Etikettarkiv: träd

Tänka en tanke fullt ut

181009 Felix

Lycka är att ha Felix vid sin sida när måendet är kasst. Dimor vände på allt och vad skönt det är att må ”normalt” igen…

181009 Hösthack

Häcken har intagit höstskrud. Visst, nu är det vackert och så men om några veckor är alla löv på backen, mörkret är en mer dominerande och kylan konstant.

181010 Höstloven

Träden vid centralstationen är så röda just nu. Bilden tog jag när jag väntade på bussen idag efter att ha kommit iväg till jobbet efter min magsjuka.

Var nästan helt ensam på min avdelning idag. De andra var på möte på annat håll i stan hela dagen, men det var ganska skönt faktiskt. Kunde gå igenom saker och ting och dessutom vila lite emellan. Att liksom kunna tänka en tanke fullt ut, hela vägen hör inte till vanligheterna, utan oftast blir det att jag hoppar fram mellan olika arbetsuppgifter.

Tar en dag i taget. Det som är så svårt att förstå är att livet är nu, inte sen. Det är nu det händer, inte sen. Det finns liksom inte tid för att bara vara, men jag försöker se det positiva. Det går ok.

Annonser

När får en ro?

13 mars 2017 Ekorre

Denna lilla ekorre sprang över vägen när jag var ute på min förmiddagspromenad igår. De är så rädda men jag fick med ekorren, även om det är lite suddigt, på bilden.

Just det här med rädsla hemsöker mig väldigt just nu. Det gör mig låg och självförebråelserna piskar sig in i märgen på mig. Ser den där lilla killen som står som en tennsoldat och bara tar emot. Så fort jag inte klarar av någonting kommer bilden till mig.

Har svårt att skriva om detta och med intellektet vet jag att för många är det väl ingen stor sak, men för mig blir det en svaghet att inte kunna klara av vissa saker. Rädslan av närhet och att komma för djupt ner i själen på mig skrämmer skiten ur mig. Det är som om det vänder sig totalt i mig och jag blir helt handlingsförlamad. Den förlamningen medför mer ångest och oro och sen ger det ena det andra.

13 mars 2017 Träd med ekorre

Håller mig så fast vid rutinen att gå ut på förmiddagen. Det har nästan blivit som ett tvång att ta mig ut oavsett. Lyssnar också mycket på musik för att dämpa och slippa känna.

Detta eviga traskandet. Det enda som ger mig egentlig ro. Går och går vilket ger skavanker och smärta både inom och utan. När får en ro? Att acceptera och förstå? Dag ut och dag in. Trösten att fylla sig själv med mat är stark och vinner oftast. Det ger andra problem som ökad vikt, men jag klarar inte av att bryta detta just nu när så mycket annat slåss inom mig.

Ingen dag är den andra lik. Balansen är rubbad och jag längtar alltid till förmiddagen då jag tar mig ut och går. Förmiddagarna är min räddning. Då mår jag som bäst. Sen är det som om hela jag dör och energin är så låg, så låg.

Får jag ro idag?

Det som hände & händer

(Känner att jag nu orkar och vill berätta lite mer om min nuvarande “resa”. I december förra året gick det inte längre. Depression- med utmattningssyndrom blev diagnosen och nu drygt två månader senare är jag fortfarande sjukskriven, men hoppet finns där, åtminstone vissa dagar, och det ger mig kraft att inte ge upp. Tröttheten och det dåliga närminnet plågar mig fortfarande och hur framtiden ser ut vet jag inte idag.)

Karin Adelsköld intervjuades om sin utbrändhet häromdagen. Det var flera saker som jag själv kunde relatera till, som till exempel detta med tid och minne.

Hon berättade bland annat om att de senaste två åren är svarta för henne, vilket fick mig att fundera bakåt. Vad minns jag egentligen och vad är antaganden? Hon hade en dag ingen aning om var hon befann sig.

För mig var det en lång tid av kamp där jag kämpade mig till jobbet och på något vis klarade av dagen. Men en dag gick det bara inte… själv minns jag inte så mycket av den första tiden heller nu så här drygt två månader senare.

16 februari 2017 Fågelholk
Vid min promenadväg låg en fågelholk och vilade.

