Etikettarkiv: tröst

Tröst hos mor

180721 graven

I lätt duggregn satte jag mig på bussen mot stan. Måste till mamma. Hon har varit ifrån mig sedan 3 januari 1981. Saknar henne så oerhört mycket just nu. Ann-Britt Pettersson föddes den 23 oktober 1947 och var min mamma tills jag fyllde 15 år. Tröst hos mor så gott det nu gick.

I samma grav ligger min morfar Isidor Pettersson som lämnade jorden den 11 december 1979. En begravning och jordfästning som min mor var med och arrangerade. Minns så väl mörkret och alla svarta kläder. Honom hade jag ingen relation till eftersom han valde flaskan före människor.

180721 mormor grav

Min mormor Britta Pettersson fick inte ens en egen gravsten, så jag har lite svårt att hitta till den graven. Vet inte ens om detta är hennes sista viloplats? Hon dog i alla fall den 17 maj 1999 vid en ålder av 79 år. Den begravningen minns jag som ljus och fin. På något sätt kändes det som om hon var med.

Henne tyckte jag om även om vi inte träffades ofta. En mild och mjuk människa som tyvärr var ganska styrd av de karlar hon levde tillsammans med. Den ena värre än den andra där också flaskan var det allra viktigaste. Men henne hade jag i alla fall en relation till som var hyfsad så här när jag ser tillbaka. Svårt att förstå att nästa år har hon varit borta i 20 år.

180721 okänd grav

På många ställen finns ingenting kvar. Namn och allt är borta, bara en stor sliten sten står kvar. De är förpassade in i evigheten utan att någon bryr sig om dem mer här på jorden.

För mig en befriande tanke eftersom jag inte vill ha någon gravplats utan min aska måste de strö för vinden någonstans. Någon begravning vill jag inte heller ha. Människor ska inte samlas för min skull genom tvång och för att de måste. Vill inte ha en sådan sista föreställning. Vill försvinna utan falska åthävor från denna värld.

180721 helga tref

Sakta mak genom Uppsala där jag passerade Helga Trefaldighets kyrka. Hörde tyskar som skrattade och tog bilder.

180721 domkyrkan

Uppsala domkyrka går inte att undvika. Har så många bilder på den med tornen.

180721 fonster

Nedre Valvgatan med dess rediga och robusta fönster.

180721 blommor

Vissa blomsterarrangemang är fina i Uppsala. Åt lunch på Burger King och sen blev det bussen hem igen. Klibbigt och ganska kvavt. Lite åska i luften.

Så här ser mina dagar ut numera. Självvalt till viss del, men visst känns det ledsamt emellanåt. Det inre gör ont och jag kan inte bara sitta hemma och fastna i mitt mörker. Måste ut innan kraften tar slut i mig. Det blev 6,6 km och 9 052 steg allt som allt och det får jag vara nöjd med, även om jag vet att det mesta försvinner i kostens virrvarr just nu.

Har också hunnit med att sova en redig eftermiddagslur. Antecknar ni? Resten av dagen är förvaring för att få gå och sova igen. Känns som om jag är på ”hemmet” redan när jag ser vad jag skriver. Håller liksom bara några timmar per dag numera.

Jag är där jag är idag för de val jag har gjort i livet. Det är den hårda men sanna verkligheten. Så är det. Försöker hitta det positiva över att jag fortfarande andas och inte har tappat förståndet. Att jag så att säga fortfarande ”hänger med” hur dumt det än kan låta. För det är absolut ingen självklarhet efter de sista årens händelser.

Annonser

Fortsatt hetta & starkare känslor

180720 parkbank

Gick med sonen till busshållplatsen. Dags för skifte i umgängesfabriken. Jag gick själv vidare en sväng i hettan. Orkade inte långt, men en liten bit blev det i alla fall. 3,9 km och 5235 steg får jag vara nöjd med.

180720 himlen

Det positiva ligger utanför mig själv. Mina barn och deras liv. I det håller jag mig kvar. Men jag vet också att hittar jag ingenting inom mig, spelar det liksom ingen roll tillslut. Det går inte att leva genom sina barn ett helt liv.

180720 felix

Felix verkar påverkad av värmen. Han skriker mer än vanligt och verkar längta bort härifrån allt som oftast. Påminner mycket om min egen hågsenhet och allt starkare apati just nu.

