Etikettarkiv: traditioner

Ett födelsedagsbarn firades

Det är lite svårt för mig detta med tiden just nu. Att tänka sig tanken att det igår var 26 år sedan som Johan föddes är både märkligt och lite läskigt. 26 år sedan!

Elias och jag tog bussen till Anna för att fira födelsedagsbarnet. Tofflan var redan på plats och efter en stund kom Johans mormor.

11 februari 2017 Johan 26 år

Detta tycker jag är en härlig bild på födelsedagsbarnet! Han fick mycket kläder och en liten slant här och där.

11 februari 2017 Johan 26 år

Detta med en liten slant tog jag vara på. Det slank med lite underkläder också i födelsedagspresenterna från mig och Elias.

11 februari 2017 Johan 26 år

Det bullades upp med klassisk hallontårta, bullar, kakor och chokladbitar. På det kaffe som serverades på finporslinet. Det är härligt att vi har kvar dessa traditioner att träffas när någon i familjen fyller år. Vi som kan alltså.

Stort grattis Johan på din 26:e födelsedag!

Annonser

Envis och tjurig

Ljuset finns därFörändrade livsbetingelser och andra vägar att ta sig fram på. Att inte se så långt fram skrämmer och gör många oroliga. Vara här och nu är det svåraste. Det är lätt att med läpparna forma orden hela tiden, men sen när man är i det, på riktigt, då är det väldigt lätt att vara någon annanstans än just här och nu.

Ibland undrar jag om inte just den vägen ändå ibland har räddat mig själv från att råka riktigt illa ut. Här och nu på riktigt och i djupet är väldigt svårt och för mig själv har flykten ibland varit ett sätt att överleva. Det är som om skyddet ständigt finns där, både för att skydda men även för att hindra.

Drömmar om resor, tillsammans med vänner som försvunnit ur mitt liv. Förtvivlan om bagage och att inte veta tiden för avresan. Drömmer ofta om resor i sällskap och då gärna med människor som redan passerat revy i livet.

Vad står sådant för?

En person som kommit att stå mig allt närmre sa förra veckan till mig att jag står inför ett vägskäl. Min första tanke var att det har känts som om jag gjort det under lång tid nu och att jag ständigt får ompröva vilken väg jag ska ta. Så till en början tänkte jag inte så mycket på orden. Men i natt och speciellt i morse efter den senaste drömmen så känns det verkligen på det viset.

Envis och tjurig. Inte förändra sig förrän det inte finns andra vägar. Tvingas på olika sätt att utvecklas vidare. Den starka energi som jag hade för ett år sedan är som bortblåst. Då jag drevs av någonting som jag idag inte kan sätta ord på. Kanske var det då skär och ren överlevnad det handlade om?

Relationskaoset, bostadssituationen, jobbet och dess utmaningar och sen detta med vikten, kosten och motionen som kollapsat. Hittar aldrig en jämn väg framåt, utan det är fortfarande antingen eller. När fan ska jag få någon form av insikt till balans även i det praktiska?

Min mamma miste jag redan 1981. Klarade inte av att sörja henne de första åren utan det pös då bara ut på fyllan, och stackars de som då var mig nära. Nu, och kanske 10 år tillbaka sörjer jag henne inte på det sättet, utan nu är jag mer besviken och förbannad på att hon valde den väg hon gjorde. Tycker hon svek mig och min syster grymt, samtidigt som jag vet att det finns lärdomar för mig i det som hände.

Tänker på Tofflan. Hennes relation med sin mamma är på ett helt annat sätt. Tomheten och att traditionerna bryts och dör, det kan jag i djupet sätta mig in i. Vilken omställning och smärta det måste vara efter alla år. Att sen också vara ensam kvar så att säga. Då är det än viktigare att uttrycka att vi finns här för henne. Det kändes rätt och viktigt för mig att få säga de orden till henne igår. Och jag menar varje stavelse och i djupet av mitt hjärta. Vi finns här.

Min egen familjehistoria visar att blodsband är av ringa betydelse. Viss förskyllan har jag över att det ser ut som det gör, men det finns även inslag som jag själv inte kunnat påverka och ibland gör valen genom åren mig förvånad och för mig är mönstren tydliga att just blodsband inte betyder ett skit i förlängningen.

