Etikettarkiv: tomheten

Morgonfika på baksidan, lufsningsförsök & återanvända ord på mors dag

Vaknade i morse av drömmar som gör mig ledsen. Det är inte första gången heller som den känslan infinner sig. Blir ledsen över påminnelserna om de misstag jag gjort och som gör att läget för mig är som det är idag. Mer om det vill jag inte berätta, men jag vet inte riktigt varför jag ska påminnas om vissa saker hela tiden? Ibland är drömmar skoningslösa.

Släppte in och ut kattpojkarna och kände hur skönt det var! Tog då beslutet att sätta på Maja det gula halsbandet och öppna dörren på baksidan. Ville ju ta årets första morgonfika i det underbara vädret utan att behöva tänka på dörren och om den är stängd eller inte.

28 maj 2017 Maja och Maxi på baksidan.

Det var ett underbart väder. Maja for iväg och var lite mer modig än igår. [Instagram].

28 maj 2017 Maja

I början drog hon iväg en bit utanför tomtgränsen. Jag höll mig kall och drack mitt kaffe i det fina vädret. Hörde hennes pingla och förstod att hon var på granntomten. Lugn och fin försökte jag vara, men tillslut så kunde jag inte sitta still.

28 maj 2017 Gräsmatta

Det är vildvuxet på baksidan just nu. Det främsta skälet är att varken inspiration eller ork finns hos mig. Känns inte roligt att hålla på helt enkelt.

28 maj 2017 Maja

Kollade runt lite efter kattan. Efter ett tag kom Maja tillbaka. Hon lade sig inne en liten stund och sen drog hon ut igen.

28 maj 2017 Morgonfika på baksidan

Jag fikade vidare och solade en stund till. Maja sprang lite fram och tillbaka på tomten.

28 maj 2017 Maja på baksidan

Hon började tillslut att andas som en hund igen. Det hände även igår och jag vet inte riktigt varför hon gör så? Kanske är det värmen som gör att hon inte orkar så mycket? I alla fall, då fick hon gå in och vila.

28 maj 2017 Maja vilar

Det försvann ganska fort, men lite fundersam blir jag allt. Men det kanske är så hon fungerar? Vad vet jag?

28 maj 2017 Löparskorna på

Ville verkligen ut en sväng idag. Satte på mig löparskorna i fall lusten till försök att lufsa skulle infinna sig.

28 maj 2017 Inga anslag

Den här väggen känns bekant som en symbolik inom mig. Det är inte många anslag på plats. Det är tomt och ingen information finns att hämta. Tomheten dominerar förutom ett par skrynkliga lappar som ändå ger hopp om någonting mer i framtiden.

28 maj 2017 Kanonväder

Stora delar gick jag idag, men några små lufsningar orkade jag med. På slutet något längre och det kändes i alla fall inte jättejobbigt, utan det var ok för kroppen, åtminstone då och direkt efteråt.

Nu när jag sitter och skriver detta känner jag hur trött jag är, men kanske är det ändå ett första steg till att vända den negativa loop jag befinner mig i just nu som bland annat manifesterar sig av alltfler kilon på min kropp?

Måste ju tro det i alla fall.


Från förra årets mors dag.

Vet att det är mors dag idag. Förra året var jag ambitiös värre och fixade liljekonvaljer åt henne och åkte dessutom till hennes symboliska gravplats.

2015 bjöd jag på bilder med mor och mig samt ord om vad hon betytt i början av mitt liv. Jag återanvänder vissa av de orden i år, har inte riktigt orken att återuppfinna orden igen när de redan finns på min blogg:

Tack mamma för att jag fick förmånen att vara din son! Tack för att du fanns där för mig i början av mitt liv! Tack älskade mor

Nu ska jag gå och vila!

Annonser

Envis och tjurig

Ljuset finns därFörändrade livsbetingelser och andra vägar att ta sig fram på. Att inte se så långt fram skrämmer och gör många oroliga. Vara här och nu är det svåraste. Det är lätt att med läpparna forma orden hela tiden, men sen när man är i det, på riktigt, då är det väldigt lätt att vara någon annanstans än just här och nu.

Ibland undrar jag om inte just den vägen ändå ibland har räddat mig själv från att råka riktigt illa ut. Här och nu på riktigt och i djupet är väldigt svårt och för mig själv har flykten ibland varit ett sätt att överleva. Det är som om skyddet ständigt finns där, både för att skydda men även för att hindra.

Drömmar om resor, tillsammans med vänner som försvunnit ur mitt liv. Förtvivlan om bagage och att inte veta tiden för avresan. Drömmer ofta om resor i sällskap och då gärna med människor som redan passerat revy i livet.

Vad står sådant för?

En person som kommit att stå mig allt närmre sa förra veckan till mig att jag står inför ett vägskäl. Min första tanke var att det har känts som om jag gjort det under lång tid nu och att jag ständigt får ompröva vilken väg jag ska ta. Så till en början tänkte jag inte så mycket på orden. Men i natt och speciellt i morse efter den senaste drömmen så känns det verkligen på det viset.

