Etikettarkiv: traska

Envis och tjurig

Ljuset finns därFörändrade livsbetingelser och andra vägar att ta sig fram på. Att inte se så långt fram skrämmer och gör många oroliga. Vara här och nu är det svåraste. Det är lätt att med läpparna forma orden hela tiden, men sen när man är i det, på riktigt, då är det väldigt lätt att vara någon annanstans än just här och nu.

Ibland undrar jag om inte just den vägen ändå ibland har räddat mig själv från att råka riktigt illa ut. Här och nu på riktigt och i djupet är väldigt svårt och för mig själv har flykten ibland varit ett sätt att överleva. Det är som om skyddet ständigt finns där, både för att skydda men även för att hindra.

Drömmar om resor, tillsammans med vänner som försvunnit ur mitt liv. Förtvivlan om bagage och att inte veta tiden för avresan. Drömmer ofta om resor i sällskap och då gärna med människor som redan passerat revy i livet.

Vad står sådant för?

En person som kommit att stå mig allt närmre sa förra veckan till mig att jag står inför ett vägskäl. Min första tanke var att det har känts som om jag gjort det under lång tid nu och att jag ständigt får ompröva vilken väg jag ska ta. Så till en början tänkte jag inte så mycket på orden. Men i natt och speciellt i morse efter den senaste drömmen så känns det verkligen på det viset.

Envis och tjurig. Inte förändra sig förrän det inte finns andra vägar. Tvingas på olika sätt att utvecklas vidare. Den starka energi som jag hade för ett år sedan är som bortblåst. Då jag drevs av någonting som jag idag inte kan sätta ord på. Kanske var det då skär och ren överlevnad det handlade om?

Relationskaoset, bostadssituationen, jobbet och dess utmaningar och sen detta med vikten, kosten och motionen som kollapsat. Hittar aldrig en jämn väg framåt, utan det är fortfarande antingen eller. När fan ska jag få någon form av insikt till balans även i det praktiska?

Min mamma miste jag redan 1981. Klarade inte av att sörja henne de första åren utan det pös då bara ut på fyllan, och stackars de som då var mig nära. Nu, och kanske 10 år tillbaka sörjer jag henne inte på det sättet, utan nu är jag mer besviken och förbannad på att hon valde den väg hon gjorde. Tycker hon svek mig och min syster grymt, samtidigt som jag vet att det finns lärdomar för mig i det som hände.

Tänker på Tofflan. Hennes relation med sin mamma är på ett helt annat sätt. Tomheten och att traditionerna bryts och dör, det kan jag i djupet sätta mig in i. Vilken omställning och smärta det måste vara efter alla år. Att sen också vara ensam kvar så att säga. Då är det än viktigare att uttrycka att vi finns här för henne. Det kändes rätt och viktigt för mig att få säga de orden till henne igår. Och jag menar varje stavelse och i djupet av mitt hjärta. Vi finns här.

Min egen familjehistoria visar att blodsband är av ringa betydelse. Viss förskyllan har jag över att det ser ut som det gör, men det finns även inslag som jag själv inte kunnat påverka och ibland gör valen genom åren mig förvånad och för mig är mönstren tydliga att just blodsband inte betyder ett skit i förlängningen.

Idag är jag mest uppgiven och låter saker och ting bero. Kastar inte längre första stenen, utan skriver av mig här istället. Envis och tjurig är ett genomgående tema genom min släkt, vilket alltså inte bara gäller mig själv. Det är som det är och jag är väldigt tacksam över den fina familj jag har idag genom barnen, Anna och Tofflan.

Skriva av mig och vara den jag är. Utan skyddsnät och masker. Vara ärlig och försvara just detta. Det om något har livet i alla fall lärt mig. Att inte trassla in mig i halvlögner för att själv tappa tråden i vad som är vad. Det finns visst positiva saker med att bli äldre och att inte kompromissa med den man är. Någonting har jag faktiskt lärt mig av att traskat här snart i 51 år…

Och, ja jag tänker inte ursäkta mig längre för att jag klappar på mig själv lite granna med positiva tankar istället för de sedvanliga där offerkoftan många gånger varit nära att kväva mig.

Annonser

Förvirrat med bilder

Vaknade tidigt i morse. Igen. Kunde inte sova. Påtaglig ångest som bara stegrades ju längre dagen gick. Tillslut så kände jag att jag bara måste ut…

2013-06-23

Traskade förbi gamla kvarter. Grönskan är påtaglig och lummigheten stor på många ställen. Det var riktigt varmt ute även om det blåste en del.

Fick tillslut med mig ett motvilligt gossebarn. Han vill ju bara sitta inne och lira dataspel, men se idag så ville jag att han skulle ut och gå med mig.

2013-06-23

Lealös, utan initiativ. Ångestskapande över oförmågan. Ta med mig upp, upp, UPP!!!

Vi lyckades ta oss runt byn i alla fall och lite bättre kändes det efteråt.

Sommaren som ska vara min bästa tid. Numera bara ångest och jobbigt. Klamrar mig fast i den här verkligheten men slås ibland av bråddjup som jag inte ens förmår formulera längre, inte ens för mig själv.

Den hemska sanningen är att jag befinner mig just där jag behöver och ska. Mina val har fört mig hit och det är också bara mina egna val som kan föra mig härifrån. Bara det skapar en jävla ångest inom mig. Min är skulden och min är makten.

Hur fan gör människor egentligen? Alla lyckliga, alla glada och alla som gör en jävla massa saker hela tiden?!

Lövbiff, sömnlöshet & kalas

Efter flera nätter av dålig sömn så var jag i morse mer död än levande. När det var dags att göra sig i ordning för jobbet så gick det bara inte. Jag orkade inte. Så jag blev hemma idag och jag försökte sova men det var svårt. Hjärnan går liksom på högvarv just nu.. även om det känns bättre när dessa rader skrivs.

Ellet kom till mig idag. Det är alltid en välsignelse för mig. Så levande och så full av berättelser.

Gunilla på jobbet tipsade igår om en maträtt som jag aldrig testat:

121026

Lövbiff med mjuk hushållsost. Jag tog en mild variant eftersom jag hoppades på att grabben ville smaka. Tillbehör förstås strips. Jag tyckte det var riktigt gott medan sonen inte ville ha ost i sina.

Nu har jag gått med grabben till kompisen som fyller år. Passade då på att handla hem lite gotta i den lokala butiken. Lite senare ikväll så ska han hämtas och han vill inte gå själv i detta mörker som nu råder och jag förstår honom helt och fullt. För mig är detta bra även om det tar emot att traska i nästan två timmar ikväll. Men vad gör man inte för sina barn?