sedan kraschen i december. Människors tystnad som kanske är helt befogad påverkar mig också, trots att jag försöker se klart på situationen.

Mina katter känner hur jag mår. I natt sov Maxi hos mig hela natten och Maja låg på en stol bredvid. Det händer sällan, men kanske kände de att jag återigen är låg och orolig. Skyddsänglar i förklädnad av katter.

Börjar fundera på om jag återigen är pollenkänslig och att det också gör mig trött? Har ätit allergimedicin i några dagar och det kanske också sänker mig? Vet inte vad som är vad längre. Kampen och kämpaglöden som vissa dagar är så stark är andra dagar helt borta. Vill liksom bara lägga mig ner och inte göra någonting. Denna berg- och dalbana alltså…

Elias hade kräkts i skolan igår. Magsjuka och idag blir han hemma. Ingen middag och han gick och lade sig före klockan åtta. Datorn avstängd och då är grabben verkligen dålig. Vi får se hur han mår idag.

Livet, detta livet testar och försöker få mig mer modig och att våga. Men jag är livrädd, ja nästan skräckslagen, inför framtiden. När måendet är bättre kommer tankarna om framtiden och då kommer oron.

Igår började jag att rensa ur i mitt rum på jobbet och kasta gamla saker och tömma pärmar. Det var svårt och jag kände mig som en samlare som inte ens kunde kasta fakturakopior från 1996 utan att fundera både en och två gånger. Kanske någon vill se på detta i framtiden… så tänkte jag men tillslut, med stigande ångestklump i magen, kastade jag. Men det satt hårt åt. Röjde nog ur en 8-10 pärmar i alla fall och det var jobbigt. Vissa nostalgiska saker kunde jag bara inte kasta, utan de fick följa med mig hem i en kasse.

Att inte jobba med IT i framtiden, åtminstone operativt, känns märkligt även om det också är skönt på ett annat plan. Att hela tiden vilja att saker och ting ska vara på topp och fungera hela tiden och jämt, ha koll på listor och inköp, hänga med i det senaste, att människor ska vara nöjda med sin utrustning och ständigt vara i beredskapsläge, det har tärt på mig. Jag har ju ändå hållit på med detta i 20 år och det tar på en. Men är man som jag en trygghetsjunkie så sitter man still i båten, oavsett vad det handlar om och oavsett vartåt mående barkar. För det är kanske sämre på andra sidan s a s. Det är alltid yttre omständigheter som tvingar mig att agera i mitt liv.

Det är sorgligt kan tyckas, men så har och så fungerar jag. Försöker förändras, men jag är en gammal hund som knappt kan sitta och har jag väl fått ner baken då sitter jag kvar. Ni hör, tankarna är inte särskilt ljusa denna dag, även om vi är i min favoritmånad maj. Men var lugna, rätt som det är, så strålar gubben igen. Ibland är det skönt att bara få skriva av sig skiten och visa upp byken för den som bryr sig.