Envis och tjurig. Inte förändra sig förrän det inte finns andra vägar. Tvingas på olika sätt att utvecklas vidare. Den starka energi som jag hade för ett år sedan är som bortblåst. Då jag drevs av någonting som jag idag inte kan sätta ord på. Kanske var det då skär och ren överlevnad det handlade om?

Relationskaoset, bostadssituationen, jobbet och dess utmaningar och sen detta med vikten, kosten och motionen som kollapsat. Hittar aldrig en jämn väg framåt, utan det är fortfarande antingen eller. När fan ska jag få någon form av insikt till balans även i det praktiska?

Min mamma miste jag redan 1981. Klarade inte av att sörja henne de första åren utan det pös då bara ut på fyllan, och stackars de som då var mig nära. Nu, och kanske 10 år tillbaka sörjer jag henne inte på det sättet, utan nu är jag mer besviken och förbannad på att hon valde den väg hon gjorde. Tycker hon svek mig och min syster grymt, samtidigt som jag vet att det finns lärdomar för mig i det som hände.

Tänker på Tofflan. Hennes relation med sin mamma är på ett helt annat sätt. Tomheten och att traditionerna bryts och dör, det kan jag i djupet sätta mig in i. Vilken omställning och smärta det måste vara efter alla år. Att sen också vara ensam kvar så att säga. Då är det än viktigare att uttrycka att vi finns här för henne. Det kändes rätt och viktigt för mig att få säga de orden till henne igår. Och jag menar varje stavelse och i djupet av mitt hjärta. Vi finns här.

Min egen familjehistoria visar att blodsband är av ringa betydelse. Viss förskyllan har jag över att det ser ut som det gör, men det finns även inslag som jag själv inte kunnat påverka och ibland gör valen genom åren mig förvånad och för mig är mönstren tydliga att just blodsband inte betyder ett skit i förlängningen.

Idag är jag mest uppgiven och låter saker och ting bero. Kastar inte längre första stenen, utan skriver av mig här istället. Envis och tjurig är ett genomgående tema genom min släkt, vilket alltså inte bara gäller mig själv. Det är som det är och jag är väldigt tacksam över den fina familj jag har idag genom barnen, Anna och Tofflan.

Skriva av mig och vara den jag är. Utan skyddsnät och masker. Vara ärlig och försvara just detta. Det om något har livet i alla fall lärt mig. Att inte trassla in mig i halvlögner för att själv tappa tråden i vad som är vad. Det finns visst positiva saker med att bli äldre och att inte kompromissa med den man är. Någonting har jag faktiskt lärt mig av att traskat här snart i 51 år…

Och, ja jag tänker inte ursäkta mig längre för att jag klappar på mig själv lite granna med positiva tankar istället för de sedvanliga där offerkoftan många gånger varit nära att kväva mig.

Sorgligt…


Foto: Santi Villamarín / Flickr

Livet är bra förunderligt. Vi vet ingenting och ibland kan saker och ting förändras fort. Kvar blir tomheten och frågan om man någonsin får träffas igen. En älskad mamma släpper taget.

Så sorgligt i ett av livets svåraste skeden, när en nära och kär lämnar jordelivet.

Mina tankar är hos Tofflan. Vi finns här.

Vila i frid, M!

Anledningen. Det som berör.

Helt plötsligt så står det bara där. Fast det har stått där länge. Helt plötsligt när allt skit är undanrensat så är bilden en helt annan.

Försöken att förändra och ge allt för att det existerande inte är gott nog. Göra om, fernissa upp och tro att det liksom bara av den anledningen ska bli bättre. För stunden funkar det, men vem orkar med att förändra hela tiden utan att få vila i det egentligt sanna? Där det riktiga finns.

Dansa, dansa bort dina demoner! Sluta aldrig!

130526_03

Ingen bryr sig, ingenting lockar. Ingen förstår och ingen vågar ta första steget. Människans sanna natur kan många gånger vara sjaskig och oerhört ful. De falska läpprörelserna som inget säger. Tomheten är graderat något bättre i det svarta skenet, även om ingen hör dig så slipper du det falska.

För hur länge kommer rutinen att fungera? Att vara där som en liten mjuk madrass när fallen kommer? Dagen kommer ju obönhörligt då förändring infaller. Så är det alltid. Den enda trösten är väl att så är det för alla. Ingenting består. Ibland en befriande tanke och ibland en tanke som maler ner all energi till total paralyserad bedövning. Livet är stenhårt. På alla plan.

Aldrig perfekt men alltid ok.

Stå stilla en liten stund. Betrakta det fantastiska och magiska. Släpp allt annat. Här och nu.

Anledningen. Kampen, gråten och skratten. Tankarna och målet. Det som berör. Som betyder någonting. Samvetet och det fina som lockas fram. Anledningen.