I morgon kanske vi får lite regn, max 5 mm, men sen ser det ut så här över Storvreta:

extremvader2018

Det är inte klokt, men värmeböljan 2018 bara fortsätter, med temperaturer över 30 grader nästan hela nästa vecka. Jag blir alldeles matt av att se detta. Egentligen borde jag jubla och prisa värmen, men det gör jag inte. Nu tycker jag bara att det är jobbigt att inte ha någonstans att svalka sig. Någonstans att komma undan det klibbiga och heta. Bad och offentliga platser klarar jag inte av. Tror att mitt allmänna mående gör att värmen blir jobbig istället för tvärtom.

Om jag orkar åker jag till min mammas grav i morgon förmiddag. För att ”prata” med henne och kanske få lite ”tröst” på något vis. Sen vet jag inte vad som händer riktigt. Hoppas trösten fungerar.

Bröderna Felix & Maxi

Detta bildspel kräver JavaScript.

Maxi var bror med Felix. De föddes 15 augusti 2004 i Skogs-Tibble, Uppland. De hängde ihop i alla år fram till Maxis död 20 april 2018. Har hittat ett gäng bilder med dem tillsammans som du kan se i ett bildspel ovan. De är så fina tillsammans.

Saknar Maxi så det gör ont i mig. Har svårt att släppa fram det jag känner. Sväljer och håller tillbaka fast det inte är medvetet. Har märkt att Felix är närmare mig nu. Vill alltid gosa och sätter sig där Maxi satt på soffan. Maja har också tagit mer plats på ett positivt sätt sedan Maxi tvingades att lämna detta jordeliv.

Det är positivt, men att inte ha Maxi här är sorgsamt och veckan som gått har varit jobbig. Vaknar på nätterna och kan inte somna om på ett bra tag. I natt drömde jag dessutom om kvinnan som förgiftade mitt hjärta under en tid. Ja, jag kan inte säga på annat sätt idag eftersom hela den historien har fått mig ur balans under lång tid. Trodde jag var på väg vidare, men nattens dröm var så stark och samtidigt ledsam när jag vaknade. För i drömmen blev utfallet ett helt annat än i det verkliga livet. Omedvetet blir då kärlek ”farligt” för mig och känslan av oduglighet får sig ytterligare en spik inhamrad i den del jag försöker komma ifrån.

Är glad att Felix och Maja är kvar hos mig. De tröstar mig och jag försöker verkligen att komma vidare. En vecka senare ser jag Maxi överallt och då speciellt på natten. En gång var jag övertygad om att han satt i kontorsstolen i mitt rum och tittade på mig. Men jag vet inte, ibland har jag svårt att skilja på verklighet och fantasi. Allt och alla som jag älskar försvinner för mig. Så känns det i de stunder då de svarta molnen vägrar att flytta på sig. Men jag vet ju att många är kvar och just de måste jag fokusera på.

Terapin igår var väldigt tuff. Kom in på varför jag flyr hela tiden och hon satte ord på det jag inte kan/orkar se just nu. Blev berörd men som vanligt, och som jag gjort i stora delar av mitt liv,  svalde jag. Min längtan efter närhet och att någon kramar om mig, säger någonting snällt till mig (som jag kan ta till mig) gör att jag istället flyr in i glass, choklad och ätandet. För att slippa känna någonting överhuvudtaget. Funderar mycket på varför promenader och motion inte fungerar längre.

Har också tappat i ork en del. Hjärnan ”stänger av” eller hur jag ska uttrycka det, tidigare på dagen än för ett tag sedan. Orkar liksom inte mer. Det enda som hjälper då är vila och att få så tyst omkring sig som det bara går. Det blir som Moment 22 eftersom detta gör saker med mig som inte gagnar det liv jag försöker leva idag. Är heller aldrig helt själv längre av olika orsaker.

Maxi och Felix tillsammans är bilder jag kan titta på länge. Älskar speciellt bilden med deras tassar tillsammans. Min Maxi har förhoppningsvis, nu när det gått en vecka, hittat hem och mår bättre än han gjorde den sista tiden.