Det var en mörk tid för mig. Första månaden är väldigt vag. Julafton vet jag inte hur jag klarade av, men det gjorde jag i alla fall. En mörk tid som höll i sig till slutet av januari. Någonting inom mig slog på bromsen den där fredagen i december förra året. Hade jag fortsatt som om ingenting hade hänt ytterligare en tid, så hade jag nog hamnat i än värre läge där även jag kanske hade haft två helt svarta år bakom mig.

Varje förmiddag tar jag mig ut på en promenad. Jag går en speciell slinga med några få variationer beroende på dagsform. De två sista dagarna så har mitt minne vaknat till över händelser på vissa av de platser jag går förbi. Så var det inte tidigare.

Sorg, ledsenhet men även tacksamhet kommer över mig när jag ser barnen i mitt inre springa i skogen, åka nerför backen eller tanken på att här gick jag och Anna när vi gjorde det och det. De minnena har liksom aktiverats nu på något vis. Däremot så minns jag inte vad jag gjorde för en stund sedan…

Tillbaka till Adelsköld och hennes två svarta år. För mig har medvetandet och tiden alltid varit konstigt och ibland tror jag att galenskapen ligger nära. Vissa saker minns jag med hjälp av de bilder som jag tar överallt och alltid. Idag är jag väldigt tacksam för det. Resorna till Israel och Malmö minns jag bäst genom bilderna som det är idag.

15 februari 2017 Trädfällning
De fäller träd i förorten.

Misslyckandeaspekten gör att det har varit svårt att skriva om min egen diagnos. Har knappt orkat tänka kring detta och än mindre blogga om det, även om jag försökt vissa dagar.

15 februari 2017 Trädfällning
Försöker komma ut vid 9-tiden på fm för min förmiddagspromenad.

Mitt första försök med terapi fungerade helt enkelt inte eftersom hjärnan inte hängde med. Någonstans känner jag att terapi är en bra form för mig och i morgon ska jag göra ett nytt försök. För det är inte bara utmattning jag drabbats av utan det var fler saker som gjorde att det brast. Idag ser jag det som att det blev en sak för mycket. Mina strategier och affirmationer klarade inte av det helt enkelt. Jag stöp rakt ner i mörkret.

170215_03
Det går sakta, men jag går nästan 5 km när jag är klar med morgonpromenaden.

Har inte velat skriva om det som hänt. Känner så igen Adelskölds ord om misslyckande och för mig finns det ytterligare en dimension i detta eftersom jag mått dåligt tidigare i det här livet. Då visserligen inte utbränd på det sättet som jag är nu utan då handlade de mer om att jag inte kunde hantera mina känslor utan hjälp. Känslor som var instängda i över 30 år.

16 februari 2017 Trädfällning
Några träd sparade de i alla fall.

Det har varit en sådan jävla lång och jobbig process i det här livet för mig. Det är jättejobbigt att inte vara en stabil och solid själ. Nu när jag mer är medveten om orsakerna den här gången är det svårt att se det positiva med det som hänt mig, även om jag vet att det finns en anledning till att det tog stopp för mig i december förra året.

Saker och ting händer bara inte. Det finns en mening med det som vi är med om. Fy fan vad jag hatar den vetskapen ibland!

16 februari 2017 Trädfällning
Virke till kommunen.

Har så lätt att bara se det negativa och fokusera på att jag nu ser ut som en Michelingubbe igen med de problem som det medför i min kropp. De verktygen som jag hade gällande kosten och motionen klarade jag inte av att ha kvar när det handlade om att överleva överhuvudtaget. Nu slår jag på mig själv igen för det, när jag istället ska vara tacksam för att allt inte är svart utan att det finns ljuspunkter. Att jag vill leva vidare, trots det som hänt.

16 februari 2017 Trädfällning
En ståtlig tall sparade de. Eller ryker den vid ett senare tillfälle, tro?

Skräckslagen för att tappa kontrollen över mig själv och mitt medvetande. Nu börjar jag nog må bättre när andra känslor kommer över mig. Men närminnet är dåligt och frågan är om det någonsin blir helt bra? Min läkare säger ju det men att det tar tid. Lång tid.

Vet också att hjärnan behöver vila. Trådarna måste få läka utan en massa stress och energier som påverkar negativt. Att titta på det där ljuset är väldigt svårt för mig. Ljuset som jag tänder för att meditera kring. Titta bara på lågan och gör ingenting annat. Medveten vila är så svårt.