Idag är jag mest uppgiven och låter saker och ting bero. Kastar inte längre första stenen, utan skriver av mig här istället. Envis och tjurig är ett genomgående tema genom min släkt, vilket alltså inte bara gäller mig själv. Det är som det är och jag är väldigt tacksam över den fina familj jag har idag genom barnen, Anna och Tofflan.

Skriva av mig och vara den jag är. Utan skyddsnät och masker. Vara ärlig och försvara just detta. Det om något har livet i alla fall lärt mig. Att inte trassla in mig i halvlögner för att själv tappa tråden i vad som är vad. Det finns visst positiva saker med att bli äldre och att inte kompromissa med den man är. Någonting har jag faktiskt lärt mig av att traskat här snart i 51 år…

Och, ja jag tänker inte ursäkta mig längre för att jag klappar på mig själv lite granna med positiva tankar istället för de sedvanliga där offerkoftan många gånger varit nära att kväva mig.

Inga påsktraditioner

Det finns egentligen ingenting att skylla på. Att det ser ut som det gör är mitt eget fel. Visst, familjesituationen påverkar ju och den ser ju helt annorlunda ut idag om man jämför med för några år sedan. Men så är det ju, saker och ting förändras.


Så här såg det ut 2008…

Men visst känns det lite ledsamt och vemodigt att jag inga påsktraditioner har. Inte med någon och delvis är det mitt fel. Jag har dragit mig undan och inte orkat “skapa” några traditioner. Tidigare så fanns inte kraften där och det får jag “betala” idag när jag mår bättre och är piggare. Och vill på ett helt annat sätt.

Det är tur att Anna finns! Hon tänker på mig och Elias och i morgon på långfredagen så bjuder hon på lite påskmat och det är jag tacksam för. För övrigt är kalendern tom. Jag har Elias och måste försöka fixa någonting som påminner om att det ändå är påskhelg. Kanske träffar jag syrran på annandag påsk, men då är liksom påsken över och förbi…

Inga påsktraditioner när man lever ensam och har ett barn kvar hemma. Så är verkligheten och det hänger på mig om det ska bli någon förändring i framtiden. Som det känns idag, så vill jag det. Hade någon frågat mig för ett par år sedan, icke. Så jag förändras som person. Lyckligtvis till det bättre!

Den kristna aspekten har heller aldrig riktigt funnits där. Jag respekterar ritualerna och det som Bibeln beskriver, men mer än så är det inte.

Förra året så hade jag laddat med påskgodis hemma, men det dök inte upp en enda påskkärring. I år så struntar jag i det och då lovar jag, de kommer säkert i klasar…

Har ledigt åtminstone till tisdag och får lite andrum från jobbet. Situationen där går inte att beskriva med några rader. Känner mig som i en känslomässig centrifug som ibland stoppas upp av vänliga själar, för att sedan dras igång igen. Den ena dagen är det på ett sätt, för att nästa dag vara på ett annat sätt. Vet inte riktigt om detta är bra för mig i längden.

Det positiva är att jag trots detta virrvarr av känslor känner hopp och vet att det finns människor i min närhet som vill mig väl. Ingen vill mig väl illa, men jag är ganska känslig för stämningar och känner av vissa som inte är så bra för mig. Det är som att kryssa sig fram bland känslorna och inte försöka slå i det som gör att jag tappar energi och mår dåligt. Blir det för många islag, då vet man inte vad som kan hända…

Det går bra ändå, med både så kallade påsktraditioner eller inte. Det blir som det blir med saker och ting. Det gäller att aldrig ge upp och fastna i det mörka. Då går det definitivt neråt och dit ska jag INTE igen!

Glad påsk!

Den vita tisdagen

Nu är det stilla veckan. Varje dag har i denna vecka har ett egen namn och veckan är dessutom den sista i fastan.

Vit tisdag
Nog är det en vit tisdag idag…

Visste ni att tisdagen i denna vecka kallas för vita tisdagen. Detta beror enligt de kristna traditionerna att det är sista dagen man får förtära vitt mjöl och äggen före påskhögtiden. Hur man får ihop detta med fastan, det vet jag däremot inte… Pannkaketisdagen är det dessutom i Skåne.

Namnet har egentligen ingen religiös betydelse utan kommer från tisdagen i fastlagen. Enligt gamla seder kallas den som går upp sist idag för ”fetgrisen”. Riktigt varifrån denna utmärkelse kommer ifrån vet man inte riktigt, men det kan inte ha varit roligt att få det epitetet.