En runda till…

Ensamheten

Viktiga ord i förmiddags. Pest eller kolera, men det måste sägas. Ensamheten tar lätt kommandot inom mig och då speciellt vid sådana här situationer som blivit resultatet av det sagda. En runda till… nya försök att öppna upp… …eller stängs dörren för gott nu?

Det blir lätt att jag tycker synd om mig själv. Känner mig så jävla utsatt och sårbar och vem vill utsätta sig för sådant frivilligt? Det är en dubbelhet i detta som gör mig så frustrerad för jag vet att det går över, samtidigt så är den enda vägen att våga visa vad man känner och stå för det, även om det i det korta perspektivet gör en illa. Detta är för mig en viktig lärdom och jag måste kunna ta detta utan att göra mig själv illa.

Det blir aldrig bra för mig. Så känns det. Åren går och jag siktar alltid fel verkar det som. Hur många gånger orkar man med sådant? Det är ju den direkta och primitiva tanken jag får. Det går över och jag kommer att kunna se mer moget på det jag går igenom. Vissa upplevelser måste jag igenom, hur smärtsamma de än är för mig.

Jag är inte ensam. Fast ibland så väljer jag att dra mig undan. Det kämpar jag emot och försöker undvika. Då är det fint att prata med en syster som lyssnar och finns där. Mitt i vårt samtal så kommer ett annat. Man kan bara skratta åt eländet. Vad gör man med någon som är bortom all kontroll och lever i en fantasivärld som ingen annan uppfattar? Som fortfarande tror sig vara relevant och viktig. Det är enormt tragiskt egentligen, men ingen förmår längre att se det så. För det finns ingen bot och bättring i det här livet.

Lyssnar på Madonna om natten när det bara inte går att sova. Fina underbara Madonna. Hennes musik räddar mig återigen. Tröstar och finns alltid där. Hon är min ängel.

Veckan ut… …sen Madonna!

Nu börjar jag bli pirrig. Positiv pirrighet. Har hört så mycket gott om showen! Madonna och Rebel Heart Tour är snart i Sverige och nu är det bara dagar kvar.

Nu går det att säga att på lördag är hon i Sverige, räkna dagar och inte veckor… blir alldeles yr av bara tanken…

madonna 151019 Lauren Holley
Madonna och Monte Pittman 19 september 2015 i Brooklyn, New York.
Foto: Laureen Holley

Hon är mer än musik för mig och det har jag skrivit om tidigare. Det är liksom hela paketet med denna fantastiska själ. Hennes sätt, integritet och beslutsamhet att bestämma över sig själv och sin karriär. Ålderssnacket till exempel vägrar hon att påverkas av. Hon kör sin grej och har så alltid gjort. Det är just hennes vägran att kompromissa som tilltalar mig, utöver allt andra förstås. 

Hon är fantastiskt, har inte ord för min beundran som täcker allt jag känner inom mig när jag tänker på henne.

Madonna i Montreal
Premiären i Montreal den 9 september 2015. Foto: FabVegaR

Mitt hjärta snodde hon definitivt 1998 i och med plattan Ray of Light och det är fortfarande kvar. Det kommer tillhöra henne på ett plan livet ut. Hon tillför mig så mycket positiv energi och bara genom att lyssna och se henne kan hon läka så att ännu en dag blir uthärdlig. Trösterska av stora mått. Det finns ingen annan artist som kommer i närheten av detta som hon ger mig. Hon är för mig The Queen of Pop och kommer så alltid att vara.

Välkommen till Sverige älskade Madonna Louise Ciccone!

Ett ljus i det tunga

2015-03-06

Den känslan som jag ibland drabbas av, den har jag inget bra ord för. Den går över, jag vet det, men den är tung att bära. Längtan och utsattheten blir stark då. Ensamheten och modlösheten likaså. Den finns där och kommer nog så göra i hela mitt liv.

Vissa dagar så är den så tung, så djup inom mig. Vill bara dra mig undan. Fredagar då jag blir ensam slår denna känsla ofta till. Det är inte första gången.

Hon som tröstar och hon som alltid finns där. Ett ljus i det tunga.

Idag så släppte Madonna hela sin nya platta Rebel Heart. Just nu så lyssnar jag igenom den aktivt, för att i morgon eller på söndag skriva vad jag tycker om plattan.

Som jag har längtat! Nu är den äntligen här! Prisad vare Gud för den!