Vissa dagar mår jag bättre och vissa sämre. Är så förundrad över detta med måendet eftersom jag inte riktigt vet varför det skiftar så. En del av de bloggposter som jag ändå orkat skriva under denna tid känns idag som om någon annan skrivit. Det är en märklig känsla.

Det är precis som om minsta ansträngning får åverkningar på något sätt och varje dag sover jag middag och då pratar vi timmar. Gör jag inte det så orkar jag knappt laga middag.

Fast jag försöker vara tacksam över att jag är där jag är ändå. Det hade kunnat vara ännu värre. Som två svarta år då minnet är helt borta.

Mörkare tider

2014-09-23

Höstdagjämningen har passerats. Vi går mot mörkare tider och löven byter sakta men säkert färg, för att tillslut falla av helt.

De finns de som gillar hösten. För mig är det en årstid av avsked och förändring i negativ bemärkelse. Det blir kallare, mörkare och gråare. I det ser jag inte mycket som är positivt.

2014-09-23

Det blåste hårt igår. När jag var på väg hem från affären och apoteket (tog en annan väg än när jag gick dit) såg jag att ett träd hade brutits av och ramlat över gångvägen.

2014-09-23

Starka krafter i rörelse. Fick gå vid sidan om och var på vippen att snubbla. Slog givetvis i den onda fotleden.

Torrbloggning måhända, men det gäller att få dagarna att gå. Då blir det lite extra bloggning och kanske är vissa poster just bara torrt och fnöskigt.

Dag med sur rabarber

2014-06-26

Häftigt träd i byn.

2014-06-26

Smält rabarber försökte jag mig på.

2014-06-26

Blandat ihop med glass och jordgubbar så funkade rabarberna för mig i alla fall bra att äta. Barnen ville inte ha utan nöjde sig med det andra. Men jag försökte i alla fall, även om det var surt trots att jag hade haft på en del socker.

Tycker inte att jordgubbarna i år har smakat gott. Nu har jag testat tre olika varianter och det smakar liksom ingenting tycker jag. Vet inte riktigt vad jag ska köpa dem någonstans för att de ska smaka bra?!

2014-06-26

You too… hahaha!

Vyer från min promenadväg

2014-04-20

Det går inte att sitta inne och bara grubbla. Paniken finns där och jag kände bara att jag måste ut. Ellet ville inte följa med, så jag fick gå själv.

Storvretabadet

Där borta ligger Storvretabadet. Ett delmål för mig.

2014-04-20

Framme vid badet. Jag var inte ensam.

2014-04-20

I sanden så hittade jag ett hjärta. Sandfärgat. Tänk om det kunde vara ett tecken på någonting positivt?

2014-04-20

Behaglig temperatur och bra väder. Böjde mig ner och kände på vattnet. Var varmare än vad jag trodde, men så är det också Fyrisån vi pratar om.

2014-04-20

Tycker det var ganska fina vyer idag. Visst, det gröna har inte kommit igång, men det var ändå en fin promenad för mig.

2014-04-20

Ett stort fint träd. Ibland önskar jag att jag var som ett stort jävla träd. En stor och fast rot som stod kvar i alla väder så att säga. Jordiskt och stabilt.

2014-04-20

Ett ungt par med en hund. En kvinna som grillade korv med sin son. Och så jag som bara travade omkring.

2014-04-20

Kasen börjar att bli stor. Det är ju snart dags att fjutta på den. Den ligger precis bredvid badet.

140420_11

Hela fotbollsplanen som tillhör skolan höll på att göra som.

En stor äng mot skolan och ditåt gick min promenad.

2014-04-20

Hall of Shame står det på skylten därborta vid ingången till Ärentunaskolans gympasal. Mer behöver väl inte sägas, men nu verkar det ju vara någonting på gång i alla fall.

Passerade den lokala butiken. Kunde inte låta bli en dag som sådan:

2014-04-20

Det är ju dumt att drömma om man inte spelar. Då vinner man ju aldrig. Så ikväll så slog jag till och köpte en lott. Vid dessa rader så vet jag inte om det blev någon vinst…

Nu andas jag lättare. Gott så.