Så tidigt som jag numera är uppe, så är risken liten att jag skulle bli kallad för någonting dylikt. Jag hade andra namn från elaka skolkamrater under ett par år. Sådant sitter kvar…

För mycket arbetstid gör att jag idag är ledig. Ikväll blir det föräldramöte i Elias klass. Min vita tisdag ser helt ok ut.

Earth Hour 2015

Självklart så släckte vi ner en timme igår för att fira Earth Hour. Det är en tradition i min familj och samtidigt en möjlighet att få prata om varför. Detta var det nionde året i rad som vi var med i denna manifestation.

Earth Hour 2015

För andra året i rad så var det jag och Ellet som gjorde detta tillsammans.

Earth Hour 2015

Lite hade jag förberett innan klockan var slagen.

Earth Hour 2015

Några ljus här och där räckte fint för att lysa upp vardagsrummet.

Earth Hour 2015

Maxi ville också vara med när vi pratade om Earh Hour. En mycket intelligent och bildad katt.

Earth Hour 2015

Det har också blivit tradition att under denna timma spela lite brädspel.

Earth Hour 2015

En ängel i rummet.

Earth Hour 2015

Diamanten lirade vi en och en halv gång. Det drog lite ut på tiden och sen blev det lite tradigt att jaga den försvunna diamanten genom Afrikas vegetation. Jag hittade diamanten i första spelomgången men Ellet han först till Tanger… …i den andra så hittade vi inte den alls och tillslut så tröttnade vi på skattjakten…

Har också en sak som jag gör varje Earth Hour. För arkivets och nostalgins skull. Kolla här!

Relaterat
Tidigare om Earth Hour

Alla hjärtans dag

Fridas teckning som jag älskar. Nu inramad.Valentindagen eller Sankt Valentins dag är också namn på denna dag. Traditioner kring helgonet Sankt Valentin är orsaken till dagen som alltid firas den 14 februari.

Under medeltiden så uppkom detta med kärlek och romantik. Vem skulle bli deras Valentin och partner under ett år. Man skrev kärleksbrev med dikt på rim till den man älskade.

Frankrike och England hade parbildningslekar som började på 1300-talet. Då var det på allvar som själva helgonet Valentin började förknippas med kärlek.

En romantisk legend som inte är verifierad historisk är att den fängslade Valentin blev så förtjust i fångvaktarens dotter att han på sin dödsbädd skrev ett avskedsbrev till henne och undertecknade det med “din Valentin”. Det skulle således vara det första valentinbrevet.

Valentinkorten kom på 1800-talet. Sidenband och spetsar hänger fortfarande kvar i kärleksbreven och nu har även kommersiella krafter fått tag i traditionen eftersom korten oftast är bihanget och presenten det viktiga. Så var det inte från början.

Just i Sverige så var det kommersen som på 1960-talet tog tag i denna tradition och då sneglade man givetvis på USA och hur det gick till däröver. Fast det var först på 1990-talet som det på allvar slog igenom i vårt land.

I vårt land säljs det över 4 miljoner rosor idag. Alla hjärtans dag överdoseras på ett sätt som jag har svårt för. Jag tränar på att hjärta och gilla detta. (;-)

För egen del så sitter jag ensam. Den här helgen så känns det ok. Är ganska översocialiserad de sista veckorna och att då bara få rå sig själv, det känns gott. Det blir en promenad, en lång en, och sen ska jag nog städa av ett par rum. Ska också försöka få några fina foton, även om vädret idag är lite grått.

Skillnaden mot förr är att jag vilar i min ensamhet. Det gör inte ont på samma sätt och jag har accepterat min livssituation. Orkar liksom inte gå runt och må dåligt längre, utan jag väljer motsatsen. Det fantastiska är att det fungerar för mig. Valet att se saker och ting tvärtom, det har gjort mitt liv ljusare. Det är inte alltid bra, då skulle jag ljuga om jag sa det, men jag fastnar inte i det som gör ont och i det bittra längre. Gråter av mig lite och sen så höjer jag huvudet och går vidare. Lite starkare och säkrare för varje dag. Tycker faktiskt om mig också lite mera nu. Så trodde jag aldrig att jag skulle känna. Jag är värd att kämpas för, jag är värd att må bra och inte vara i händerna på det destruktiva.

Jag hjärtar dig som finns i min närhet. Du vet vem du är. Du betyder mycket för mig och jag vet att du vet det.